"I write of love and death - what other subjects are there?"

Helgens film Woman in Gold var orsaken till att jag promenerade upp till Neue Galerie på Upper East Side, mittemot the Met (som jag också besökte förra veckan, men mer om det en annan gång). Jag tänker inte skriva om filmen, eftersom handlingen lätt går att läsa sig till på annat håll. På det stora hela tycker jag dock att den förenklar en länge pågående konstdebatt om så kallad 'konstupprättelse', dvs tanken att konst som under historiens gång stulits från personer eller nationer ska återlämnas. Samtidigt kan jag förstå varför man av berättarteknika skäl väljer en så tydligt manikeisk berättarstruktur med helt igenom onda eller goda personer.

Nåväl, den Klimttavla som gett filmen dess namn går numera att beskåda permanent på Neue Galerie. Utställningshallen tavlan hänger i påminner mer om ett högborgerligt vardagsrum än ett museum och det bidrar till tavlans kontext på ett intressant sätt. Ungefär som efter stölden av Mona Lisa - då fler besökare än någonsin tidigare besökte Louvren för att titta på den tomma plats där tavlan en gång hängt - är det frånvaron av både den konstnärliga och ekonomiska rikedom som en gång måste ha omgett tavlan jag tänker på när jag står där. Visserligen ingår dekorativa bruksföremål från perioden, såsom klockor, möbler och porslin i den permanenta utställningen men objekten är få och det påminner indirekt om allt nazisterna stal från välbärgade judiska familjer och som nu är borta eller ingår i någon annans hem.

På muséet bottenvåning ligger en fin liten bokhandel, där man specialierat sig på tyska och österriska författare på originalspråket och i engelsk översättning. Jag gick därifrån med tre böcker: Gershom Sholems Walter Benjamin: The History of A Friendship, Night Games - en novellsamling av Arthur Schnitzler och så "Dying," en kortroman/långnovell av samma författare, utgiven av Pushkin Press. På "Dyings" drygt hundra sidor skildras turerna i Maries och Felix förhållande efter att den senare fått besked från sin läkare att han bara har ett år kvar att leva. I det känslomässiga kaos som uppstår lovar Marie att hon ska ta livet av sig när Felix dör. Felix protesterar först men ju sjukare han blir desto oftare påminner han Marie om hennes löfte. Marie å sin sida undrar hur hon ska kunna ta tillbaka självmordslöftet utan att svika Felix. Schnitzler har skrivit en känlig psykologisk studie i hur två människor förhåller sig till varandra när den ena parten fått en dödsdom. En variation på romantiseringen av döden återfinns i österrikiska filmen Amour fou (2013):