"My Face for the World to See" (1958) - Alfred Hayes

När Kate Millett skulle skriva sin avhandling i början av 1960-talet valde hon att fokusera på hur kvinnor skildrats i litteraturen. Författarna hon läste var alla män och resultatet blev den feministiska klassikern Sexual Politics (1969). Slutsatserna av hennes forskning var nedslående. Kvinnor var nästan uteslutande objektifierade, reducerade till kroppar, fysiska håligheter, hysterikor eller speglar för de manliga personerna i litteraturen hon läste. Nu menar inte jag att litteratur alltid behöver läsas på det sätt Millett gjorde. Litterära figurer är inte verkliga personer och litteraturen vinner inte nödvändigtvis på att vara politiskt korrekt. Tvärtom. Men Sexual Politics hade ändå flera positiva effekter. För det första tydliggjorde studien att alltför många män uppenbarligen inte kunde föreställa sig mer än en sorts kvinnofigurer, för det andra fick den många litteraturvetare att se sig om efter annan litteratur, skriven av kvinnor.

Jag kommer att tänka allt det här när jag läser Alfred Hayes My Face for the World to See från 1958. Det är nämligen precis en sån roman där kvinnoskildringen är klyschig och endimensionell. Det är också en typisk Hollywoodroman, där den glamorösa miljön bildar bakgrund till huvudpersonernas kamp för att lyckas. Den manliga huvudpersonen är en medelålders författare som under ett party hindrar en ung skådespelare från att ta livet av sig då hon vadar ut i Stilla havet. De inleder ett förhållande, trots att mannen är gift och dessutom inte tycker att kvinnan är särskilt attraktiv:

"Looking at her, it struck me that among the things wrong with her was that she had neither humor nor, really, charm. The eyes were fine, and quite beautiful, and she was undeniably a very pretty girl, but there was no charm in the somewhat rigid face, in the manner so constantly tensed. She hadn't all evening said anything that I could recall as either charming or witty." (s. 31-2)

Nu verkar å andra sidan inte den manliga huvudpersonen heller särskilt charming, men min avsikt är inte att försvara kvinnan i romanen. När mannen (ingen av dem namnges, förresten) efter en inte särskilt passionerad älskog råkar säga de förbjudna orden  - "jag älskar dig" - ångrar han sig genast och förespår komplikationer. Han är ju gift. Komplikationer uppstår så klart och romanen slutar med att mannen beter sig som ett svin mot kvinnan han gått till sängs med i månader. I slutet av romanen erkänner mannen för sig själv att han faktiskt är just ett svin, precis som alla andra i hans vänkrets. Och sedan slutar det.

Problemet är alltså inte att Hayes målar upp en bild av Hollywood som cyniskt och omoralist, även om jag tycker att det är klyschigt det också. De senaste åren har jag läst ett antal romanen på ämnet och från samma period, t.ex. In a Lonely Place (1947) och College of One (1957) - två exempel på betydligt bättre sådana skildringar. Problemet är att kvinnan i boken uteslutande existerar för att synliggöra den manliga huvudpersonens fall och att hon uteslutande beskrivs ur mannens perspektiv. Han har alltså hela tiden tolkningsföreträdet. Hayes antyder att kvinnan har en egen historia att berätta, men den är mannen överhuvudtaget inte intresserad av så om den får vi nästan inte veta någonting. Han reducerar istället kvinnan till en hysterisk olägenhet, någon som först kan tillfredställa en slakande sexualitet och sedan bidra till hans självförakt. Så tråkigt att läsa och så unket.

Och jag blir extra besviken eftersom jag tyckte så bra om en av Hayes tidigare romanen,  The Girl on the Via Flaminia. Den kom ut 1949 och skildrar desperationen i Italien efter andra världskrigets slut. De allierades soldater köper sex på gatan, men en av dem väljer att tillfälligt flytta in hos en italiensk kvinnas familj för att i alla fall låtsas att situationen är anständig. Det är ingen kärlekshistoria, men Hayes skildrar i alla fall kvinnor och män jämlikt, som jag minns det. Ingen vinner något på transaktionen och både kvinnan och mannen i romanen är fullt medvetna om det sjaskiga i deras situation. Efter My Face for the World to See vågar jag knappt läsa om den - för tänk om det inte alls är så och jag bara missade det vid första läsningen.

Alfred Hayes stred själv i Italien och efter krigsslutet stannade han kvar och skrev manus till flera av de mest hyllade neoralistiska filmerna som producerades då. Bland annat skrev han manus till Vittorio de Sicas Cykeltjuven (1948) och den som inte sett den filmen bör genast lägga den till sin lista på 100 filmer att se innan man dör. Så bra är den. Det är därför kanske inte är så konstigt att Hayes sedan sökte sig till Hollywood. Där verkar han dock som så många andra ha bestämt sig för att skriva om filmindustrins baksidor och de val människor anser sig tvingade att göra för att lyckas. Det görs ju förresten fortfarande, se t.ex. filmen La La Land (2016). 1953 kom en annan av Hayes romaner ut. In Love heter den och handlar om ett par i New York där kvinnan får ett erbjudande om att tillbringa en natt med en främmande man (som i filmen Oanständigt förslag från 1993). Jag har romanen i bokhyllan men jag tror inte jag orkar med vad som kanske är ännu ett endimensionellt kvinnoporträtt just nu. På grund av jobbet läser jag ju redan Leonard Cohens förskräckliga roman Beautiful Losers (1966), där huvudpersonen är en riktig runkgubbe i Henry Millers anda. Och om Miller hade Millett en hel del att säga  - inget av det positivt.