Mr B klagar, vi håller på att drunkna i böcker. Men jag fortsätter att göra listor på sådant jag vill läsa. Egentligen är det vettlöst, jag köper betydligt fler böcker per månad än jag läser. New York Times listar 15 verk av framstående kvinnor på just kvinnodagen. Av dem har jag läst två (NW och My Brilliant Friend), har tre liggande olästa på golvet (Homesick for Another World, Americanah och My Body and Other Parties) men lägger Rachel Cusks Outline och Rachel Kushners The Flamethrowers på minnet för läsning till sommaren.
När det kommer till klassiker har jag precis inhandlat två nya utgåvor Frankenstein: The New Annotated Frankenstein och Frankenstein Annotated for Scientists, Engineers and Creators of All Kinds. Den senare kallar DNs tyckare Jonas Thente för en av 2017 års bästa böcker. Får se om han har rätt. Men, vad jag ville nämna här är att The New Annotated Dracula däremot blivit sågad av flera recensenter. Istället rekommenderas Nortons Critical Edition av samma roman. Med Norton går man sällan fel så därför hamnar deras version av Dracula på min önskelista istället. Och har nu någon mot förmodan inte läst vare sig Frankenstein, or the Modern Prometheus eller Dracula så har ni helt fantastiska läsupplevelser att se fram emot.
Mer på önskelistan: berättelser som utspelar sig i New York, såklart. The New York Review of Books har gett ut Elizabeth Hardwicks The New York Stories. Så fort jag läst ut hennes lätt självbiografiska Sleepless Nights planerar jag att inhandla hennes noveller också. En oläst Hardwick får dock räcka för tillfället. Samma situation står jag inför med Ali Smiths Winter. I bokhyllan (ljuger: också på golvet) ligger hennes Autumn från förra året och väntar på att bli läst. Egentligen ogillar jag djupt Smith efter att ha läst hennes roman The Accidental. Den läste jag mest som en kritik av den välmående intellektuella brittiska medelklassen i en romans förklädnad. Som arbetarbarn och klassresenär har jag oerhört svårt för medelklassens självförakt. Den känns alldeles för konstruerad och navelskådande för att intressera mig. Men. Jag dras trots det fortfarande till Smiths skrivande. Varför vet jag inte. Kanske är hon trots sitt politiska perspektiv bara väldigt bra.
Slutligen, Elif Batumans The Idiot hyllades hela förra året och står därför också på min önskelista för 2018. Jag påbörjade hennes första roman, The Possessed, Adventures with Russian Books and the People Who Read Them, när den först kom ut för flera år sedan. Eftersom jag då var bekant med ett antal ryskstudenter (alltså personer som studerade ryska, inte ryska personer) kunde jag snabbt konstatera att Batuman visste vad hon skrev om. Av någon anledning lade jag dock romanen ifrån mig. Eftersom jag fortfarande inte läst Dostojevskijs Idioten (som en av studenterna ovan summerade för mig under en resa till New Orleans) får nog Batuamns senaste ligga kvar på listan som en kanske-måste-läsa-senare-i-år. Efter originalet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar