Tre deckare

Min flygplans- och flygplatslitteratur:

Skumtimmen: dimma på Öland, spökhus, gengångare och ett barn som försvinner. Johan Theorins bok var riktigt bra, även om den som de flesta deckare ibland blir lite förutsägbar och logiken haltar. Skönt att slippa de typiska deckarpersonligheterna. Jag sträckläste.


Luftslottet som sprängdes: Den avslutande och bästa delen i en i övrigt medioker och rätt irriterande deckarserie. Stieg Larssons första böcker var bedrövliga. Svenska överklassskurkar, sadomasochism, övernaturligt starka muskelmän och kvinnor - gäsp, så tråkigt och välbekant. I den här delen fokuserar Larsson istället på Säpo, spioner och annat. Plötsligt lyfter deckaren innehållsmässigt om inte stilmässigt. Sedan är kanske ingenting sant, men jag vänder ialla fall blad som en besatt. T.o.m. det förutsägbara rättegångsdramat på slutet fungerar.

Nästan död man: Jag gillar Åke Edwardson. Mest för att han skriver väl, men också för att hans böcker utspelas i Göteborg. Jo, klichéerna haglar, särskilt i de tidiga böckerna. I de senare böckerna blir istället berättelserna allt tunnare, men jag köper läser dem ändå. Måsskrik och saltvattensdoft räcker långt om inte helt i hamn.