Mohsin Hamid - Exit West (2017)

Jag har läst den första av tre Man Booker 2017-nominerade (se långa listan hos Lyrans Noblesser) romaner jag redan har i bokhyllan. 

Mohsin Hamids senaste roman är en kärlekshistoria mellan Saeed och Nadia, en historia som tar sin början i en stad i ett land på gränsen till krig. När kriget väl bryter ut intensifieras kärleken, vilket den ju ofta gör, som Hamid påpekar. Det dagliga livet i staden blir dock snart outhärdligt och kärleksparet tvingas att fly genom en av de mystiska dörrar som plötsligt uppstått på de mest oväntade ställen. Genom dem flyr allt fler, trots att ingen vet vilken typ av liv som väntar på andra sidan. Bakom sig lämnar de sina liv, sina hem, sina ägodelar - och Saeeds pappa:

"...and in the end she promised, and it was an easy promise to make ... but it was also a difficult one because in making it she felt she was abandoning the old man, and even if he did have his siblings and his cousins, and might now go live with them they could not protect him as Saeed and Nadia could, and so by making the promise he demanded she make she was in a sense killing him, but that is the way of things, for when we migrate we murder from our lives those we leave behind." (94)

De magiska dörrarna är så klart metaforer och en signal från Hamid att Exit West inte är en socialrealistisk skildring av migration, utan snarare en existentiell sådan. Ändå saknas inte exakta beskrivningar av hur livet efter klivet genom dörren tilldrar sig för Saeed och Nadia. Den första dörren är också bara en av flera dörrar de ska komma att kliva igenom. Geografiskt spänner resorna i Exit West mellan parets icke-namngivna hemland till Kalifornien, via Mykonos och London, och faktiskt ännu längre än så. Det är heller inte svårt att dra paralleller mellan romanens beskrivningar av massmigration och de konflikter som uppstår i dess köl, och vår egen verklighet. Fast Hamid avbryter ibland sin berättelse om Saeed och Nadia för kortare vinjetter, där helt andra människor förekommer och andra typer av migration presenteras. Dessa påminner mig om att migration inte bara en spatiell utan också en temporal erfarenhet och därmed något som alla människor till slut erfar om de bara får leva länge nog:  

"... everyone migrates, even if we stay in the same houses our whole lives, because we can't help it. We are all migrants through time."

Trots den melankoli, bitterhet och nostalgi som av nödvändighet genomsyrar alla migrationsberättelser är Exit West ändå påfallande optimistisk. Gradvis, långsamt närmar sig människorna i romanen lösningar på de problem som de stora folkvandringarna innebär. Saeed och Nadja upplever också ögonblick av lycka och framtidstro i all osäkerhet. Av den anledningen tycker jag inte att romanen kan klassas som en dystopi, snarare då en utopi, en förhoppning om att allt kommer att lösa sig, om än till ett pris.  

helgens djurbild

trädgården går i purpur

trädgården går i orange

 Amiralfjäril bland hortensiorna, surrande bin höga på nektar.

Krassen blommar i den fuktiga värmen.

Lorrie Moore - A Gate at the Stairs (2009)

Lorrie Moore är en författare vars namn jag stött på lite här och var de senaste tio åren eller så. Mest hyllad är hon för sina novellsamlingar, men den här romanen, A Gate at the Stairs, fick också ett fint mottagande när den gavs ut 2009 och kortlistades för vad som då kallades the Orange prize 2010. Jag måste ha köpt pocketversionen ungefär då, eftersom priset nämns på omslagets framsida. Sedan hamnade boken i bokhyllan och glömdes bort. Tills nu.

A Gate at the Stairs är en roman om Tessie Keltjin, uppvuxen på en bondgård i mellanvästern där hennes pappa odlar organisk finpotatis som han säljer till restauranger och delikatessaffärer i närmaste stad, Troy. Tessies flytt till Troy för collegestudier blir ett uppvaknande på flera sätt. För att dryga ut studielånen börjar hon arbeta som barnflicka åt ett glamoröst vitt medelklasspar, som precis adopterat en svart baby. Rasmotsättningar är inte det enda som komplicerar livet för familjen. En traumatisk händelse i parets förflutna gör sig påmind och kulminerar i en dramatisk kollision mellan dåtid och nutid, något som också påverkar Tessie och tvingar henne att växa upp. Krigen i Irak och Afghanistan samt inhemsk terrorism påverkar också personerna i romanen, både indirekt och mer direkt. A Gate at the Stairs är inte en perfekt roman. Det glamorösa parets förflutna presenteras klumpigt och utvecklingen av Tessies relation med en brasiliansk student är ganska orealistisk. Ibland framstår romanen dessutom mer som en serie noveller än en enhetlig berättelse. Men så oemotståndliga dessa berättelser är, trots deras imperfektioner. Mycket beror det på att Moore är en fantastisk stilist och ganska rolig, fast skrattet ofta fastnar i halsen på mig. Älskar dessutom hennes litterära referenser:

"A small fly buzzed* past my ear, then vanished. I had never seen a fly before at Christmas, and I swatted at it, feeling, as we had been taught to feel in Art 102, the surrealism of two familiar things placed unexpectedly side by side. That would be the future."

Citatet är också ett exempel på hur fortfarande ganska naiva Tessie försöker förhålla sig till det hon upplever i ljuset av sina studier. Den dominerande tonen i romanen är dock inte humoristisk utan melankolisk. Slutet är hjärtskärande, men köper man romanens presentation av vår existens som något obarmhärtigt man måste lära sig att acceptera snarare än kämpa emot är det märkligt upplyftande. Rekommenderar varmt läsning.

*) Jfr Emily Dickinson, "I Heard a Fly Buzz"

helgens djurbild

Christina Hess, "Animals from History"

Sommarklassiker: Jane Austen - Persuasion (1817)

 

"She had been forced into prudence in her youth, she learned romance as she grew older - the natural sequence of an unnatural beginning. With all these circumstances, recollections and feelings, she could not hear that Captain Wentworth's sister was likely to live at Kellynch, without the revival of former pain; and many a stroll and many a sigh were necessary to dispel the agitation of the idea."

Persuasion är en favorit bland Jane Austens romaner. Berättelsen om Anne Elliot, som i unga år övertalades att bryta sin förlovning med Frederick Wentworth, och ångrat det sedan dess, är kort och inte lika tydligt ironisk som Austen brukar vara. I centrum står istället Annes melankoli och osäkerhet inför mötet med Frederick åtta år senare. Som läsare upplever vi allt genom Annes ögon och våndas och hoppas med henne. Jag läste (om) i den ljumma gårdagskvällen, med en kopp tisane (Kusmis lindblomste) som enda sällskap. Allteftersom mörkret sänkte sig tömdes koppen, vändes blad och luften fylldes av jasmindoft. 

helgens djurbild

Lappland - Småland, juli 2017

Flytten från Lappland till Småland har påbörjats. Den förra ägaren har planterat bambu runt nya huset. En viss skön och enkel konsekvens - men jag drömmer om stockrosor och annat.

Var har vi hamnat? Vi vet inte om vi kommer att trivas här.

Huset har fem kakelugnar, men bara en provtryckt och godkänd. De är vackra ändå. 

De öppna trappstegen ska slås igen och en ledstång måste upp. Annars riskeras livet varje gång man förflyttar sig upp eller ner i huset. Såvida man inte är katt.

Emma Flint - Little Deaths (2017)

Sedan jag postade något här senast har jag varit i Sverige och tillbaka, transporterat två katter via tåg och flyg från norr till söder, samt på andra sätt hjälpt till att flytta ett hem till ett annat. Emma Flints roman Little Deaths (2017) läste jag redan i början av juni, men har inte hunnit skriva om tidigare. 

Flint baserar Little Deaths på ett verkligt kriminalfall, i vilket en kvinna 1965 anklagades och dömdes för att ha bragt sin två barn om livet. Fallet inspirerade Mary Higgins Clark till att skriva bästsäljaren Where Are the Children? Den verkliga kvinnan hette Alice Crimmins, en ung och separerad tvåbarnsmamma i Brooklyn, och hon hävdade alltid sin oksuld. Idag verkar den allmänna uppfattningen vara att Crimmins brott inte var mord utan snarare att hon hade ett ganska fritt sexliv och alltid bar tung makeup. Någon annan har dock aldrig dömts för morden.

Romanens Crimmins heter Ruth Malone och precis som i verkligheten försvinner hennes två små barn från sitt sovrum för att några dagar senare hittas döda i grannskapet. Bokens andra huvudperson är den oerfarna journalisten Peter Wonecke, som får i uppdrag att rapportera om fallet då de mer seniora reportrarna på tidningen är på semester. Män och kvinnor i Ruths omgivning är alla kvicka att döma henne och Peter är inget undantag. Liksom de flesta män blir han också fascinerad av Ruth och hans intresse för fallet övergår så småningom i besatthet och en övertygelse om att Ruth är oskyldig. Om det är kvinnan eller fallet som lockar honom mest kan han till slut inte avgöra. 

Alice Crimmins, 1968. Foto: New York Post Archives/The New York Post via The Guardian.

Romanen har ett oväntat slut, som jag väljer att inte avslöja här. Det är en bladvändare som jag hade svårt att lägga ifrån mig när jag väl börjat läsa. Kändes rätt att läsa i ett sommarhett New York, vilket också är var och när berättelsen utspelar sig. Little Deaths kan f.ö. förstås som en sentida släkting till de amerikanska romans noirs som skrevs under slutet av 1930-talet och framåt. För en klassisk romen från perioden, läs gärna James M. Cains Postmannen ringer alltid två gånger (1934), som hittas i fulltext här.