"A remarkable novel. One in a thousand"

Högt uppe bland bergen i norra Darjeeling ståtar ett förfallet palats, en gång generalens harem. Hit reser en grupp idealistiska nunnor ledda av sister superior Clodagh för att starta en skola, öppna en sjukstuga och bygga ett kapell. Till hjälp har de Mr. Dean, en motvillig engelsman som bosatt sig i trakten. Han förutspår nunnornas misslyckande. Vinden viner genom palatset och bergstopparna bländar nunnorna och de får allt svårare att komma ihåg sina löften. När generalens son insisterar på att undervisas i palatset och inleder en affär med en av byns flickor hotar en mängd undertryckta känslor att stiga till ytan.

 "You noticed the gulf where the birds flew level with the lawn; across it was the forest rising to bare and bony ridges, and behind them and above them the Himalayas snows where the ice wind blew. Sometimes they were like turrets of icing sugar, pretty and harmless; on some days they seemed as if they might come crashing down the hill. On others they were hidden behind drifts of cloud and a spray floated from one to the other; but however they looked, there was always the wind to remind you of what they were. The wind was always the same."

(Rumer Godden, Black Narcissus, s. 20) 

 

Nunnor, förbjuden sexualitet, exotiska miljöer. Producenterna Powell och Pressburger valde att göra film av Black Narcissus. Martin Scorsese kallar den en av de mest erotiska filmer han vet och Marina Warner definierar den ett mästerverk:

Albuquerque, New Mexico (2012)

 

10 i mars (läsmaraton)

Jag maratonläser (dock utan foliehatt), vilket innebär läsning av tio skönlitterära böcker i mars. För några år sedan, inget problem. Nu däremot, något helt annat. För andra som läser, se här. Jag känner dock inte till några regler, ska titlarna börja på Q, måste böckerna vara över 200 sidor, bör de vara skrivna på tyska och utgivna under 2014 eller liknande? Om inga regler finns skriver jag mina egna: valfritt språk + en på franska; valfri längd, utgivningsår m.m. men böckerna måste redan vara i min ägo, alltså inga nyköp; lista ska anges 1 mars; samtliga böcker ska kommenteras här. Så, nu är jag redo att börja.

Efter lektionen: "Frankenstein " m.m.

Gruppen som läser litteratur på b-nivå har sina seminarier på nätet och då är det bra att studenterna är få - mer bestämt bara fyra. Vi har hittills läst och diskuterat de romantiska poeterna och Mansfield Park, och idag var det dags för Frankenstein. Vid det här laget har studenterna en någorlunda bra uppfattning om vad som kännetecknar romantisk litteratur. Vi pratade om de moraliska frågor romanen väcker angående naturvetenskapliga framsteg och på vilka sätt Frankenstein och hans monster påminner om varandra. Romanens ramberättelse, där Robert Waltons rastlösa längtan efter äventyr och avlägsna platser dominerar, får nog sägas ingå i kritiken av de snabba samhällsförändringarna och den positivistiska andan som genomsyrar 1800-talet, samt uppfattningen om världen som något att bemästra. Samtidigt är det ju på de vita, vida vidderna och bland de höga alptopparna som de melankoliska, ensamma manliga huvudpersonerna - romanens romantiska hjältar, dvs Walton, Frankenstein och monstret - finner tröst och själslig näring. Mot slutet kom begrepp som transhumanism och cyborger upp och vi hann till och med att prata rebootade Robocop; dock inte filmen Frankenstein, en film vars uselhet blir uppenbar så fort man förstår att det är monstret i filmen titeln hänvisar till och inte hans skapare...

 På a-kursen har vi läst The Great Gatsby och Things Fall Apart sedan sist - två romaner vars manliga huvudpersoner inte handskas med förändringar särskilt bra. Det är nu tredje gången jag hållit seminarier om Fitzgeralds roman och jag finner vid det här laget Gatsbys polerade gangster ganska tröttsam. Det är istället berättaren Nick som gäckar och fascinerar. Han är det verkliga mysteriet i texten. Achebes roman har jag undervisat tidigare men då i sammanhanget afrikansk litteratur. Här läste vi den istället i relation to det narrativa elementet "character." Parallellerna mellan huvudpersonen Okonkwo och den tragiska hjälten i det grekiska dramat är flera. Mer intressant tycker jag dock att det är hur romanen kritiserar eller i alla fall problematiserar den västerländska hyllningen av individen på bekostnad av gruppen. Gatsby, Frankenstein och Okonkwo - ett gäng litterära egoister, skulle man kunna säga.

republikanens dröm

"Ah, distinctly I remember it was in the bleak December; wrought its ghost upon the floor. Eagerly I wished the morrow; — vainly I had sought to borrow. From my books surcease of sorrow — sorrow for the lost Le(o)nore --- Deep into that darkness peering, long I stood there wondering, fearing, Doubting, dreaming dreams no mortal ever dared to dream before; But the silence was unbroken, and the stillness gave no token, And the only word there spoken was the whispered word, 'Le(o)nore?' This I whispered, and an echo murmured back the word, 'Le(o)nore!' Merely this and nothing more. --- Prophet!” said I, 'thing of evil! — prophet still, if bird or devil! By that Heaven that bends above us — by that God we both adore — Tell this soul with sorrow laden if, within the distant Aidenn, It shall clasp a sainted maide whom the angels name Le(o)nore — Clasp a rare and radiant maiden whom the angels name Le(o)nore.' Quoth the Raven: 'Nevermore'.”

"a climate particularly inhospitable to women"

...är ett uttdraget, ångestfyllt dödsögonblick. Kelley Kelleher kysser Senatorn på stranden och därmed är hennes - och faktiskt också hans - öden förbeseglade. Bilen åker ner i det svarta vattnet, Senatorn tar sig ut men Kelley blir kvar. Oates har fiktionaliserat "Chappaquiddickincidenten"; Kelleys sista tankar återvänder till tidigare på dagen, i väninnans sommarhus, den stilige Senatorn, vän till familjen, som väljer att trycka in sin tunga i just hennes mun och som föreslår att de ska ta färjan över till fastlandet och till hans hotellrum. Hon tänker också på föräldrarna, universitetsstudierna, kampanjarbetet och den första pojkvännen.

Det här är Oates när hon fortfarande struntar i korrekta meningsbyggnader, när meningarna istället travas på varandra och slutligen tippar över, men just i den här romanen höjer det bara intensiteten, besattheten med vilken Kelleys hjärna vägrar att ge upp. Vi vet dock redan från början hur det slutar. Oates roman är en anklagelse och en samhällskommentar och en så mycket tydligare sådan än The Accursed. Vid utredningen av Ted Kennedys olycka kom man fram till att Mary Jo Kopechne troligtvis var vid liv i den vattenfyllda bilen i nästan fyra timmar. Kennedy rapporterade dock inte olyckan förrän dagen därpå. Då var det försent.

Postcards from Stoker (2013): Shoes

"Have you outgrown your shoes?"

 

Stoker (2013)

"My ears hear what others cannot hear; small faraway things people cannot normally see are visible to me. These senses are the fruits of a lifetime of longing, longing to be rescued, to be completed. Just as the skirt needs the wind to billow, I'm not formed by things that are of myself alone. I wear my father's belt tied around my mother's blouse, and shoes which are from my uncle. This is me. Just as a flower does not choose its color, we are not responsible for what we have come to be. Only once you realize this do you become free, and to become adult is to become free."

 

Förra årets tjusigaste film; tänk Hitchcock, Mallick, Wong Kar-wai och en smula Campion. Indias pappa dör i en bilolycka och dittills okände farbror Charlie dyker upp på begravningen. Snart har han flyttat in i huset men är allt verkligen som det ska med farbror Charlie? Sydstatsmiljö, famljehemligheter, ond bråd död, missförstådd tonårstjej i high school och en sexsvulten, sultrig Nicole Kidman. Klyschigt, oemotståndligt. Park Chan-wook garanterar varje bildrutas perfektion. Manus av killen som spelar huvudrollen i tv-serien Prison Break - beauty and brains! 

  

 

Andrea Kowch



"The Cape"




"Whirlwind"

Efter lektionen: "Mansfield Park"

Jag har nämnt Mansfield Park i relation till Mary Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Woman förut. Då gitte jag inte läsa om Austens roman eftersom jag mindes den som tråkigt moraliserande. Inför dagens b-kursseminarium var det annorlunda. Fanny och Edmund är om möjligt mer moraliserande och humorbefriade än jag minns dem - och Mary och Henry Crawford mer förföriska - men den här gången fick läsningen mig att undra om inte Austen spelar läsaren ett spratt. Betoningen på virtue i all ära (och den blir tydlig när man letar efter den), ämnen som kom upp var ändå berättarens distanserade förhållande till Fanny och hur Edmunds brist på humor kan förlikas med romanen i stort. Berättaren beskriver ofta den vuxna Fanny som ett barn. Hennes rival, Mary Crawford, är smart, rolig och skarp i sina kommentarer. Det är det sista Edmund inte kan förlåta henne för. Däremot är inte Mary Crawford en ond person, trots att Fanny gärna vill det. Crawford påminner f.ö. betydligt mer om hur jag föreställer mig Austen än Fanny gör. Det är kanske dags att leta upp de dammsamlande Austen-biografierna i bokhyllan. Övrigt: förra veckans fokusering på de romantiska poeterna var också den behjälpt av tidigare inlägg här. Nästa gång diskuterar studenterna Frankenstein. Tre seminarier i romantikens tecken är lyx i en historisk översiktskurs. 

naturen inspirerar

Förra våren flyttade en grupp steglitsar in i trädkronorna utanför fönstret. Eftersom träden beskurits var gruppen ofta synlig - och som de hördes. En morgon var de helt nära; de hade upptäckt min breda timjankruka på balkongen och kunde inte få nog av doften. Ljuvligt att se! Sedan kom sommaren och de försvann i lövverket. I morse hörde jag sången av en steglits igen. De är kvar i kvarteret och jag börjar Donna Tartts senaste.

Uppdatering: Jag läser inte alls Tartt. Kan inte släpa med mig en tegelsten i resväskan nästa vecka (och inte en chans att jag läst ut henne innan dess) utan max två pocket. Väljer de i högra marginalen.

Upplysningsvis...

...klickar jag hem Denis Diderots Jacques the Fatalist och Rameau's Nephew. Alldeles för komplicerade att läsa på originalspråk. Utanför fönstret regnar det diagonalt i mörkret; lägenheten doftar hyacinter.

Joyc Carol Oates: "The Accursed"

Äntligen har jag läst ut den förbannade Joyce Carol Oates. Eller ska det vara De förbannade av Joyce Carol Oates? 670 sidor misogyni, rasism, lynchningar, hallucinationer, förbannelser och politiska intriger. Oates har plöjt biografier över Woodrow Wilson, en gång USAs president och innan dess president för Princeton universitet.

Romanen utspelas i Princeton, tidigt nittonhundratal. Wilson kämpar för makten över universitetet men har snart annat att tänka på. I stadens utkant befinner sig socialisten Upton Sinclair, författare till The Jungle (1906). Oates varvar historikern M. W. van Dyck IIs redogörelse av Crosswicksförbannelsen  med brev och dagböcker skrivna av huvudpersonerna i romanen, dvs källorna till van Dycks berättelse. Ur virrvarret av texter stiger historien, verkar Oates vilja säga. Resultatet förblir dock fragmenterat och motsägelsefullt.
 

Woodrow Wilson

Jag står ut med den fragmenterade strukturen. Den gör det möjligt att läsa romanen under en hel månad (!) utan att tappa tråden. Svårare har jag för Oates brist på subtilitet. Gotisk litteratur är iofs alltid övertydlig. Den externaliserar interna konflikter, mentala sammanbrott, och det är definitivt något ruttet i sinnet på majoriteten av Princetons välbärgade familjer - men måste varje anstötlig åsikt ta sig uttryck i stinkande ödeland, demoniska älskare och blodtörstande vampyrer? I bokhyllan väntat Bellefleur och A Bloodsmoor Romance men jag måste andas ut och läsa något helt annat först.

Library Walk 5

Marianne Cedervall: "Stormsvala"

Flygplatslitteratur. Utan bok på Arlanda och mörkt Lappland i kombination med snöigt New York får duga. Dessutom har jag läst minst en tidigare roman i serien. Men den regionala självgodheten står mig snart upp i halsen och sedan idiotin. Vid ankomsten till ett stormigt Manhattan samlar norrbottniska Hervor snö i en hink i händelse av strömavbrott och vattenstopp. Vad är det för fel på vattnet i kran? Istället för kuriös framstår Hervor som byn Kuivalihavaaras största fåne. Och jag tror inte att det är med avsikt.