Så - äntligen är manus och alla medföljande papper ivägskickade. Min förläggare trodde knappt att det var sant. Ingen skickar manus innan deadline. Nu är det en akademisk bok jag skrivit och jag har inga illusioner om att den kommer att intressera någon förutom de närmast sörjande (dvs släkten, en handfull insnöade akademiker och diverse bibliotekarier), men för mig är det A BIG DEAL, förstår ni. Palgrave MacMillan ska ge ut boken och det betyder att den faktiskt kan komma att se ganska snygg ut om jag har tur (och därmed avslöjar jag min prioritering vis-a-vis innehåll och yta). Det kan förstås bli katastrof istället, men jag håller tummarna. Deras grafiska designavdelning bad mig att se över Palgrave MacMillans tidigare omslag och skicka mig några som jag gillar. De här blev det:
Det jag tycker om med Palgrave MacMillan är att deras formgivare verkligen tar innehållet i beaktande när de designar omslagen. Här är utgångspunkten ett typiskt 1940-talspar där mannens uniform ger en vink om att boken kommer att behandla andra världskriget, men det är för en gångs skull mannens huvud som beskurits. Så blicken dras automatiskt till kvinnans ansikte. Och på så sätt tydliggörs temat krig och genus. Det gulvita bandet som går tvärsöver omslaget signalerar serien boken tillhör. Mycket snyggt.
E.B. White är en av författarna till den klassiska engelskspråkiga guiden The Elements of Style. Han skrev också gulliga barnböckerna Charlotte's Web och Stuart Little och bodde i upstate New York. Inget av det här visste jag om när jag valde ut det här omslaget, även om han nu är min nya idol. Istället älskar jag bara typsnittet i kombination med fotot. Ett riktigt 1970-talsomslag, som hits all my buttons eftersom jag inte bara var barn på 1970-talet utan också skrivit om feminister från perioden. Dessutom samlar jag på Maria Langdeckare som ser ut precis så här (byt ut namnet bara)!
Egentligen ett ganska klassikt omslag för en akademisk bok, men det är något med bildens ålder i kombination med dess motiv och titel, samt solstrålarna som faller in genom fönstret som bidrar till en helt annan sorts förförisk nostalgi än i omslaget innan. Läsning, historia, barn och barnböcker - det här omslaget illustrerar samtliga sökord.
Det jag tycker om här är kontrasten mellan King's College Cathedral i bakgrunden (det eviga) och de unga soldaterna i förgrunden (det flyktiga). Det är då men kunde lika gärna ha varit nu. Gatan ser exakt likadan ut idag. Rörelsen i bilden bidrar också till det flyktiga, ja, rentutav till något spöklikt. Ett omslag som konkretiserar en ganska vag titel på ett suveränt sätt.
Här är det den mätta färgkombinationen jag beundrar mest. Man har plockat upp det enda gula i bilden - i speglingen i den gråblå bilen bakom mannen i svart - i själva titeln och därmed bundit ihop den i övrigt sombra gråblå och beigebruna färgskalan på ett harmoniskt sätt. Och så fattar men ju att bilden kommer från just någon av de franska komedierna som boken uppenbarligen handlar om. Tjusigt.
När Palgrave MacMillan frågade vad jag absolut inte ville ha som omslag svarade jag: något generiskt och/eller abstrakt mönster eller figur. Det blir oftast mycket fult. Men här är faktiskt ett undantag. Den här boken har jag dessutom hemma i bokhyllan och bilden gör den inte rättvisa. Den är helt oemotståndlig IRL. Och titlen - TITELN! - är dessutom bland det mest briljanta (som de säger i The Guardian) jag sett på länge. Och jo, jag tror faktiskt att formgivarna insåg det och valde att lägga fokus på just titlen, samtidigt som de betonade den karibiska länken med den organiska bakgrunden. Så himla fint!
Oj, jag höll på att glömma det här omslaget. Återigen färgskalan, ett bleknat fotografi och titeln mot vit bakgrund. Egentligen kanske inte den bästa kombinationen titel och omslag men en illustration av "empire" i alla fall. Och så gillar jag den dubbla inramningen.
Ja, det här var alltså omslagen jag skickade till den grafiska designavdelningen. Nu återstår att se vad de gör med mitt manus. Det kan bli hur fint (eller fult) som helst. Här hittas fler omslag från förlaget. Vilket eller vilka tycker ni är finast?
4 kommentarer:
Sånt här intresserar ju mig i allra högsta grad, så jag lusläser ditt inlägg. Håller med dig om i stort sett allt och inser att vi tycker väldigt lika när det gäller formgivning. Nu kan jag inte se inlägget medan jag skriver denna kommentar, men den boken med en illustration av ett läsande barn var den enda jag inte gillade - och det av anledningen att jag har svårt för den halvtransparenta rutan med rundade hörn där man placerat boktiteln. Den var lite väl trist och kändes inte som att någon ansträngt sig extra. Den översta tyckte jag mycket om, innan jag ens läste vad du skrivit reflekterade jag över just detta att man valt att framhäva kvinnan (i förgrunden, med helt huvud) och låtit mannen hamna dekapiterad i bakgrunden för att visa att den minsann inte alls bara handlade om militära män i kriget.
Gratulerar till bokutgivningen! Vad otroligt spännande! Vad duktig du är. Alltså, det låter ju så fjuttigt men jag menar orden i deras egentliga betydelse, inte som en nästan ironisk fras. Vad duktig du är som hittar ett ämne att skriva en akademisk avhandling (på engelska) om och faktiskt fullföljer det och gör det så bra så någon vill trycka det. Du lovar väl att visa oss vilket omslag boken slutligen fick?
grattis till manuset, gillar omslag med äldre stil (Göteborgs universitet har alla möjliga stilar).
Joelinda: vad roligt att fler tycker omslag är viktiga, eller i alla fall roliga att studera. Boken om historieböcker för barn är väldigt traditionell (tråkig) - jag håller med, men gillade att de hittat en bild som så väl speglade innehållet. Och jag undrar om de inte valde den där halvtransparenta rutan just för att inte skymma solstrålarna. Nåja, den var kanske ingen höjdare.
Och tack för de berömmande orden, så snällt! Och visst lovar jag att visa omslaget till boken så småningom, även om det blir en katastrof...
Hannele: tack! Och jag undrar vad du menar med äldre stil? Blir nyfiken.
nostalgi, femtiotal, tecknat istället för foton
Skicka en kommentar