Skymningssjuka

En inplanerad vistelse på Chelsea and Westminster Hospital gav mig huvudbry. Vad orkar man läsa efter narkosuppvaknande, i smärtstillad yrsel? Stephanie presenterade mig fyra tegelstenar Twilightsaga. Ojdå, de har jag aldrig haft någon som helst lust till. Men jag började läsa. Och kunde inte sluta. Två nazisköterskor till trots (de förstod inte att läsa är just vila och avkoppling för mig) läste jag ut hela serien på två dagar. Och de tre första böckerna är igenkännlig och oemotståndlig vampyrromantik. Meyer lånar öppet och ganska osmidigt från den litteratur hon studerat (Wuthering Heights, Romeo and Juliet, The Merchant of Venice etc), lägger till ett vampyrtema i high school-miljö och vrider upp romantikdosen till max. Oerhört förföriskt, trots det begränsade ordvalet, pinsamma dialoger och spretig och ibland helt omotiverad story.

Fast det intressanta med den här serien är inte så mycket själva texterna som fenomenet Twilight. Tonårstjejer älskar ju den här serien. Och det är inte svårt att förstå, vilken tonårstjej älskar inte att prata, diskutera, analysera sig själv och andra. Likasinnade tonårskillar finns det tyvärr inte lika gott om. Perfekt då att huvudpersonen Bella blir kär i en hundraårig vampyr som hon kan föra långa diskussioner med och som finner henne mystiskt oemoståndlig. Mao krävs väldigt lite av Bella själv, hon kräver och får men behöver inte ge något tillbaka. Rena drömmen (om än inte så hälsosam) för en tonåring som just påbörjat sitt liv. I Meyers böcker behandlas också de ungas skräckblandade attityd till sex - i serien ett verkligt dödligt men oemotståndligt begär. Att ha sex är att bokstavligen riskera livet. Vuxna kvinnors fascination inför serien tolkar jag som en nostalgisk längtan till just de där unga, drömska, ansvarslösa åren.

Ett triangeldrama och ett antal fighter mellan, ahem, vampyrer och varulvar bidrar till att jag plöjer de tre första böckerna snabbt och utan problem. Men bok fyra! Där spårar Meyer ur totalt och konstigheterna i de övriga böckerna, som är lätta överse med om man som jag skummar igenom texterna i ett lätt drogat tillstånd går inte längre att ignorera. I sin iver att ställa allt tillrätta, att ge sina karaktärer allt de önskar och ändå skapa någon slags konflikt introducerar Meyer bl.a. en vampyrbebis som äter sig igenom Bellas mage, en vuxen man som blir helt fixerad vid ett flickebarn och långa beskrivningar av en konflikt som - hupp - aldrig blir av. Det är slutligen Meyer själv, hennes religiösa övertygelse, hennes klart konstiga syn på förhållanden, mäns beteende, barn och livets mening som jag funderar mest över efter att ha slagit ihop sidorna.