Mohsin Hamid - Exit West (2017)

Jag har läst den första av tre Man Booker 2017-nominerade (se långa listan hos Lyrans Noblesser) romaner jag redan har i bokhyllan. 

Mohsin Hamids senaste roman är en kärlekshistoria mellan Saeed och Nadia, en historia som tar sin början i en stad i ett land på gränsen till krig. När kriget väl bryter ut intensifieras kärleken, vilket den ju ofta gör, som Hamid påpekar. Det dagliga livet i staden blir dock snart outhärdligt och kärleksparet tvingas att fly genom en av de mystiska dörrar som plötsligt uppstått på de mest oväntade ställen. Genom dem flyr allt fler, trots att ingen vet vilken typ av liv som väntar på andra sidan. Bakom sig lämnar de sina liv, sina hem, sina ägodelar - och Saeeds pappa:

"...and in the end she promised, and it was an easy promise to make ... but it was also a difficult one because in making it she felt she was abandoning the old man, and even if he did have his siblings and his cousins, and might now go live with them they could not protect him as Saeed and Nadia could, and so by making the promise he demanded she make she was in a sense killing him, but that is the way of things, for when we migrate we murder from our lives those we leave behind." (94)

De magiska dörrarna är så klart metaforer och en signal från Hamid att Exit West inte är en socialrealistisk skildring av migration, utan snarare en existentiell sådan. Ändå saknas inte exakta beskrivningar av hur livet efter klivet genom dörren tilldrar sig för Saeed och Nadia. Den första dörren är också bara en av flera dörrar de ska komma att kliva igenom. Geografiskt spänner resorna i Exit West mellan parets icke-namngivna hemland till Kalifornien, via Mykonos och London, och faktiskt ännu längre än så. Det är heller inte svårt att dra paralleller mellan romanens beskrivningar av massmigration och de konflikter som uppstår i dess köl, och vår egen verklighet. Fast Hamid avbryter ibland sin berättelse om Saeed och Nadia för kortare vinjetter, där helt andra människor förekommer och andra typer av migration presenteras. Dessa påminner mig om att migration inte bara en spatiell utan också en temporal erfarenhet och därmed något som alla människor till slut erfar om de bara får leva länge nog:  

"... everyone migrates, even if we stay in the same houses our whole lives, because we can't help it. We are all migrants through time."

Trots den melankoli, bitterhet och nostalgi som av nödvändighet genomsyrar alla migrationsberättelser är Exit West ändå påfallande optimistisk. Gradvis, långsamt närmar sig människorna i romanen lösningar på de problem som de stora folkvandringarna innebär. Saeed och Nadja upplever också ögonblick av lycka och framtidstro i all osäkerhet. Av den anledningen tycker jag inte att romanen kan klassas som en dystopi, snarare då en utopi, en förhoppning om att allt kommer att lösa sig, om än till ett pris.