The Conservatory Garden i Central Park

Jag har aldrig besökt the Conservatory Garden tidigare. Beskrivningen har lockat men inte platsen på 104-5 gatan. Det är väldigt långt från mig. Men igår sken solen och temperaturen var ca 25 grader så jag snörde på mig promenadskor och traskade iväg. Helst hade jag gått i Central Park hela vägen, men parken är konstruerad så att vägar och promenadstråk slingrar sig från öst till väst och tillbaka. Man kan alltså gå i timmar utan att knappt komma längre norrut alls. Har man inte bråttom kan det iofs vara rätt trevligt. Man kan t.ex. läsa några av de många skyltar som pryder bänkarna i parken.

Man kan också njuta av sensommarblommade växter i parken.

När man kommit tillräckligt norrut kan man också blicka ut över reservoaren mot San Remobyggnadens tvillingtorn.

Nu gjorde jag det ett tag, men lika ofta klev jag ut på 5e avenyn för att inte hamna på helt fel sida av parken. Efter två timmar stod jag så framför Vanderbiltgrindarna som leder in till trädgården.

Konservatorieträdgården består av tre trädgårdar, varav den italienska i mitten är den mest formella.

Himla pampig. Den högra trädgården är fransk och nästan lika formell.

 Fina portaler för klängväxter och skulpturen Three Dancing Maidens i mitten av parken.

 Mycket välarrangerade rabatter i den franska delen, men ingen direkt skugga någonstans.

 Dock växter som matchade omslaget till en av böckerna jag köpt vid Strands minifilial i Central Parks sydöstra hörn. Ira Levins debutroman om en psykopatisk pojkvän i collegemiljö lät lagom mysig, så den fick följa med på promenaden.

... som efter den franska trädgården gick mot den engelska och överlägset vackraste. 

Tjocka jättehumlor trivdes minst lika bra som jag i den här delen av parken.

 Och i mitten av fontänen en staty inspirerad av Frances Hodgson Burnetts hemliga trädgård. Kan det bli finare? Dessutom så lämplig referens, eftersom trädgården var närmast folktom.

Blå näckrosor och ikastade mynt som hamnat på bladen.

Alltså, jag har ingen aning om vad hälften av de växter jag såg heter, men de nedan är Echinacea. Tror jag. Jag bara satte mig ner och njöt av färg och doft.

...när jag inte bläddrade i den här skatten, en bok om imaginära kartor över New York. En slags companion piece till Rebecca Solnits Nonstop Metropolis: A New York City Atlas, som jag redan har i bokhyllan.

 Och precis när jag skulle gå lyckades jag fånga på bild en av de otaliga monarkfjärilar som fladdrade runt omkring mig, en underbar upplevelse. Missa inte ett besök här om ni gillar trädgårdar och befinner er i New York.

 Efter att ha promenerat i över tre timmar, orkade jag inte gå mer. Istället tog jag bussen hem. Ännu ett litet New York-tips så här på slutet. Ta bussen istället för tunnelbanan när orken tryter. Tunnelbanekortet gäller också på bussarna. De senare går både nerför avenyerna och crosstown. Se bara till att ta rätt buss, dvs åt rätt håll och inte en expressbuss. Såvida du inte har bråttom och bussen stannar precis där du vill hoppa av, förstås.

september på altanen

September i New York: mulet och ganska kallt. Hösten gör sitt intåg.

Filt för kyliga eftermiddagar.

Årets sista rosé dricks inomhus

Basilikan har gått i blom. Det glädjer både honungsbin och humlor.

Jordgubbsplantorna har skjutit skott. 

Trädgården går i ljuvliga höstfärger.

Och mitt i förfallet och förmultningen, nya knoppar.  En påminnelse om att september i New York knappt räknas till hösten. 

nya bokhyllor

Tråkigt att börja ett inlägg med att påpeka att jag egentligen inte hinner skriva något här, men så är det. Vill ändå lägga upp något lätt bokrelatrat. Hektiska veckor på jobbet i norra Sverige - fast en snabb sväg ner till Småland hann jag med för att skruva ihop bokhyllor till de böcker jag inte tagit med mig till New York och som istället åkte med flyttlasset till mammas hus.

 Efter flera timmars slit var de äntligen monterade! Vita billyhyllor med glasdörrar matchar (?) den redan väldigt vita inredningen i huset. Förra ägaren målade allt vitt. När hon inte målade det svart. Men jag gillar det, en ren kanvas liksom. Hann också fylla några hyllor, men glömde ta bild.

 Högt i tak. Sängen är just nu bäddad enbart för katterna, men tanken är att jag så småningom ska sova här när jag är på besök. 

Fransk balkong och möbler som inte fyller något riktigt syfte ännu.

Ett slitet skrivbord och en syréngren.

helgens djurbild

Nick Brant, "Lake Natron, Tanzania"

helgens djurbild

läser - läser inte

Vet inte varför, men läsningen av The Underground Railroad kom av sig. Istället läser jag Laura Thompsons biografi över Lord Lucan. Kanske för att Mr B och jag var i London hela förra veckan. Klasskildringar känns aldrig så aktuella som där. A Different Class of Murder - Belgravia, 1970-tal, en spelgalen lord och mordet på en barnflicka. Oemotståndligt.

helgens djurbild

fint besök på altanen

När jag planerade vilka växter jag skulle ha på altanen i våras hade jag två mål. Att locka fjärilar till altanen, men kanske också den minsta av fåglar, nämligen kolibrin. Det sista trodde jag egentligen inte på själv, för varför skulle en sådan liten fågel söka sig ända upp till trettonde våningen i den här stendjungeln? 

i brist på egen bild - Kalle Anka

Så, idag. Sista morgonen i New York innan hösten. I eftermiddag tar jag flyget till Sverige. Klockan är sju och jag dricker kaffe på altanen innan solen hunnit stiga över hustaken. Och plötsligt en rörelse i ögats utkant. Är det en fjäril? En stor humla? Nej, det är en kolibri! En liten grågrön rackare, med ryckigt flygmönster och snabbt slående vingar, letande nektar bland plantorna. Och den kvittrar! Någon kamera hade jag så klart inte med mig men jag hade nog inte lyckats fånga den ändå, för efter att ha sett mig drog den rätt snabbt. Men vilken ljuvlig avskedsgåva och så fint avslut på sommaren.

p.s. på trädgårdsbloggen 66 Square Feet finns bilder på kolibris i Brooklyn och Harlem. Mycket lika den som besökte mig.

helgens djurbild

sensommar

Dags för en smärre bildkavalkad igen. Jag  är så dålig på att uppdatera bloggen för tillfället.

 Plantorna på altanen är som vackrast nu. Augusti flödar över.

 Krassen gulnar. En antydan om vad som kommer.

Vanilj och jordgubbar

Den blommar!

 Inviger fyndade coupeér (Waterfords Sheila): laxrosa champagne och färdigfixad räksallad från Prêt à Manger. Lite upstairs and downstairs, sådär.

Inför hösten och mörkret

helgens djurbild

Bo Bartlett, "Leviathan," (2000)

lästips - det lilla bibliotekskafeét

Mat och böcker hör egentligen inte ihop, eller bör i alla fall inte konsumeras samtidigt. Jag har nämligen en förmåga att spilla mat  - både på mig själv och i den bok jag för tillfället råkar läsa. Flera är böckerna där det bokstavligen går att se spåren av min läsning på individuella sidor och då menar jag inte bara vecken från de hundöron jag också brukar göra. Stackars böcker! Kate Young är skaparen av The Little Library Café och hon har ett annat kulinariskt förhållande till litteratur. Böcker inspirerar henne till matlagning, vilket nog är att föredra. På sajten delar hon med sig av recepten, som hon organiserat in i kategorier som "Afternoon tea," "Christmas" och "Vegetarian." Varje recept är inspirerat av ett citat från ett litterärt verk där maträtten nämns. Väldigt ambitiöst. Det finns så klart massor av tryckta böcker som gör detsamma, men nätet är ju lättåtkomligt och Young är generös nog att dela med sig av sina tolkningar utan kostnad. Så klicka och njut och kanske låt er inspireras. I bokindexet listar hon verken som hon inspirerats av.

trädgårdsnytt

 De här har jag väntat länge på. Knoppar på amerikanska kaprifolen John Clayton. Ett enda ynkligt kluster. Håller tummarna att de blir fler och att de överlever augustihettan.

Light in August

Regnet störtar ner, himlen är skymd och dagsljuset dämpat. Inomhus doft av vedeld (fuskar med Diptyque). Plötsligt ändrar dagen karaktär, blir klar och skarp. Molnen har skingrats. Ljus i augusti.

helgens djurbild

Marilynne Robinson - Housekeeping (1980)

En morgon packar Helen ihop Ruthie och Lucille i bilen och kör hela vägen till Fingerbone, en liten stad byggd invid en glaciärsjö i mellanvästern. För många år sedan störtade ett tåg med Helens pappa ombord ner i sjön från den rangliga tågbron. Långt senare kör också Helen ner i sjön, efter att ha lämnat Ruthie och Lucille på trappan till sin mammas hus. Marilynne Robinsons roman Housekeeping börjar alltså med hemsk olycka och en mamma som överger sina två små flickor för att sedan ta livet av sig. Inte så muntert men berättat på vacker, detaljerad prosa. Ruthie och Lucille uppfostras först av sin mormor och efter hennes död av mormors två systrar, Lily och Nona. Flytten till Fingerbone är dock mer än de äldre systrarna kan hantera och när Helens syster Sylvie plötsligt anländer till huset lägger de ansvaret på flickorna i hennes händer. Men moster Sylvie är en rastlös själ och Ruthie och Lucille växer upp med en konstant oro för att hon när som helst ska ge sig av igen. Sylvie har ofta på sig kappan inomhus och sover gärna med skorna på, och flickorna följer henne därför som en svans. För att skingra oron vistas flickorna ibland nere vid sjön eller ute i skogen, men också där påminns de om alltings förgänglighet.

Det tar en bra tag innan jag förstår varför Robinson skildrar mänsklig existens på det sätt hon gör. Under en period av min läsning blir jag rent av arg på henne, eftersom det jag läser gör mig så förtvivlad. Hennes berättelse vispar upp det djupa och mörka vattendrag vi alla bär inom oss, dvs insikten i att vår existens är meningslös, att ensamheten alltid hotar och att livet är obeständigt. Romanen saknar hopp och det är på något sätt oansvarigt, börjar jag tänka Samtidigt är det beundransvärt att Robinson vågar skriva om det som ständigt hotar dränka oss. För Ruthie, som är romanens jag, är mörkret dock också en potentiellt farlig källa till lindring: 

"Everything that falls upon the eye is apparition, a sheet dropped over the world's true workings. The nerves and the brain are tricked, and one is left with dreams that these specters loose their hands from ours and walk away, the curve of the back and the swing of the coat so familiar as to imply that they should be permanent fixtures of the world, when in fact, nothing is more perishable. ... Darkness is the only solvent. While it was dark, despite Lucille's pacing and whistling, and despite what must have been dreams (since even Sylvie came to haunt me), it seemed to me that there need not be relic, remnant, margin, residue, memento, bequest, thought, track, or trace, if only the darkness could be more permanent." (116)

Citatet ovan läser jag alltså som ett slags lov till självmordet. En önskan om ett permanent tillstånd av natt. När Ruthie väljer att föreställa sig hur hennes mormor möts upp av släktingar och vänner efter sin död, tänker jag först att det är ett exempel på hur hon genom något slags barnatro försöker värja sig mot sorgen och det faktum att hon blivit övergiven. Men så kommer jag till ett avsnitt senare i boken där det är tydligare att det är Robinson som talar via Ruthie och inte tvärtom: 

"The force behind the movement of time is a mourning that will not be comforted. That is why the first event is known to have been an expulsion, and the last is hoped to be a reconciliation and a return." (192)

Utifrån ett kristet perspektiv kan alltså Robinson betona tillvarons flyktighet och förgänglighet så här obarmhärtigt, som ett tillstånd av konstant sorg, eftersom hoppet om något annat (livet efter döden) alltid finns närvarande. För mig som inte är kristen blir berättelsen dock närmast outhärdlig. Litteratur måste beskriva det svåra och det olidliga, men den måste också erbjuda någon slags lindring - problemet är väl att jag inte tror som Robinson och till en början missar kontexten. Den gradvisa insikten om hennes kristna tro gör dock att romanen sakta ändrar färg från nattsvart till något ljusare, och att jag därmed kan distansera mig lite från Ruthies tankar. Jag påminns om att Housekeeping faktiskt är just Ruthies berättelse och att den romanen igenom enigmatiska hobon moster Sylvie tycks se på tillvaron på ett helt annat sätt, som en  okonventionell men inte nödvändigtvis depressiv kontemplation över nuet. 

stillbild från filmatiseringen (1978) av Houskeeping

Sylvie lever i nuet på ett sätt som ingen av de andra personerna i romanen gör. Något av den tröst och lindring jag söker i romanen finns nog däri alltså, i alla fall om jag läser mellan raderna. Robinson var trots det svår läsning och jag vet inte om jag kommer att orka läsa mer av henne, trots att hennes insikter i vad minnet gör, inte bara med oss, utan också med dem vi förlorat, är mästerliga. Men vem vet, smärta har ju en förmåga att avta med tiden.

mitt sommarrum

Den bästa tiden på dagen är kanske morgonen, när luften fortfarande är disig och de långa skuggorna  svalkar. En lätt bris. Jag går ut med kaffekopp i handen och bokhög under armen. 

I skuggan trivs Bostonormbunken och Albertagranen, precis som namnen antyder.

Jag slalomläser prisade romaner och en gammal Kim Harrison. Mer om dem senare.

 Kaprifolen växer så det knakar, snart är den högre än Chryslerbyggnaden. Men den vägrar att blomma. Kanske beror det på värmen, kanske blommar den först nästa år.

Och på tal om kanske, kanske är skymningen istället den bästa tiden att sitta ute. När solen börjar gå ner och luften fortfarande är varm. Då är det för mörkt att läsa. Istället dricker jag rosévin på is, slår upp tilltugg och tittar på en film.

Ibland är filmen en tv-serie. Tredje säsongen av Broadchurch, t.ex.

 Jasminen öppnar sig och sprider väldoft i mörkret.

Solcellsladdade spotlights kickar in när mörkret slutligen faller. Och altandörrarna kan äntligen slås upp. Men jag sitter kvar ute länge, länge till.