Det regnar oavbrutet så varför inte vårstäda lite. Det brukar sägas att varje New York-bos dröm är att hitta ett extra rum i lägenheten, bakom en dörr man inte sett förr. Vi har en oansenlig vit dörr i vardagsrummet och där bakom döljer sig allt möjligt. Tyvärr inte ett extrarum, men däremot en samling väskor jag nästan glömt att jag äger. Majoriteten av väskorna kommer från Coach, ett amerikanskt märke som en gång i tiden sålde väskor och accessoarer designade och tillverkade i New York. Produkterna var gjorda av samma typ av läder som användes till basebollhandskar - kraftigt men mjukt som smör - och väskmodellerna var funtionella och lite sportiga. Redan från starten 1941 var väskorna rätt dyra med den tidens mått mätt. Men också praktiskt taget oförstörbara.
Hippa blev väskorna först när företaget började samarbeta med amerikanska designern Bonnie Cashin, en inflytelserik doldis i modets historia. Cashin placerade gärna börsen utanpå väskan och det är så man känner igen flera av hennes modeller - på den "ledsna munnen." Men hon skapade också klassiker som the duffle och the saddle bag.
Cashin introducerade väskor i dämpade, vackra färger som inte konkurrerade med vare sig lädret eller designen utan istället kompletterade dem. När hon så småningom lämnade företaget blev väskdesignen mer konventionell, men kvaliteten och det sportiga uttrycket var desamma.
Själv föll jag handlöst för Coach när jag såg väskorna första gången i början på 1990-talet, men jag hade absolut inte råd med dem. Jag hade dock en givmild pojkvän (numera man) som gillade Coach han också - de tillverkade även portföljer, ryggsäckar och skinnjackor. Vid den här tiden var märket fortfarande så gott som okänt utanför USA, men bland amerikaner var Coach en institution och associerades framförallt med östkusten och en viss preppy-look. Det modekonglomerat som tog över märket under mitten av 90-talet var däremot inte nöjda med det. Väskorna var alldeles för dyra för yngre köpare och de senare associerade i sin tur märket med sina mammors och pappors generation. Inte så sexy, helt enkelt.
Därför gick det som det brukar. När 1990-talets minimalism gick över i maximalism och väskor inte längre sågs som praktiska och varaktiga bruksföremål utan slit-och-slängiga statussymboler beslutade den då nya verkställande direktören att företaget behövde fräschas upp, dvs bli mer lönsamt. Istället för att introducera en ny linje väskor och produkter parallellt med de klassiska väskorna slutade man helt att tillverka de senare. All tillverkning flyttades till Kina och så här ser en typisk väska från Coach ut idag:
För många dog märket i och med omlanseringen men Coach gick från en omsättning på några miljoner dollar till flera miljarder. Det finns så klart snygga och användbara väskor på annat håll och till lägre pris. Men den som någon gång känt på och hållit i en klassisk Coach-väska från perioden innan ca 1998 vet att de tillhör en särskild kategori. Det beror delvis på det där tjocka, mjuka skinnet de tillverkats i. Dessutom har väskorna rejäla mässingsdetaljer och den enda synliga loggan är den avtagbara taggen som hänger från väskans sida. Diskret lyxiga skulle de kunna kallas. Det här är väskor gjorda för att användas och för att hålla länge.
På internet lever och frodas en marknad för s.k. "vintage coach." Vissa väsktyper är mer populära än andra. När Coach lanserade "uppdaterade" versioner av fem väsktyper från sitt historiska arkiv för några år sedan ökade efterfrågan på de ursprungliga väskorna markant. Jag har fastnat speciellt för the station bag, en lagom stor väska för plånbok, pass och telefon, med lång rem så väskan kan bäras diagonalt. Det ger fria händer att bära matkassar, bagage eller ingenting. Just den här typen går att hitta på t.ex. amerikanska Ebay eller Etsy för ca 500-800 kr. Många i praktiskt taget nyskick, som bilden ovan illustrerar. De två väskorna till vänster i bilden ovan använder jag dagligen, men till sommaren kommer de att bytas ut mot de till höger, som jag lade tillbaka i garderoben, försiktigt inlindade i papper.
Hippa blev väskorna först när företaget började samarbeta med amerikanska designern Bonnie Cashin, en inflytelserik doldis i modets historia. Cashin placerade gärna börsen utanpå väskan och det är så man känner igen flera av hennes modeller - på den "ledsna munnen." Men hon skapade också klassiker som the duffle och the saddle bag.
Cashin introducerade väskor i dämpade, vackra färger som inte konkurrerade med vare sig lädret eller designen utan istället kompletterade dem. När hon så småningom lämnade företaget blev väskdesignen mer konventionell, men kvaliteten och det sportiga uttrycket var desamma.
Själv föll jag handlöst för Coach när jag såg väskorna första gången i början på 1990-talet, men jag hade absolut inte råd med dem. Jag hade dock en givmild pojkvän (numera man) som gillade Coach han också - de tillverkade även portföljer, ryggsäckar och skinnjackor. Vid den här tiden var märket fortfarande så gott som okänt utanför USA, men bland amerikaner var Coach en institution och associerades framförallt med östkusten och en viss preppy-look. Det modekonglomerat som tog över märket under mitten av 90-talet var däremot inte nöjda med det. Väskorna var alldeles för dyra för yngre köpare och de senare associerade i sin tur märket med sina mammors och pappors generation. Inte så sexy, helt enkelt.
Därför gick det som det brukar. När 1990-talets minimalism gick över i maximalism och väskor inte längre sågs som praktiska och varaktiga bruksföremål utan slit-och-slängiga statussymboler beslutade den då nya verkställande direktören att företaget behövde fräschas upp, dvs bli mer lönsamt. Istället för att introducera en ny linje väskor och produkter parallellt med de klassiska väskorna slutade man helt att tillverka de senare. All tillverkning flyttades till Kina och så här ser en typisk väska från Coach ut idag:
5 x the station bag |
2 kommentarer:
lite svag för väskor är man, många av mina är rosa....
Aha, se då här: https://s-media-cache-ak0.pinimg.com/736x/3a/73/5d/3a735d507b11904a7ba00bfb5bc5b1f0.jpg
Skicka en kommentar