"Suspend political correctness, all ye who enter here"

"A solitary Arab was riding after her and as she looked she realised that his horse was gaining on hers. The thought drove every idea of stopping her runway from her and made her dig her spurs into the horse instead. There was a sinister air of deliberation in the way in which the Arab was following her; he was riding her down."

Ännu en Viragoklassiker: E.M. Hulls The Sheik (1919) är prototypen för alla harlekinromaner och ett textbokexempel på orientalism, eurocentrism och kolonial blick. Diana Mayo är en ung brittisk arvtagerska med sexualskräck och en längtan efter äventyr. Trots varningar från välmenande och naturligtvis bättre vetande män väljer hon att genomföra en expedition genom nordafrikanska öknen. En sådan halsstarrighet straffar sig naturligtvis och blonda, bortskämda Diana sätts inte bara på plats vid mötet med mörkögde och hetleverade sheik Hassan Ben Ahmed utan botas också från sin avsmak för sex. Att detta sker under nattliga våldtäkter i en hel månads tid nämns sådär lite i förbigående, via vaga referenser till blåmärken på Dianas kropp. Att sheiken sedan visar sig vara någon helt annan (dvs inte arab) än vi först förleds att tro är naturligtvis också det 101 i kolonialromantik. Men att kritisera den här romanen för det är väl att slå in vidöppna dörrar. Läs istället för några timmar historisk eskapism.

 

 

1921 spelades en filmversion in med Rudolph Valentino i rollen som sheik.  Faktiskt är det mer intressant att studera reaktionerna på Valentino än att kritisera romanen/filmen. Valentino avgudades av kvinnliga läsare och tittare medan amerikanska män hade ett betydligt mer ambivalent förhållande till honom. I pressen antyddes ofta att han var homosexuell, eller i alla fall alltför feminin för att kunna representera förste älskare och agera förebild för amerikanska män. Valentino själv blev rasande och utmanade journalister till boxningsmatcher för att bevisa sin heterosexuella virilitet. En idiotisk reaktion på en lika idotisk kritik, men oavsett är ju feminiseringen av den orientaliska mannen, liksom hans övrsexualisering, legio i kolonial diskurs. Samma år Valentino dog spelade han in vad som anses vara filmhistoriens första sequel, The Son of the Sheik (1926), också den filmen baserad på en roman av Hull.

När jag ser de två filmerna efter varandra slås jag av hur annorlunda spelstilen är i den senare filmen. I första filmen illustrerar Valentino sheikens intensiva blick genom ett ganska galet stirrande; i andra filmen har han tonat ner skådespeleriet något. Kanske har det att göra med introduktionen av "talkies" i Hollywood, i vilka skådespelarna förlitade sig mer på röster och tonlägen än gester och miner. Med stumfilmen dog en hel skådespelartradition och Valentino exemplifierar så väl som någon denna död  i de två sheikfilmerna.