Linqvists roman är ruskig, men rör upp mer än skrämmer. Redan några sidor in läser jag med en klump i magen. Boken vill nog sträckläsas, men med flit har jag ägnat mig åt bara tre, fyra sidor om dagen, oftast på tunnelbanan (ljust, livligt och mycket folk). Vad som händer i boken: Ett magnetiskt åskväder drar in över Stockholm och de döda vaknar. Anhöriga pendlar mellan hopp och förtvivlan medan myndigheterna får panik. Vad ska man göra med de omlevande? Vad göra med de nyligen begravda? Vad betyder uppvaknandet? Är domedagen här eller kan händelsen förklaras vetenskapligt? Hur reagerar de närmast berörda? Jättefin skräckbok om livet, kärleken och döden som samtidigt är tillräckligt otäck för att nog helst läsas i dagsljus.
2 kommentarer:
Jag är lite sugen att i alla fall testa den den här boken. Men jag är rädd att jag kommer att bli för rädd...
Det jobbigaste, tyckte jag, var inte skräcken utan sorgen. Det är ialla fall en rätt snabbläst bok om det nu gör någon skillnad!
Skicka en kommentar