Den bästa tiden på dagen är kanske morgonen, när luften fortfarande är disig och de långa skuggorna svalkar. En lätt bris. Jag går ut med kaffekopp i handen och bokhög under armen.
I skuggan trivs Bostonormbunken och Albertagranen, precis som namnen antyder.
Jag slalomläser prisade romaner och en gammal Kim Harrison. Mer om dem senare.
Kaprifolen växer så det knakar, snart är den högre än Chryslerbyggnaden. Men den vägrar att blomma. Kanske beror det på värmen, kanske blommar den först nästa år.
Och på tal om kanske, kanske är skymningen istället den bästa tiden att sitta ute. När solen börjar gå ner och luften fortfarande är varm. Då är det för mörkt att läsa. Istället dricker jag rosévin på is, slår upp tilltugg och tittar på en film.
Ibland är filmen en tv-serie. Tredje säsongen av Broadchurch, t.ex.
Jasminen öppnar sig och sprider väldoft i mörkret.
Solcellsladdade spotlights kickar in när mörkret slutligen faller. Och altandörrarna kan äntligen slås upp. Men jag sitter kvar ute länge, länge till.
2 kommentarer:
Så mysigt!
slalomläser ibland men inte just nu
Skicka en kommentar