Tänk om syskonen Brontë inte alls tynade bort i tuberkulos. Tänk om de istället blev förgiftade. Tänk om de förgiftades för att hemlighålla ett förbjudet förhållande. Tänk om mördaren hörde till familjen! Ja, tänk om. James Tully tänkte uppenbarligen så när han skrev en
fiktiv biografi över Brontëfamiljens sista, sorgliga år. I boken föreslår han att en seriemördare härjade i prästgården. Precis som i Valerie Martins roman
Mary Reilly berättas en redan välkänd historia ur ett nytt perspektiv, en ung tjänstekvinnas. I Tullys fall bekräftas berättelsen med jämna mellanrum av en advokat, som av en slump hittat kvinnans dagbok på byråns vind.
I en skicklig författares händer kunde det här ha blivit jättekul, kanske också spännande. Tyvärr kan kriminologen Tully inte skriva skönlitterärt. Kvinnans berättelse är så själslös och tråkig att jag bara orkar skumma igenom texten. Advokatens kommentarer är dessutom både långsökta och onödigt sexistiska. När Tully bestämde sig för att pränta ner den här smörjan torde han snabbt ha insett att han saknade det grundläggande litterära handlaget. Det var då han skulle ha tänkt om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar