Film: "Angel"

Den mest singuljära av franska regissörer, François Ozon, har lite oväntat tagit sig an Elizabeth Taylors roman Angel. Den unga Angel är arrogant, osympatisk, humorlös, osocial och hyser en förkärlek till sin egen djupt purpurfärgade prosa. Andra författare bryr hon sig inte om, hon skriver för sin egen skull och blir vid unga år en hejdundrande succé. När vardagen inte lever upp till hennes berättelser, förutsätter sig Angel att ändra också den. Därmed kontrasterar hon dramatiskt mot de brungrå karaktärer som huserar i en viss typ av brittisk litteratur.

Jag läste romanen förra året och irriterade mig vansinnigt på huvudpersonen. Men Taylor är för skicklig för att låta det stanna där. Ytterst är boken en hyllning till alla oss som lever lika mycket i våra egna huvuden som i den s.k. verkligheten. Och det är också Ozons filmversion, som jag faktiskt föredrar framför romanen. Ozons Angel är betydligt mer sympatisk än Taylors och så måste det nog vara på bio. Här blir hon en författande Scarlett O´Hara, vi hejar på henne fast hon egentligen är ganska hemsk. Precis som Angels böcker frossar filmen också i överdrivna miljöer och kostymer. Resultatet är både vackert och rörande; en hyllning till allt artificiellt.