lördag, april 18, 2009

Skymningssjuka

En inplanerad vistelse på Chelsea and Westminster Hospital gav mig huvudbry. Vad orkar man läsa efter narkosuppvaknande, i smärtstillad yrsel? Stephanie presenterade mig fyra tegelstenar Twilightsaga. Ojdå, de har jag aldrig haft någon som helst lust till. Men jag började läsa. Och kunde inte sluta. Två nazisköterskor till trots (de förstod inte att läsa är just vila och avkoppling för mig) läste jag ut hela serien på två dagar. Och de tre första böckerna är igenkännlig och oemotståndlig vampyrromantik. Meyer lånar öppet och ganska osmidigt från den litteratur hon studerat (Wuthering Heights, Romeo and Juliet, The Merchant of Venice etc), lägger till ett vampyrtema i high school-miljö och vrider upp romantikdosen till max. Oerhört förföriskt, trots det begränsade ordvalet, pinsamma dialoger och spretig och ibland helt omotiverad story.

Fast det intressanta med den här serien är inte så mycket själva texterna som fenomenet Twilight. Tonårstjejer älskar ju den här serien. Och det är inte svårt att förstå, vilken tonårstjej älskar inte att prata, diskutera, analysera sig själv och andra. Likasinnade tonårskillar finns det tyvärr inte lika gott om. Perfekt då att huvudpersonen Bella blir kär i en hundraårig vampyr som hon kan föra långa diskussioner med och som finner henne mystiskt oemoståndlig. Mao krävs väldigt lite av Bella själv, hon kräver och får men behöver inte ge något tillbaka. Rena drömmen (om än inte så hälsosam) för en tonåring som just påbörjat sitt liv. I Meyers böcker behandlas också de ungas skräckblandade attityd till sex - i serien ett verkligt dödligt men oemotståndligt begär. Att ha sex är att bokstavligen riskera livet. Vuxna kvinnors fascination inför serien tolkar jag som en nostalgisk längtan till just de där unga, drömska, ansvarslösa åren.

Ett triangeldrama och ett antal fighter mellan, ahem, vampyrer och varulvar bidrar till att jag plöjer de tre första böckerna snabbt och utan problem. Men bok fyra! Där spårar Meyer ur totalt och konstigheterna i de övriga böckerna, som är lätta överse med om man som jag skummar igenom texterna i ett lätt drogat tillstånd går inte längre att ignorera. I sin iver att ställa allt tillrätta, att ge sina karaktärer allt de önskar och ändå skapa någon slags konflikt introducerar Meyer bl.a. en vampyrbebis som äter sig igenom Bellas mage, en vuxen man som blir helt fixerad vid ett flickebarn och långa beskrivningar av en konflikt som - hupp - aldrig blir av. Det är slutligen Meyer själv, hennes religiösa övertygelse, hennes klart konstiga syn på förhållanden, mäns beteende, barn och livets mening som jag funderar mest över efter att ha slagit ihop sidorna.

8 kommentarer:

Catrin sa...

Jag har hållit mig ifrån de här böckera, men inser att jag kanske ändå ska ta och läsa i alla fall en eller två. Jag gillar vampyrer.

Mrs. B sa...

Haha, försök du att nöja dig med en eller två av böckerna! Den första är faktiskt den bästa, sedan går det stadigt utför.

Anonym sa...

Om fortsättningen är sämre än ettan är jag glad att jag bara läst nummer ett! Gillade den inte alls. Illa skriven, full av klyschor och traditionella könsroller som gör i alla fall mig mörkrädd.

Anna

Mrs. B sa...

Ja du Anna, det är inte svårt att identifera det som är fel och konstigt med den här serien. T.ex. könsrollsproblematiken i böckerna har ju många kommenterat och den blir värre för varje del - i fjärde boken är Harlekinromantiken dragen till sin yttersta och galna spets, skulle man kunna säga.

Själv tycker jag det är mer intressant att fråga sig vad seriens attraktion är.

Mrs. B sa...

Hoppsan, lika intressant, menade jag att skriva.

Anonym sa...

Det är just det jag undrar? Efter att ha läst den första boken (som enligt dig är den bästa) kan jag omöjligt förstå vad som lockar! Och många är ju de som fastnat för serien. Men jag förstår faktiskt inte varför!

/Anna

Mrs. B sa...

Kanske utgår du från att en bok bara kan läsas på ett sätt? Språkligt och litterärt tror jag nämligen inte att Twilightserien tillfredställer särskilt många läsare. Däremot är jag rätt säker på att Meyers texter tillfredställer (eller ialla fall vädjar till) mindre politiskt korrekta och ideologiskt konsekventa begär och behov hos kanske främst unga tjejer och kvinnor. Några exempel ger jag faktiskt i mitt ursprungliga inlägg.
Ur ett psykoanalytiskt perspektiv, snarare än ett estetiskt eller politiskt, är böckerna faktiskt riktigt intressanta och jag påmindes flera gånger om Ethel s. Persons bok "Drömmar om kärlek och livsavgörande möten". Om du 'verkligen' är intresserad av vad som lockar läsare till serien föreslår jag att du börjar där. Själv har jag för tillfället tillbringat mer än nog med tid på att fundera över Meyers vampyrfantasier!

Mrs. B sa...

p.s.: http://tinyurl.com/6oe6mz