Att läsa för intrigen - Matthew Lewis "The Monk"

En kåt munk, en gravid nunna, en underjordisk krypta där fallna kvinnor hålls fastkedjade, highway robbers och en blödande gengångare. Matthew Lewis The Monk orsakade jätteskandal. Fast år 1796. Kritikerna kallade romanen "a romance, which if a parent saw in the hands of a son or daughter, he might reasonably turn pale." The Monk ingår i min kurs The Novel för lärarstudenter och vi kommer att fokusera på intrigens betydelse när vi läser just den här romanen.

 

Att läsa för intrigens skull anses allmänt lite fult och samtidigt är det intrigen som brukar förföra framförallt unga eller ovana läsare och göra dem till just "läsare". Intrigen i The Monk gör iofs en moderna läsare lätt förvirrad. Berättelserna följer på varandra men resulterar aldrig i en kärnberättelse; huvudpersonernas karaktärer tydliggörs inte psykologiskt eller genom sina handlingar utan genom ett slags dubblering, dvs genom andra personer som råkar ut för ungeför samma sak som dem. Man kan t.o.m. förstå det som att personerna nästan är utbytbara med varandra. Och så var det alla klichéer förstås. Flera av dem har jag listat i det här inläggets början. De återkommer i mer eller mindre alla gotiska romaner från perioden, på ett sätt som inte sker i andra varianter av genren. I Jane Austens Northanger Abbey (1818) läser huvudpersonen Catherine The Monk och får snart svårt att skilja verklighet från fantasi:

 

 

Just den här fimversionen är så bra, men läser man Northanger Abbey blir det ännu tydligare hur Austen parodierar den gotiska romanen. För säga vad man vill, inte bidrog The Monk till att höja romanens status, direkt. Trots det väljer Austens berättare att försvara genren, i alla dess former:

 

"I will not adopt that ungenerous and impolitic custom so common with novel-writers, of degrading by their contemptuous censure the very performances, to the number of which they are themselves adding -- joining with their greatest enemies in bestowing the harshest epithets on such works, and scarcely ever permitting them to be read by their own heroine, who, if she accidentally take up a novel, is sure to turn over its insipid pages with disgust. Alas! if the heroine of one novel be not patronized by the heroine of another, from whom can she expect protection and regard?"

 

Men kunde önska att fler författare av idag var lika generösa i värderingen av sina kollegor.