Clarice Lispector - "The Hour of the Star"

The Hour of the Star är en berättelse om Macabéa, en fattig, ful och obildad ung kvinna från nordöstra Brasilien. Nu arbetar hon som sekreterare i Rio de Janeiro och delar lägenhet med två andra kvinnor. Men, nej. Att beskriva Lispectors bok så är att inte beskriva den alls. För lika central i den här kortromanen är berättaren, Rodrigo S.M. Och det är det litterära mötet mellan dem båda som utgör textens centrum. Tror jag.

Inledningsvis framstår det inte som ett jämlikt möte. Rodrigo berättar Macabéas historia även om han gör det ängsligt, ångestfyllt och tveksamt. För "words are actions", det skriver han själv. Det innebär ett ansvar Rodrigo skyggar inför. Men det är ett ansvar han inte kan undvika, för Macabéa gäckar honom. Hon är ju så oansenlig, en i mängden, anonym och praktiskt taget utan självinsikt, självmedvetenhet. Och ändå.

Så blir The Hour of the Star en berättelse om Macabéas gradvisa, instinktiva och sensuella väg mot just en form av insikt ("the hour of the star"). Och berättarens likaledes gradvisa och motvilliga erkännande av att denna insikt, i all sin mystik, också är giltig. Det är ett erkännande som skrämmer, för det antyder att hans egen livsluft - orden - begränsar, förminskar men också döljer en tomhet inom honom själv.

Fast så enkelt är det inte. The Hour of the Star är ingen enkelspårig civilisationskritik ("a safety-valve for you and the tedious bourgeoisie" s. 30) där Macabéas tafatta självupplevelse framstår som på något vis mer autentisk än Rodrigos. Det är ju trots all via hans text Macabéas tysta liv blir en berättelse, vinner mening och särart. Rodrigos ord, liksom alla ord, bär dessutom på en betydelse utöver det beskrivna:

"Remember that, no matter what I write, my basic material is the word. So this story will consist of words that form phrases from which there emanates a secret meaning that exceeds both words and phrases." (s. 15)

Och därmed är vi tillbaka i det tysta, i mystiken, som alltså också innefattar litteraturen (och livet). Den distans och kyla Rodrigo insisterar på gentemot Macabéa är därmed misstänkliggjord. Likaledes hans eget fall. Han, liksom hon, är både en del och ett jag, förenade i just det mystiska. Det vore banalt om det inte var så, ja just det, skickligt formulerat.

Lispector dedikerar The Hour of the Star till ett antal kompositörer (Schumann, Beethoven, Strauss) och uttrycker en uppskattning av musiken som just mystik (eller dess mest omedelbara medel?), något som förmår röra "within me the most alarming and unsuspected regions", som får henne att explodera uti ett: jag. Men denna meditation är utan ord, utan tema. Det som stör och oroar denna existens är, påstår hon, skrivandet. Som läsare tackar jag och bockar. Och tänker att ja, visst är väl den här kortromanen en slags fråga utan svar, precis som Lispector själv påstår.