Charlotte Brontë - "Shirley"

Färre Brontërelaterade böcker blev lästa under februari än planerat. Orsaken var mest tidsbrist, men det berodde också på att Charlotte Brontës romaner Villette och Shirley är riktiga tegelstenar, den senare alltför otymplig också till innehållet för att riktigt falla mig i smaken.

"Förvänta Er inte en romantisk berättelse", varnar Brontë sina läsare. Shirley (1849) är en historisk roman som utspelar sig i början på 1800-talet. Fast visst rör det sig också om en kärlekshistoria. Två vänninor, Caroline och Shirley, faller för samma man, Robert Moore. Han friar till den mer välbärgade Shirley eftersom hans spinneri hotar att gå i konkurs, men älskar egentligen Caroline. Förvecklingar följer.

Shirley är också en skildring av de s.k. Ludditeupproren i början av 1800-talet. Då protesterade arbetare i norr mot den ökade mekaniseringen av brittiska bomullsspinnerier. Brontë förklarade det historiska perspektivet med att andra författare var så mycket bättre insatta i samtida samhällsproblem än hon själv var. Frågan är hur insatt hon var i historiska händelser. Jag tycker att beskrivningarna av upproren saknar trovärdighet. Brontë lyckas aldrig förklara vari missnöjet hos arbetarna egentligen består. Hon tycks också alltför förtjust i sina konträra gentlemannahjältar. Själv föredrar jag Elizabeth Gaskells betydligt mer nyanserade skildring av klasskonflikter i romanen North and South.

Slutligen saknar Shirley det framåtsträvande handlingsförlopp som gör både Jane Eyre och Villette till sådana intensiva läsupplevelser. Texten är mer fragmentarisk och betonar vikten av att kunna förlåta - på både ett personligt och ett samhälleligt plan - för att kunna gå vidare. Det är fint, men i det här fallet inte särskilt engagerande.