NY på film: "Working Girl" (1988)

Oliver Stones Wall Street kom ut 1987 och brukar få representera en typ av 1980-talsfilm som utspelar sig i New Yorks finanskvarter. Men jag föredrar Mike Nichols film från 1988 flera gånger om. Working Girl är en film jag fortfarande ser om nästan varje år. Inledningsscenen, där Staten Islandfärjan passerar Frihetsgudinnan på väg mot skyskraporna downtown medan Carly Simon bölar "Let the River Run" är en klassiker bara den. Handlingen då, ifall någon mot förmodan inte sett filmen? Arbetarklasstjejen Tess McGill (Melanie Griffith) är en sekreterare med ambitioner. Hennes nya chef Katherine Parker (Sigourney Weaver) uppmuntrar henne att dela med sig av sina idéer och antyder att det kan betyda en befordring för Tess. När Katherine bryter benet i alperna ber hon Tess sköta hennes affärer och Tess upptäcker att Katherine stulit en av hennes idéer. Hon bestämmer sig för att utveckla idéen medan Katherine ligger sjukskriven och kontaktar Jack Trainer (Harrison Ford). Tillsammans lyckas de nästan föra idéen i hamn, men då återvänder Katherine.

Working Girl är en riktig askungesaga, där Tess genomgår både en psykologisk och (såklart) estetisk "uppgradering". Det stora 1980-talshåret och de skramlande armbanden byts ut mot en naturligare frisyr och mer nedtonad uppenbarelse. När jag såg filmen som tonåring var den en uppmaning och ett löfte om att livet var fullt av möjligheter. Jag hade ingen aning om vad Tess och Katherine egentligen jobbade med, men det här är en film om kvinnlig ambition på arbetsplatsen och det var så coolt. Ovanligt då, kanske ännu ovanligare idag. Nuförtiden kan jag urskilja både den feministiska ambitionen och den patriarkala undertexten (en cringe-worthy scen där Jack infantiliserar Tess, och idén om att det bara får plats en kvinna i taget högst upp i hierarkin, t.ex.) som trots allt styr filmen. Det gör inte på något sätt den här filmen sämre utan mer intressant, inte minst som tidsspegel.