det närmaste jag kommer

Aprilmåne ovan Oxford University Press 2011.

Ian Fleming - "The Spy Who Loved Me"

Sommarsäsongen är över. Det är kväll, en storm hotar och på The Dreamy Pines Motor Court sätter Vivienne Michel på en jazzskiva och häller upp en drink åt sig själv. Efter några veckor som tillfällig receptionist har den unga kanadensiskan fått uppdraget att ensam ansvara för motellets stängning. När regnet börjar falla dricker hon sakta sin Manhattan och tänker tillbaka på sin tidigare sejour i London. Tiden där har gjort hennes desillusionerad vad gäller män och deras avsikter. I samtliga fall har Vivienne känt sig utnyttjad.

Dagdrömmarna avbryts när två främmande män oväntat anländer. De påstår sig arbeta för motellets ägare men vägrar att förklara sin närvaro. Vivienne upplever snart situationen som hotfull. Motellet ligger isolerat och männen antyder att de kommer att göra henne illa. I hemlighet knäpper hon på motellets ledigskylt. Just som stormen bryter ut och situationen blivit desperat knackar det på dörren. När Vivienne öppnar står där ytterligare en man. Han presenterar sig som - så klart - Bond.

The Spy Who Loved Me är (tydligen) en Bondberättelse olik Flemings övriga. Huvudrollen innehas av Vivienne och Bond gör entré först två tredjedelar in i texten. De två männens uppdrag och Bonds roll i deras förehavanden är f.ö. mest ursäkter för att presentera en tes om sexuell frigörelse ur ett kvinnligt perspektiv. I korthet går tesen ut på att sex mycket väl kan vara något tillfälligt, men då krävs att båda parterna respekterar varandra och att något av aktens mystik hålls levande. Det doftar 1960-talets Playboy-mentalitet om berättelsen om den unga Vivienne som har en högst tillfällig förbindelse med ännu en man (gissa vem), fast den här gången utan att känna sig varken billig eller utnyttjad. Det har kunnat bli hur unket som helst, men berättelsen klarar precis balansgången mellan exploatering och sexualdebatt. Jag tror att det mest beror på att Fleming själv behandlar karaktären Vivienne, hennes önskningar och begär, med respekt. Rekommenderad läsning.

Vin + bok = Victoria & Albert

Londontips: Victoria & Alberts nyöppnade Reading Rooms, där man kan dricka ett glas vin, beställa in ett vaktelägg med salt om man skulle bli lite hungrig och, så klart, bläddra i diverse tryckta verk.

de under tvåhundra

Jag är i London veckan ut och inser hur mycket jag längtat efter innehållet i bokhyllorna. Vill läsa allt oläst nu. Men det hinner jag inte. Istället väljer jag bland romaner under tvåhundra sidor för några sådana borde jag kunna ta mig igenom. Ian Flemings The Spy Who Loved Me lästes ut först och mer om den snart. In Praise of Older Women är nyligen påbörjad. Hela listan här:

Tunna sidor till kaffet. London 2011.

Keri Hulme - "The Bone People"

Så. The Bone Poeple. Vann Bookerpriset 1984 och en roman jag nog aldrig tittat åt, än mindre läst, om det inte jobbet krävde. Nya Zeeland, en ensamstående kvinna har byggt ett tornhus på stranden och får oväntat besök av blond, blåögd och stum sjuåring med skadad häl. Det är viktigt att han är blond och blåögd, för kvinnan på stranden, Kerewin Holmes, är delvis Maori. Det är likaledes viktigt att pojken Simons fosterfar, Joseph Gillaylay, också är Maori. Att de här tre individerna har tappat kontakten med sina respektive familjer, sin bakgrund, sin kultur- och därför beter sig underligt, är vingskadade i själen - är också viktigt.

Att ingen av de tre huvudpersonerna är helt sympatisk är uppfriskande. Att våldet i berättelsen är av det absolut oacceptabla slaget (!) är också, nej, inte uppfriskande, men, jo, uppfriskande ovanligt. Att Kerewin och Joseph aldrig inleder någon romans är definitivt uppfriskande. Uppfriskande är också Hulmes poetiska språk, det vandrande berättarperspektivet, avvikelserna från en grammatiskt korrekt engelska och författarens stundvisa vägran att förklara sina karaktärers beteenden. Till och med de möjligtvis övernaturliga inslagen gillar jag.

MEN. Jag har svårt för allegorier. Och jag har särskilt svårt för allegorier där personerna i berättelsen representarar skilda kulturer.  För naturligtvis är blonda, blåögda Simon strykpojke (bokstavligen) för de européer som bidragit till Maorikulturens förtvinande och förfall. Och naturligtvis mår Kerewin och Joseph dåligt för att de försakat sagda kultur. Och - naturligtvis - blir de friska och harmoniska personer så snart de förstått att bejaka just sin ursprungskultur. Jojomensan, sådant botar både cancer (Kerewin) och en envis tendens att puckla på små barn (Joseph). Och Simon då? Jo, efter att nästan slagits ihjäl och nu inte bara är stum utan också döv kan han också upptas i gemenskapen utan problem. Och i det faktumet kan man så klart läsa in vad man vill. Själv läser jag och blir besviken. 

bok på hög

Falun, mars-april 2011