Barbara Sjöholm har vinterturistat i mina hemtrakter under 2000-talet och skrivit en bok om det. Och det börjar som förväntat. Ishotell och snömassor, mörker och kyla. Vit romantik och norrskensnätter. Sjöholm har stigit rakt in i HC Andersens saga om Gerda, Kaj och snödrottningen. Mysigt - och hon vill därför inte se gruvbrytning, 1960-talsbebyggelse och den avbefolkningskris som turistattraktionerna döljer. Usch och fy så fult, tycker hon.Det har kunnat sluta där, men det gör det inte. Sjöholm ställer frågor och hon lyssnar. Det hjälper att hon kan norska, att hon får tips om vem hon ska prata med och vart hon ska åka. När hon några vintrar senare återvänder till Nordkalotten är hon mer realistisk och bättre påläst. Och då blir det riktigt bra! Hon berättar om tidigare, främst engelsktalande Lapplandsresenärer och kontrasterar sina egna upplevelser med deras. Hon går bakom kulisserna, presenterar visionärerna bakom olika turist- och kulturprojekt och diskuterar för- och nackdelarna med vinterturism.
Hon tar också upp de etniska konflikterna och rasismen i regionen och begrundar resultatet av den exotifiering av den samiska kulturen som både samer och icke-samer praktiserar i kampen om turisterna. Synd bara att hon inte kan motstå att själv exotifiera (är det ett ord?). Men det är en liten skönhetsfläck på en i övrigt spännande, rätt intelligent och rolig reseskildring. Oväntat: halvvägs in i boken inser jag att Barbra Sjöholm är deckarförfattaren "Barbara Wilson" som skrivit bland annat Gaudí Afternoon.
3 kommentarer:
Jag läste någonstans att ishotellet har blivit vald till det ställe som turisterna åker allra helst, även före Stockholm. Visst jag kan förstå att det är exotiskt och vackert, jag tyckte själv när jag var där i våras att det var som att gå på en konstutställning.
Men för mig som bor häruppe, närmare bestämt malmberget, men inte kommer härifrån så är det just gruvindustrin, dom gamla arbetarbostäderna och allt som hör till just detta som är exotiskt, som jag har velat veta mer om. Bara det faktum att vi hör mullret från gruvan varje natt, är för en fd stockholmare något jättefascinerat. Sedan kan jag verkligen inte få nog av snön, fjällen, skidåkning och den storslagna naturen året om. Jag är kär i denna plats och har hittat hem.
När jag gick i skolan var det just malmfälten och rallare som vi läste om. Samerna var helt exkluderade. Men visst är båda kulturerna spännande och de behöver som tur är inte utesluta varandra även om relationen mellan dem ofta bestått av konflikter.
Ja samerna har nog ibland nästan medvetet valts bort i skolundervisningen. När jag flyttade hit visste jag ytterst lite om både rallare och samer. Nu så bor jag i en gammal arbetarbostad och har vänner som är samer och det är jag tacksam för. Hela norrlands historia glöms ju oftast bort, ibland känns det inte som norrland räknas överhuvudtaget. Och människor vet lite om hur det är och leva häruppe. När vi valde att flytta hit, då sade alla att vi valde helvetet, en plats vi skulle avsky och otrivas på, så fel dom hade.
Skicka en kommentar