helgens djurbild

Werner Branz, "Les jours des abeilles," (1945)

dagens ord

helgens djurbild

Klaus Pichler, "Vienna Natural History Museum"

Vår i NYC

Stadsbor kan inte vara så petiga när det kommer till vårtecken utan får passa på att njuta av dem också när de dyker upp mitt i trafiken. En liten fågel i en blommande magnolia på Park Avenue, t.ex.

Den som har ögonen med sig kan också upptäcka spåren efter en helt annan årstid i träden.

Vårblomster i stenöken uppskattas av både mig och en liten sparv. Den hade senare hade hela släkten i släptåg och deras tjatter överröstade både bilar och människor runt omkring oss. 

Plötsligt fylls luften av den genomträngade doften av liljor. Rockefeller Center byter skepnad sent på kvällen. En armé av trädgårdsarbetare står redo att slänga tulpaner och påskliljor i svarta sopsäckar för att ge plats åt helt ny blomsterfägring 

Ni svenskar är inte kloka, brukar Mr B säga, ni placerar svenska flaggor överallt. Jag har aldrig sett ett sådant öppet redovisande av nationalistisk stolthet någon annanstans. Nedan, flaggan över svenska kyrkan, så han har väl rätt i det då.

näsa för böcker och trädgårdsarbete

...har jag kanske inte, men aldrig har väl altanen varit så grön redan i april. Fyra hortensior i olika grader av uppvaknande, två nya buxbomar och diverse plantor som kanske - om hettan (och sedan kölden) tillåter det - blir mer permanenta inslag. På tal om näsa så har de nya plantorna valts ut i alla fall delvis efter doft: två citronellor, två nattblommande jasminer, samt en kaprifol på väg med posten. Ett antal böcker anlände nyligen samma väg, bland annat Viljoens bok - hurra. Fina bilder från Brooklyn och lättlagade, inspirerande rätter. Running och Exit West har jag höga förhoppningar om. The Well-tempered City lägger jag till högen av böcker om stadsliv, kosmopolitanism och den globala medborgaren. 

På fredag är det dags att åka till Sverige för två veckors intensiv undervisning och med det (frånvaron, inte undervisningen) en viss oro för vad som fortfarande lever när jag kommer tillbaka. Mr B är nämligen inte alls lika trädgårdsintresserad och dessutom disträ - vilket brukar ta sig uttryck i att han glömmer det där med att vattna. Och det kommer att behövas - 27 grader varmt igår. Försommaren är här.

dagens ord

NY på film: "In the Cut" (2003)

En av de bästa NY-filmer jag vet. Meg Ryan gör sitt livs rollprestation, Jane Campion regisserar (bara det), och det sätt på vilket filmen fångar en mycket specifik, kvinnlig vision av New York på sommaren är närmat unikt, olikt alla grabbiga filmvisioner av samma stad - jag identifierade mig mycket med den här filmen när jag såg den första gången. Följande skrev jag för en liten uppgift i en kurs i filmvetenskap  som handlade om musiken i filmadaptioner (In the Cut är baserad på en riktigt otäck roman av Susanna Moore) - VARNING, spoilers förekommer: 

I Jane Campions In the Cut (2003) spelar den välkända sången ”Whatever Will Be, Will Be” en central roll. Sången skrevs ca 1956 av Jay Livingstone och Ray Evans för Hitchcocks The Man Who Knew Too Much, en remake av hans tidigare film med samma namn. I Hitchcocks re-make av sin egen film framförs sången av Doris Day, som spelar en av huvudrollerna, och den förekommer alltså på ett diegetiskt plan i filmen (diegetiskt = ljud som personerna i filmen kan höra). 

Sången blev Days största hit och förknippas fortfarande främst med henne. ”Whatever Will Be, Will Be” har tre verser som består av en flicka som ställer frågor om sin framtid. Frågorna ändras allteftersom hon växer upp. Refrängen svarar henne alltid på samma sätt och kan förstås som en uppmaning till flickan/kvinnan att passivt acceptera sitt öde, vilket det än må vara (Tinknell, 90). Att detta öde dock består av äktenskap och barn, dvs den romantiska drömmen, förstärks av att det är Day som sjunger; hon är ju en skådespelare som medverkat i filmer som nästan alla förespråkar just den drömmen, även om intrigen i The Man Who Knew Too Much på ett plan faktiskt kan sägas ifrågasätta densamma (men det finns det inte plats att diskutera här).

I Campions film framförs sången av Pink Martini och ursprungsversionens rungande optimitiska refräng har här ersatts av en sprödare röst och mer tvekande frasering, samt ett naknare arrangemang. Melodi och sång återkommer flera gånger i filmen, varje gång i relation till en dröm/konstruerat minne av hur huvudpersonen Franny Averys föräldrar träffas första gången när de åker skridskor i parken. Att sången associeras med romantik bekräftas alltså även här, även om denna association gradvis blir mer ambivalent.

I filmens förtexter (se ovan) ackompanjerar sången först ett antal ”realistiska” bilder av New York, sedan huvudpersonen Frannys halvsyster, som drömmande går runt i sin trädgård där blomsterblad flyger omkring i luften, för att slutligen övergå i en scen med en sovande Franny som drömmer i svartvitt om sina föräldrars möte på skidskor. Pappans knutna näve och ett blödande skidskoskär (som introducerar filmens titel: In the Cut) underminerar dock romantiken i mötet något. Andra gången melodin förekommer, nu utan sång, är i en scen där Franny berättar för sin halvsyster om deras pappas möte med hennes mamma på isen. Återigen inkluderar Campion en svartvit scen från isen. Av berättelsen framgår att Frannys mamma bröt ihop när deras pappa lämnade henne för en annan kvinna, samt att pappan sedan dess haft en rad förhållanden med kvinnor, varav ett resulterade i att halvsystern kom till världen. Tredje gången vi hör melodin är efter mordet på halvsystern, då Frannys vision av sina föräldrars möte på isen nu är en mardröm, när pappans skridskor kapar båda benen på mamman, för att slutligen också skära huvudet av henne. Sången förekommer också i sluttexterna.

För den som händelsevis inte sett filmen skildrar den New York som en farlig plats för kvinnor. Fanny misstror alla män och alla män i filmen framstår som mer eller mindre hotfulla. Samtidigt härjar en seriemördare i Fannys kvarter, en mördare vars offer alla är kvinnor. Sex och våld är också intimt sammanbunda för Franny, vilket komplicerar hennes förhållande med en av de polismän som letar seriemördaren, eftersom hon misstänker att denna polisman kanske i själva verket är mördaren. Till viss del står alltså drömsekvenserna i kontrast till Frannys vardag, även om våldet gradvis också sipprar in i drömmarna. När Franny slutligen konfronteras med mördaren ger han henne en ring, den utlimata symbolen för romantisk kärlek. Sekunderna innan Franny skjuter honom återkommer skridskoscenen, bara för att gå i tusen bitar när skottet går av.

Estella Tinknell har tolkat sången ”Whatever Will Be, Will Be” i In the Cut i relation till en kvinnlig frigörelseprocess, mer exakt ett ifrågasättande av den romantiska myten (92). Genom att filmen ändrar versernas ordning menar hon att den passivitet som sången menar går i arv från mor till dotter slutligen bryts (McHugh, 131, i Tinknell, 90). I filmen börjar mördaren med att skära av sina offers struphuvud för att tysta (”dearticulate”) dem. Filmens gradvisa ifrågasättande av den romantiska subplotten, där ”Whatever Will Be, Will Be” alltså utgör bakgrundsmusiken, kan förstås som ett ”rearticulation,” dvs ett klargörande av vad filmen egentligen handlar om (Tinknell, 93).

Själv skulle jag vilja uppmärksamma hur filmmusiken i In the Cut också bidrar till den ambiguitet som kännetecknar hela filmen. Redan i förtexterna uppstår en sådan osäkerhet. Trots att olika scener avlöser varandra hörs ”Whatever Will Be, Will Be” i samtliga och det är otydligt huruvida sången är extradiegetisk, vilket den först tycks vara (musik till förtexterna), eller metadiegetisk, dvs något vi känner igen som en del av ”a person’s memory or fantasy,” här alltså Frannys dröm (Gorbman, Unheard Melodies, 22-3, i Bruhn, 325). Eftersom sången förekommer både i drömsekvensen och i scenerna omedelbart innan uppstår alltså en otydlighet huruvida scenerna innan drömsekvensen också är något Franny drömmer eller konstruerar (som en dagdröm).

Precis som våldet blöder in i drömsekvenserna, blöder det romantiska anslaget in i Frannys vakna tillstånd genom musiken. Därmed förstärker sången In the Cuts ”subjektiva” kameraperspektiv. Filmen igenom agerar kameraögat antingen ”stalker” av kvinnor (inklusive Franny) eller som stand-in för Frannys perspektiv på staden och på män. Den skakiga, handhållna kameran bidrar ytterligare till det subjektiva perspektivet. Som tittare vet vi helt enkelt inte hur vi ska tolka det vi (och Franny) ser. Är verkligen alla män hon träffar så farliga som hon uppfattar det? Eller är hennes misstänksamma uppfattning en konsekvens av det faktum att hon aldrig trott på den romantiska versionen av hennes föräldrars förhållande? Är det här en ”realistisk” slasher-thriller eller en film som skildrar en kvinnas komplicerade och kanske patologiska förhållande till de myter hon omges av? Till skillnad från de recensenter som såg filmen 2003 tänker jag att filmen kan förstås på båda sätten, samtidigt.

Jane Campion är inte direkt subtil i sitt symboliska användande av färger (i synnerhet rött, som kommer att symbolisera både sexuell frigörelse och kvinnors sexuella utsatthet), situationer och typer, och filmen närmast ber om att tolkas psykoanalytiskt. Bara det att Frannys konfrontation med mördaren sker i ett rött fyrtorn (hallå, fallussymbol) och att den goda polisen ligger kvar fastkedjad (psykologiskt kastrerad) i hennes lägenhet, dit hon återvänder efter att ha överlevt mördarens attack. Í likhet med Rochester i Jane Eyre, är det först när han (och mördaren, hans alter ego?) är fysiskt oskadliggjord(a), som Franny kan inleda ett förhållande med honom. De metadiegetiska aspekterna av ”Whatever Will Be, Will Be,” samt hur övrig filmmusik pendlar mellan att fungera diegetiskt och extradiegetiskt, bidrar till att In the Cut kan förstås som en visuell och auditorisk reflektion över den romantiska mytens destruktiva effekt på kvinnor lika mycket som den klichéfyllda seriemördarfilm många kritiker tycker sig ha sett. Roger Ebert förstod t.ex. inte alls poängen med de svartvita skridskoscenerna (Ebert; se också filmens låga procenttal på Rotten Tomatoes – endast 34%). Låt inte Ebert skrämma bort er. Det här är en av Campions bästa och något bortglömda filmer, en film som tål att ses om och om igen.

För övrigt är filmens slut radikalt annorlunda än slutet i Moores roman. I andra fall förhåller sig filmen relativt trogen förlagan, förutom de svartvita skridskoscenerna då, som inte alls förekommer i romanen. Därmed måste de audiovisuella tilläggen tillägnas Campion snarare än Moore. Campion gör alltså berättelsen till sin genom det ändrade slutet och den "romantiska" subplotten och dess utveckling (förmedlade till stor del genom musiken).


Källor:

Bruhn, Jørgen, “Now a Major Motion Soundtrack!—Madness, Music and Ideology in Shutter Island,” Adaptation 6:3. 25 juli, 2013, s. 320-337.

Ebert, Roger. ”In the Cut.” 31 okt, 2003. http://www.rogerebert.com/reviews/in-the-cut-2003. Nedladdad: 10 dec. 2016.

Gorbman, Claudia. Unheard Melodies: Narrative Film Music. Bloomington, IN: University of Indiana Press, 1987.

McHugh, Kathleen. Jane Campion. Champaign, Ill: Illinois University Press, 2007.

Tinknell, Estella. Jane Campion & Adaptation: Angels, Demons and Unsettling Voices. New York: Palgrave Macmillan, 2013.

helgens djurbild

trädgård på altanen - inspirerande kokbok

Eftersom regnet störtar ner har jag tillfälligt fått ge upp planerna på att plantera om uteväxterna, organisera krukorna i fina grupper och fundera över hur växterna ska överleva de veckor jag är i Sverige. Istället sitter jag inomhus och inspireras av en ljuvlig blogg om att odla en trädgård på altan: 66 Square feet. 

Bloggens skapare är Marie Viljoen, en sydafrikansk trädgårdsentusiast och matälskare som i sin matlagning använder sig av odlade växter från sin altan och vilda växter hon hittar under promenader i Brooklyn (där hon bor), Central Park och andra stadsmiljöer. Hon är en s.k. forager, dvs en person som ser potentiell mat där vi andra mest ser ogräs. Viljoen har också skrivit en bok med egna recept och bilder hon tagit på sin första, minimala (66 sq. feet, ca 6 kubikmeter stora) altan. Så fin. 

foto: Marie Viljoen

Om man är mer intresserad av maten än bilderna (som man också hittar på bloggen), kan man läsa Viljoens andra blogg, där hon delar med sig av recepten. Sedan hon började blogga har hon flyttat tre gånger och numera har hon en betydligt större trädgård, men många av utmaningarna är desamma. Och det är kanske vad jag älskar mest med bloggen, att Viljoen har trädgårdsproblem som liknar mina egna. Hur skapa en krukträdgård i New York City som ska klara både hetta och kyla, samt frånvaro av sol halva dagen? De snöstormar som sveper över oss varje vinter är speciellt brutala och jag tröstar mig med att flera av Viljoens också dött vinterdöden. Behöver jag ens nämna att hennes bok är på väg hem till mig? Så inspirerande - nu vill jag ha en egen blåbärsbuske. 

jordgubbar och vitlök hann i jorden innan regnet kom

dagens ord

söndagserie - Big Little Lies (2017)

Söndagar har gått från att vara slöa, lätt melankoliska dagar till dagar då jag otåligt väntar på senaste avsnitten av Homeland och Big Little Lies. Den senare har jag knarkat hela gårdagen och hunnit ikapp lagom till kvällens finalavsnitt.

Big Little Lies är beroendeframkallande av flera skäl. För det första utspelas den i Monterey, en liten men mycket chic stad på norra Kaliforniens kust. Inte nog med att tittare kan vila ögonen på scener med bron Bixby Creek, de välbärgade huvudpersonerna bor dessutom i glamorösa strandhus av glas med havet och solnedgången praktiskt talat i deras vardagsrum. Och när de inte ses utanför den lokala privatskolan för att plocka upp sina barn, dricker de kaffe i den perfekt pittoreska hamnen eller vin framför öppen eld på någon uteservering. Typ.

För det andra är Big Little Lies ett mordmysterium. Men vem som mördats (och av vem) har fortfarande inte avslöjats. Intervjuer med vittnen klipps in i seriens handling, som utspelar sig innan mordkvällen. Kritiker har jämfört klippen med en grekisk kör, där grannar, lärare och allmänt nyfikna kommenterar huvudpersonernas handlingar och personligheter. På så sätt blir man som tittare dubbelt investerad i vad som händer under seriens gång. Fast jag ska erkänna att jag ofta glömmer mordintrigen.

För det som verkligen gör Big Little Lies till något utöver det vanliga är de fyra kvinnliga huvudpersonerna, spelade av strålande Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Shailene Woodley och Laura Dern. Det är kvinnornas konkurrens, intrigerande, men framförallt vänskap, lojalitet, omsorg om sina barn och förmåga att hålla varandra om ryggen som står i centrum. Det melodramatiska anslaget är aldrig långt borta och i händerna på mindre begåvade skådespelare hade de fyra huvudrollerna kunnat förbli klyschiga västkustvarianter på Desperate Housewives. Nu är det inte så, tack och lov, även om serien balanserar på kanten. Till tonerna av Fleetwood Mac, Neil Young och PJ Harvey och med blicken mot havet tar serien upp ämnen som mobbning, sexuella övergrepp och misshandel utan att hemfalla i socialrealism. Vad man tycker om serien beror nog ytterst på vad man tycker om det. Själv låter jag mig helt och hållet förföras. Uppenbarligen har jag lättare för den här typen av historier som film än som litteratur.