Först ut bland de brittiska författarna är Geoff Dyer, vars Jeff in Venice, Death in Varanasi är en roman i två delar. Det enda delarna har gemensamt är en berättare som är frilansande journalist. I den första romandelen får vi veta att han heter Jeff. Denne Jeff är kanske - fast helt säkert är det inte - huvudperson också i romanens andra del. Jeff är i Venedig för konstbiennalen där han minglar och dricker sig full på gratisbellinis tillsammans med dussintals andra brittiska kulturjournalister, gallerister och konstnärer. Här blir han också störtförälskad i en amerikansk gallerist. Likt en olyckligt suktande Aschenbach faller Jeff alltså för en svårflörtad Tadzio. För Jeff in Venice och Death in Venice - blink, blink - ni hajar va? Men Jeff får faktiskt ihop det med amerikanskan och de tillbringar snart tiden med att utforska varandras kroppar istället för biennalen. I den andra romandelen åker samme (?) journalist till Varanasi, Indien, med uppdrag att skriva en kortare researtikel om platsen. Efter fyra dagar är artikeln klar men journalisten väljer att stanna kvar i Varanasi. Gradvis tappar han kontakten med sitt tidigare liv, sitt tidigare jag. Precis som titeln avslöjar är det här och inte i Venedig döden gör entré. Återigen en blinkning till Manns roman. Är det kanske så att det överkommersialiserade Venedig inte längre duger som skådeplats för en västeuropé i kris? Eller är det någonting helt annat Dryer vill säga?
I The Independent kallas romanen diptyk, men det säger mig ingenting förrän jag slår upp ordet och inser att en viss typ av diptyker kontrasterar just liv och död. Och det gör onekligen Dyers roman. Varanasi är f.ö. ett slags hunduiskt Mecca; dör du här befrias själen från hela återfödelseförloppet. Andra kontraster i romanen är de mellan första och tredje världen, mellan västerländsk dekadens och österländsk, eh, visdom, mellan jag/sexfixering och självutplåning. De båda städerna är också intimt sammankopplade med vatten och de två berättarna väldigt kroppsligt fixerade, vare sig det gäller den amerikanska galleristens välansade nakenhet eller det av hundar halvt uppätna liket på Ganges strand.
Man kan göra den här sortens kopplingar och läsningar men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att hela romanen är ett slags practical joke i likhet med romantiteln. Jeff in Venice, Death in Varanasi är abolut ingen hyllning till en tröttsam hippie- eller trustafarilivsstil. Inte heller en halvhjärtad kritik av densamma, som t.ex. romanen The Beach. Zadie Smith, Michael Ondatjee, Lionel Shriver, Joshua Ferris, James Wood, William Boyd och David Mitchell är i alla fall samstämmiga: Dyers roman är jättebra, nej suveränt bra. I alla fall om citaten på bokomslaget är något att gå efter. Själv både irriterades jag och fascinerades under läsningen. Här en tredelad intervju med Dyer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar