från ett Budapest till ett annat

Prague är så mycket värre än jag trodde möjligt. Romanen är så dålig att ögonen tåras och sidorna rullar ihop sig av skam. Värst är karaktärerna, så ointressanta och samtidigt helt uppfyllda av sig själva och sin egen betydelse. Faktiskt är de till förvillelse lika en viss typ av unga, välmående och välutbildade amerikaner jag själv som ung och säkert inte särskilt intressant träffat på resor runtom i Europa, tillbringat en urtråkig halvtimme med och sedan nogsamt undvikit resten av vistelsen. Så varför läsa om dem? Nej, just det. Fast den tanken tycks inte ha slagit Arthur Phillips. Han dyker rakt ner i sina skapelsers ytliga mentaliteter och slår huvudet i botten. Han tycks på fullaste allvar mena att det är personernas ironiska hållning som gör dem till värdiga romanfigurer. För karaktärerna inser ju att de lever en kliché och när man inser det har man ju sett igenom tillvaron, samtidigt som man är fast i den. Och hallå, då kanske man t.o.m. är lite tragisk och mycket mer romanfigur än så kan man väl inte bli? Efter femtio sidor måste jag sluta läsa, eftersom jag kommer på mig med att upprepade gånger skrika åt texten. Och åt författaren. Det här är en roman värdig att hata. Vilken fröjd att istället återvända till en annan Budapest-skildring (för ja, Prague utspelas i Budapest - åh ironin, ironin!), Stephen Vizinczeys In Praise of Older Women, som jag var tvungen att avbryta sist jag var hemma. Återkommer ang. den för jag är trött på att skriva om dålig litteratur.