I James Francos fotspår (Palo Alto, 2016)

"I drove past Nana's house. Then I was on El Camino and I drove past Stanford. I turned off El Camino and drove past my elementary school. While I drove I thought up ideas." ("The Rainbow Goblins," s. 99)

Jag läser James Francos novellsamling Palo Alto (2010) på tåget mellan Menlo Park och San Francisco. Berättelserna är löst knutna till varandra via persongalleriet, uttråkade tonåringar som curlats fram i livet av välutbildade och högavlönade föräldrar. Invånarna i Palo Alto tillhör de mest välutbildade i hela USA. I novellerna är alla föräldrar läkare eller professorer och när tonåringarna råkar i trubbel mildras straffen, eftersom förövarnas bakgrund är så "skötsam." Känns scenariot igen från förra veckans nyhetsrapportering? Om inte, googla "Stanford" och "våldtäkt". Det går inte att sympatisera med de här personerna på något sätt, och jag hoppas att det inte varit Francos avsikt. För novellerna är välskrivna och det de skildrar en verklighet lika tom på mening som jag alltid misstänkt att en viss typ av kaliforniskt liv är. Slutligen, jag önskar att Franco inte försökte sälja filmversionen så desperat som i den avslutande essän. Det blir aldrig bra när författare ger sig på att analysera sina egna texter och här är Franco så pretto att jag rodnar å hans vägnar.

"It was a simple existence, when I look back on it now. I have friends who grew up in New York City, and the stories they have from their childhoods are amazing. Full of color and culture and danger. I envy them." ("Halloween," s. 7)