Virginia Woolf - "Flush"

"Heavy curls hung down on either side of Miss Barrett's face; large bright eyes shone out; a large mouth smiled. Heavy ears hung down on either side of Flush's face; his eyes, too, were large and bright: his mouth was wide. . . . Thus closely united, thus immensely divided, they gazed at each other. Then with one bound Flush sprang on to the sofa and laid himself where he was to be forever after - on the rug at Miss Barrett's feet."   

Flush är historien om en hund (som svenska undertiteln lyder), och inte vilken hund om helst utan poeten Elizabeth Barrett Brownings cockerspaniel. Woolf skildrar Barretts instängda tillvaro i huset på Wimpole Street, hennes hemliga giftemål med poeten Robert Browning och deras liv i Italien  - alltsammans ur Flushs perspektiv. Det är också berättelsen om en hund som tillbringar alltför mycket tid inomhus, blir kidnappad av professionella hundnappare, och flyttar till Italien där både han och matte äntligen kan leva ett fritt och harmoniskt liv.

Samuel Spode, 1835

Flush är lätt som en sufflé och en utmärkt introduktion till Virginia Woolf. Här får hennes humor fritt spelrum och hon bakar (för att fortsätta suffléanalogin) med lätt hand in det större händelsförloppet i det mindre. Romanen är också en blinkning till kompisen Lytton Strachey och hans kritik av viktoriansk biografi och dess fokuering på (manliga) berömdheter. Barrett Browning tycks ha haft ett väldigt intensivt förhållande till sin vovve, att döma av de två dikter hon skrev om honom. I "Flush or a Faunus" avbryter Flush hennes självömkande drömmerier genom att trycka nosen mot hennes - gulligt.

You see this dog. It was but yesterday

I mused, forgetful of his presence here,
Till thought on thought drew downward tear on tear;
When from the pillow, where wet-cheeked I lay,
A head as hairy as Faunus, thrust its way
Right sudden against my face,—two golden-clear
Large eyes astonished mine,—a drooping ear
Did flap me on either cheek, to dry the spray!
I started first, as some Arcadian
Amazed by goatly god in twilight grove:
But as my bearded vision closelier ran
My tears off, I knew Flush, and rose above
Surprise and sadness; thanking the true Pan,
Who, by low creatures, leads to heights of love.

Leonard och Virginia Woolfs cockerspaniel Pinka sägs ha bidragit till romanen genom sin blotta närvaro, tillsammans med Woolfs läsning av Barrett Brownings samlade brev. Här därför en avslutande bild på Woolf och Pinka i trädgården. Fotograf Leonard Woolf:

 

Hans Fallada - "Alone in Berlin"

Det tog veckor men reservationerna släppte efter ungefär tvåhundrafemtio sidor. Och vilken tur, för tegelstenen Alone in Berlin är nog det bästa jag läst i år. Tyskland under andra världskriget: När sonen dör vid fronten bestämmer sig arbetarparet Quangel för göra motstånd. På vykort som de lämnar här och var i Berlin kritiserar de Hitler och tredje riket. Därmed riskerar de också livet. Förutom Otto och Anna Quangel skildrar Fallada (f.ö. en pseudonym) övriga hyresgäster i huset där de bor. Det är en broklig samling mer eller mindre misslyckade individer som alla har det gemensamt att de drivs av rädsla, girighet och hat, något de för övrigt delar med alla i Berlin under perioden. Ingen känner sig säker, till slut inte ens den SS-officer som har i uppdrag att spåra upp vykortsskrivarna. Paranoian är tyvärr alltför ofta befogad och motstånd verkningslöst, men det är just det som bidrar till berättelsens känslomässiga effekt. Väsentlig läsning, verkligen.  

Ira Levin - "Rosemary's Baby"

Mr B och jag bäddar med linnelakan och slår på luftkonditioneringen i sovrum och vardagsrum innan vi lägger oss. När vi vaknar är det fortfarande svalt i rummet, men två timmar senare når solen altandörrarna och lägenheten känns plötsligt kvav och instängd igen. Jag har stannat kvar i sängen för länge och håret i nacken är blött av svett, men jag vet bättre än att öppna dörrarna och släppa in värmen. Istället fäster jag upp håret med en klämma, hämtar en kopp kaffe i köket och börjar läsa Rosemary' Baby...

Klibbigheten bara förstärks av klaustrofobin i Rosemary's Baby. Det unga paret Rosemary och Guy har turen att erbjudas en lägenhet i the Bantham, ett av de imponerande 1800-talshus som kantar Central Parks västra sida. Fast är det tur? Efter att en ung kvinna begår självmord genom att hoppa från husets tak och ett möte med de underliga gamla paret som bor mittemot dem, börjar Rosemary undra. Hennes olust förstärks när hon drömmer att hon har sex med Guy medan grannarna tittar på. Om det nu var Guy. På morgonen har hon dessutom konstiga klösmärken på kroppen.

Det som bidrar till klaustrofobin i romanen är sätten på vilka Rosemary manipuleras av alla i hennes närhet. Trots att jag har sett Polanskis filmatisering från 1968 av Ira Levins roman - och vet hur det slutar - är det spännande läsning. Den skrivit buzzfeeds lista över 53 bladvändare håller med; när man väl börjat går det inte att sluta läsa. En miniserie från 2014 (?) baserad på romanen utspelar sig i Paris istället för i New York. Vill man hellre se Polanski, Mia Farrow m.fl. prata om filmen från 1968 ska man klicka här.

#sommarkväll och Manhattanhenge

32 grader i skuggan och solnedgång. Galna människor beskriver kvällens fenomen med ett av de fulaste uttryck som någonsin myntats: Manhattanhenge. Va? Det är Neil Degrasse Tysons fel; han ansvarar för naturhistoriska muséets planetarium och hittade på uttrycket (för fenomenet).  Manhattanhenge är när solens nedgång överensstämmer med Manhattans rutnät av gator - ungefär som när solen går ner över Stonhenge i perfekt harmoni. Fast utan religiösa förtecken. Bilden nedan togs 3 juni och är antagligen helt missvisande. Hashtaggen hänvisar till kulturkollos sommartaggar.

The streets ARE paved with gold!

Läsrum i Bryant Park

den här kvällen visades filmen Poseidon Adventure i parken 

Bryant Park ligger bakom New York Public Library och under sommaren öppnar biblioteket ett läsrum i parken. För några dagar sedan gick jag dit för att variera var jag sitter och skriver. Hemma sitter jag antingen i sängen, vid skrivbordet eller ute på altanen och det går oftast bra, men på senare tid har jag känt mig rastlös och isolerad. Det är sommar i New York och jag sitter hemma och ugglar. Då kanske läsrummet i Bryant Park är lösningen; parken ligger bara några kvarter från lägenheten och där (i parken) kan jag både skriva och sedan ta en paus och titta på folk. Fast mest skriva, tänker jag.

 

Under semestern har jag nämligen som mål att skriva två timmar varje dag. Min avhandling ska bli en en bok och de två artiklar jag hoppas får färdiga i år är det hög tid att jag påbörjar. Välkommen till en akademikers vardag - utan artiklar ingen forskningstid. Till hösten undervisar jag dessutom en doktorandkurs i akademiskt skrivande och det är så jobbigt att behöva säga: do as I say, not as I do. Skrivtid är inte något man hittar, utan något man avsätter plats för i sin kalender säger varenda skrivguide jag hittills har plöjt igenom, så då är det väl bara att göra det då:

 

Det tar visst två månader innan något man gör regelbundet blir en vana, oavsett om det man gör är att jogga på morgonen, äta chips vid tv:n eller skriva varje dag. Jag undrar förstås vad andra som skriver (för att de måste, vill eller inte kan låta bli) gör. Skriver lite varje dag eller mycket, men bara när andan faller på?

Nannyfantasier i "Bad Marie"

Marie är barnflicka åt sin barndomskamrat Ellens tvååriga dotter Caitlin sedan några veckor tillbaka. Ellen är gift med den snygga, franska författaren Benoît Doniel. Han råkar ha skrivit Maries favoritroman, den hon läste om och om igen när hon satt i fängelse. Marcy Demanskys Bad Marie (2010) börjar i Ellens och Benoîts tjusiga våning på Manhattan, där paret hittar en full och avslocknad Marie i badkaret. Det är första gången Benoît ser henne utan kläder men inte den sista. I rekordfart inleder han och Marie ett förhållande bakom Ellens rygg och nästan lika snabbt bestämmer de sig för att dra till Paris, och de tar dottern Caitlin med sig. Vad de ska göra när de väl kommit dit har dock ingen av dem tänkt på.

Jag läste ut Bad Marie på några timmar, över en kopp kaffe på en morgonsolig altan. Det är en charming roman i fransk stil. Marie påminner lite om Françoise Sagans hedonistiska huvudpersoner fast hon är om möjligt ännu mer amoralisk. Hon gör vad som faller henne in, tar vad hon vill ha och slösar ingen tid på att ångra sina beslut, även om resultatet inte blir som hon tänkt sig. Demansky är inte bara romanförfattare utan också filmkritiker och hon gillar fransk film, berättar hon i bokens extramaterial. Det märks. Lättsmält sommarläsning.