Trippla spökhistorier

Peter Staubs Ghost Story utgav sig för att vara riktigt, riktigt läskig. Och första delen var faktiskt det. Sedan blev det långrandigt med de äldre männen och deras klubb, The Chowder Society, som mest gick ut på att skrämma vettet ur varandra. Gillar idén att gamla synder går igen, men när vår yngre hjälte blandar sig in i leken och därmed introducerar sina egna spöken, tyckte jag det blev kaka på kaka. Go figure att Stephen King gillar den här boken. I sina sämre stunder skriver han likadant. Såg i samma veva An American Haunting där det berömda häxeriet förklarades väl och skildrades mycket vackert. Dessutom alldeles lagom otäckt, dvs nästan inte alls. Ibland kanske för likt Exorcisten.

Jag är också halvvägs igenom Edith Whartons spökhistorier och konstaterar att hennes romaner är bättre. Hennes sämsta spöknovell hittills är denna. Jag har läst igenom den flera gånger och fattar fortfarande ingenting. Är nu övertygad om att det inte mig det är fel på utan berättelsen. Otäckast hittills är utdragen ur hennes självbiografi där hon skriver att hon under en lång tid i tonåren levde med en oförklarlig skräck efter att olovligt ha läst ett antal spökhistorier. Man behöver inte vara Freud för att se tolkningsmöjligheterna.