Siri Hustvedts The Blindfold är en favorit också tjugo år efter att jag läste den första gången. Romanen brukar dela studenterna i två läger: de som tycker den är konstig och svårläst och de som tycker den är intressant (vilket inte är detsamma som bra). Så också denna gång, även om distansstudenterna uttryckte sig genomgående mer positivt än de på campus. Nåja, nu har jag ju inte lagt romanen till litteraturlistan för att de ska älska den (även om jag fortfarande hoppas) utan för Husvedts icke-kronologiska berättarteknik, huvudpersonens fragmenterade jagförståelse och den feministiska undertexten.
Ibland stannar diskussionerna vid identitetsdilemmat (tingen, fotografiet, kroppen), men den här gången kom frågan om huruvida huvudpersonen Iris enbart är ett offer att dominera senare halvan av seminariet online. I romanens skildras män som alla på ett eller annat sätt utgör ett hot mot Iris - mentalt, känslomässigt eller fysiskt, ibland alltihop på en gång.Samtidigt utsätter hon sig medvetet för de eventuella faror som hotar. I den till slut helt dysfunktionella relationen mellan Iris och Mr Rose, en medelålders gift professor, blir det tydligt att hon också besitter ett slags makt (om än av det mer klichéfyllda slaget) som ung och snygg kvinna. Hennes lätt föraktfulla beskrivning av Roses medelåldersförfallna kropp kan kanske förstås som en motvikt till de manliga blickar som dominerar romanen i övrigt. Det var i alla fall vad jag försökte föreslå till mina studenter, men jag är inte säker på att de köpte det resonemanget. Den feministiska läsningen bidrog dock till att flera av de studenter som först tyckte att romanen var svår och meningslös såg den i ett nytt ljus och det är väl en seger i sig. Calliope skrev om romanen 2008 och var då inte imponerad av sin föreläsares tolkning. Jag hoppas att hon skulle ha tyckt bättre om gårdagens seminarium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar