Mary Wollstonecraft - "A Short Residence in Sweden, Norway and Denmark"

Jag avslutar januariläsningen av (och om) Wollstonecraft med hennes klassiska reseskildring från 1796. Hade gärna läst mer, men övriga verk i min ägo befinner sig i Sverige. Under några fina sommarmånader befann sig också Wollestonecraft där, i sällskap av barn och fransk nanny. Efter en strapatsrik resa över havet lade båten till vid västkusten. Från Göteborg reste hon vidare till bl. a. Oslo och slutligen ner till Köpenhamn. Som man nästan kan gissa sig till av titeln.

A Short Residence in Sweden är hursomhelst underbar läsning. I en serie brev beskriver och kommenterar Wollstonecraft kustlandskapet och de människor hon möter. Det som gör texten speciell är det personliga perspektivet, färgat både av djup melankoli och en ständig entusiasm inför allt nytt. Ja, snabba kast mellan känslolägena, alltså. Inte för att intrycken alltid är positiva. Fast det bidrar också till läsnöjet: svensk mat tycker hon är riktigt äcklig, alldeles för söt och kryddig. Hon uppskattar inte heller duntäcken; de är varma och konstigt mjuka. Kvinnorna i Göteborg är feta och har dåliga tänder, och människorna i norska orten Risör närmast vildar, långt ner på civilisationens skala. För att bara ta några exempel. Hon träffar förstås personer och besöker platser som ger ett bättre intryck. Vilken tur, tänker jag patriotiskt.

Den skandinaviska sommaren påverkar henne alldeles särskilt och naturbeskrivningarna tillhör det absolut vackraste i boken. Det är lätt att förstå varför A Short Residence kom att bli de senare romantikernas resebibel. Hur mycket självklarare skildrar inte Wollstonecraft samspelet natur och människa än t.ex. Wordsworth. Fast först tycker Mary att de bara västkustklipporna hon hoppar omkring på är olidligt fula. Det påminner mig om Samuel Johnsons oförmåga att se charmen med hebriderna. Liksom där är landskapet på västkusten kalt och kargt, inte alls inställsamt. Till skillnad från Johnson förstår dock Wollstonecraft snart att uppskatta vad hon ser:

"Before I came here, I cold scarcely have imagined that a simple object, rocks, could have admitted so many interesting combinations - always grand, and often sublime."

Men vem skriver hon till? Och vad gör hon egentligen där uppe i civilisationens utkanter? Det berättar inte breven, men väl hennes biografer. I Paris hade Wollstonecraft inlett ett förhållande med Gilbert Imlay, en amerikan vars förehavanden omgavs av viss mystik. Biografen Claire Tomalin kallar honom rätt och slätt för en "äventyrare", medan Lyndall Gordon har upptäckt nya dokument som antyder att Imlay var amerikansk spion. Vem - och vad - han nu var gjorde han ialla fall Wollstonecraft med barn och lämnade henne sedan för en skådespelerska. Wollstonecraft var då redan involverad i en av hans mer olagliga affärer, nämligen silversmuggling från Frankrike via ett norskt skepp. Silvret försvann dock på vägen till Norge och Mary fick i uppdrag av Imlay att förhandla fram en slags kompensation från skeppets norske kapten.

Huruvida det var helt schysst av Imlay att skicka iväg Wollstonecraft på det här uppdraget är förstås en fråga. Hon hade nyligen försökt ta livet av sig genom att överdosera opium. I breven pendlar Wollstonecraft mellan hopp och förtvivlan när det kommer till hennes och älskarens (Imlay) gemensamma framtid. Resan har uppenbarligen gett henne ny tro på en sådan. Nu blev det aldrig så, vilket också antyds i de sista breven. Trots alla tvivel upplever hon sig ändå stärkt av vistelsen i Skandinavien. Och det verkar till stor del ha berott på den nordiska sommaren:

"Nothing, in fact, can equal the northern summer's evening and night; if night it may be called that only wants the glare of full day, the full light, which frequently seems so impertinent [---] What are these imperious sympathies? [---] I was alone, until some involuntary sympathetic emotion [...] made me feel that I was still a part of a mighty whole..."

Eftersom Mary ensam uppfostrade dottern Fanny är det väl troligt att hon hoppades på ekonomisk kompensation från Imlay. Hon var dessutom ovanligt förtjust i att besöka nya platser. Att resa på den här tiden var ju inte helt bekvämt. De romantiker som inspirerades av hennes känslosamma naturupplevelser föredrog dock att i Imley se en hänsynslös förförare som för ekonomisk vinning utnyttjade och spelade med hennes känslor. I förordet till min upplaga ger Richard Holmes flera exempel på romantiska alster där reseskildringen varit en möjlig inspirationskälla. Mest fantastisk är nog den möjliga omskrivningen av Wollstonecrafts skandinaviska äventyr i S. T. Coleridges Kubla Khan, nedpräntad året efter publiceringen av Marys bok:

"A savage place! as holy and enchanted
As e'er beneath a waning moon was haunted
By woman for her demon-lover!"

Att den olyckliga kärlekshistorien bidrog till en personligare och mer intensiv text är säkert fallet. Wollstonecraft fick aldrig några pengar av Imlay, men väl tillbaka sina brev vilka hon sammanställde till en framgångsrik reseberättelse. Tack och lov saknar den helt gotisk-romantiska överdrifter lika den ovan.