onsdag, augusti 10, 2016

Sommaren - en summering

Sommarens sista vecka är här. Om mindre än sju dagar sitter jag på ett plan tillbaka till Sverige och jobbet. Och de sista dagarna här hemma kommer att domineras av regn om man får tro väderleksrapporten. Fast det här är ingen sommar som har regnat bort, tvärtom. Jag har så klart inte hunnit läsa alla de böcker jag hoppades, men de tre (inte fler!) jag har läst ut var överlag bra: Anne Tylers Earthly Possessions, François Mauriacs Thérèse Desqueyroux och så Patrick Flanerys Fallen Land. Mer stolt är jag över det faktum att bokmanuset är färdigredigerat - och hela två veckor innan deadline. Det enda jag fortfarande pular med är indexet och det blir jag klar med om några dagar. En del av mig trodde nog inte att jag någonsin skulle komma till den här punkten.

Så vad göra det sista dagarna innan jag åker? Förutom det vanliga samlar jag ihop diverse texter om Zelda Fitzgerald att rådgöra och läsa inför konferensen om två veckor. Jag skummar igenom Kate Zambrenos Heroines, men ca 45 sidor in har hon blivit ganska tröttsam. Detta identifierande med modernismens "galna" fruar, och samma återkommande namn (Bowles, Fitzgerald, Eliot, Barnes etc). Jag håller med Zambreno när hon menar att de här kvinnornas galenskap borde kunna förstås existentiellt och inte (bara) hysteriskt. Det är en poäng jag kan ta med mig från boken. Men Zambrenos ständiga jämförelser mellan sig själv och dessa kvinnor tråkar ut mig. Hon lever ju inte isolerad mitt i litteraturhistoriens vardande. Hon lever ju bara isolerat. Parasiteringen på de döda kvinnornas livsöden gör inte hennes eget mer intressant, bara mer patetiskt. Och visst, de döda kvinnornas liv verkar också ha varit rätt patetiskt, i alla fall i perioder, men det var i alla fall deras eget. Nu har jag ju bara läst 45 sidor av ca 300, så jag kanske ändrar uppfattning om Heroines, men jag tror inte det.

På tal om isolerad: en konsekvens av att sitta hemma och skriva en hel sommar är att jag tillbringat väldigt mycket tid ensam. Alltså, min man är ju här men han har arbetat hela sommaren och att skriva är ju av nödvändighet ett ensamt arbete. En bok jag därför hade hoppats hinna läsa i sommar, men som får vänta till hösten, är Olivia Laings The Lonely City, om att vara ensam i en storstad (New York, närmare bestämt, och det är ju passande). Jag klickar på väderleksrapporten igen. Det har slutat regna men kommer att börja igen om 119 minuter berättar AccuWeather. Så galet exakt, men det brukar stämma. Eftersom jag levt halva livet utomhus den här sommaren har jag följt väderleksrapporterna noga. Vi har inget tak på vår altan och vi försöker bjuda hem vänner bara när vi vet att vädret tillåter det. I sommar gick det bra, men så hade vi inte heller särskilt många besök.  Mest har jag suttit där ute och skrivit. Här en film av det slag andra brukar lägga upp på Facebook. Jag har ett Facebookkonto, men eftersom jag aldrig lägger upp något av privat natur där, kommer filmen här istället.
video
Det regnade så in i bomben den där kvällen och meddelandet som plötsligt hörs mitt i filmen kommer från min telefon. Det låter kanske konstigt, men de här varningarna - som jag hörde lite då och då i sommar - fick mig att känna mig mindre isolerad. Benedict Anderson skriver om så kallade "imagined communities," med vilket han egentligen menar nationen. Nyheter och realistiska romaner binder samma människor imaginärt i ett land. När vi läser nyheterna på morgonen så gör vi det med vetskapen att andra i landet också gör det och det skapar ett slags låtsassammanhang. Sådana här imaginära grupperingar sker ju också på andra plan och i andra situationer. För mig fungerar översvämningsvarningarna på det sättet. Jag påminns om att jag bor i en miljonstad, även om jag knappt sett en människa förutom min man på flera dagar.  Och då kan jag lugnt sätta mig ner för att skriva igen.

4 kommentarer:

♥ Hanneles bokparadis sa...

jag gillade Heroines

♥ Hanneles bokparadis sa...

skrev så här: http://hannelesbibliotek.blogspot.se/2016/04/hjaltinnor-av-kate-zambreno.html

Jenny B sa...

Intressanta funderingar. Jag känner igen och gillar (och mår ibland dåligt av) den känslan av att vara ensam i en stad trots andra människor några meter ifrån en. Och i den andan låter Olivia Laings The Lonely City som en drömbok för mig. Tack för tipset!

Dock förstår jag inte riktigt: flyttar du från New York nu, eller reser du tillbaka dit om ett tag? Lycka till med jobbet som väntar!

Mrs. B sa...

Hannele: jag menar nog att jag tycker det är trist att en kvinna som lever i 21a århundradet (eller vad det nu heter på svenska) inte förmår hitta bättre förebilder än en bunt neurotiska kvinnor som gift sig med en bunt lika neurotiska och egotistiska män. Det finns ju andra kvinnliga förebilder från både nu och då att rama in sitt liv med. Att hela tiden gå tillbaka till Rhys, Barnes, Bowles, Fitzgerald och Parker känns lite som en ursäkt för att fucka upp sitt liv och vägra ta ansvar för det, om du ursäktar språket.
Jenny B: Jag är i den lite konstiga situationen att jag bor i NY men jobbar i Sverige sedan ca, ja vad blir det nu, snart ett och ett halvt år tillbaka. Min arbetsgivare har inget egentligt problem med det här eftersom en stor del av vår undervisning ändå sker online och jag bodde tidigare i London och pendlade på samma sätt. Det var iofs rena drömmen jmf med min nuvarande pendling, som sliter på både min ekonomi och min hälsa (6 timmars jetlag är inte att leka med när man reser österut). Så i korthet, jag pendlar mellan Luleå och NY två veckor i taget under terminstid. Men ja, leta upp The Lonely City och läs den. Jag har en känsla av att du kommer att hinna göra det före mig och det vore roligt att höra vad du tycker.