Eileen utspelar sig i en liten kuststad i New England på 1960-talet. Romanens namne är 19 år, bor med sin alkoholiserade pappa och arbetar på ett ungdomfängelse för pojkar. Det är ett tomt och innehållslöst liv på ytan, men inom Eileen bubblar alla möjliga tankar, mest om hennes egen kropps fascinerande äcklighet, men hon fantiserar också om Randy, en av fängelsets väktare, och på att en gång för alla lämna stan för ett nytt liv. Men ingenting händer. Tills fängelset anställer en ny lärare vid namn Rebecca och Eileens fascination hittar ett nytt objekt.
Moshfegh har skapat en alldeles oemotståndlig person i Eileen, vars kusiner bebor romaner av Shirley Jackson och Patricia Highsmith. Jag sträckläser ända till slutet, men någonstans mot slutet ändrar både intrig och personer omotiverat karaktär. Till det sämre. Och jag tror det beror på följande: Moshfeghs miljöer och personbeskrivningar är suveräna, men intrigen suger. Kanske beror på att romanen bara utspelas under en vecka men framförallt Rebeccas handlingar känns omotiverade och inte helt trovärdiga. Jag brukar sällan tänka så, men jag önskar att Moshfeghs roman varit lite längre så att Rebecca fått utvecklas mer som karaktär. Då hade Eileen kanske varit värdig att stå rakryggad bredvid moderna klassiker som The Woman Upstairs eller Notes on a Scandal - två romaner boken jämförts med och på goda grunder. Nu når den inte riktigt dit. Men visst är det läsvärt ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar