inhandlat i maj

Under juni odlar jag min trädgård och inte mina bokhögar. Därför blir det paus till juli månad. Titta gärna in då!

Hannele Mikaela Taivassalo - " Fem knivar hade Andrej Krapl"

Nej, Taivassalo uppfyller inte mina säkert alldeles för högt ställda förväntningar. Istället läser jag en kvinnlig utvecklingsroman med tunn intrig. Finlandssvenskan och vissa ögonblick av litterär magi räcker inte. Under hela läsningen tänker jag dessutom på Lynne McFalls The One True Story of the World (en liknande berättelse) och undrar om - och i så fall på vilket sätt - den romanen nog var bättre ändå. Har för mig att den var det, men jag kan minnas fel. Likartad intrig och huvudperson har ialla fall de två berättelserna. Mycket mer har jag faktiskt inte att säga om Fem knivar hade Andrej Krapl, trots dess blinkade barskyltar, uppstoppade djur, Gud, fyllor och flykt. Älskar vissa scener, vissa beskrivningar, men inte reservationslöst. Kanske hade jag fått ut mer om jag läst romanen när jag själv var ca 19 år gammal.

"devrik cümle"

Three Monkeys (2009)

"I began by describing the chasm between English and Turkish, which had no verb 'to be' or a verb 'to have' and a single word for 'he', 'she' and 'it' but made a distinction between eyewitness reports and hearsay. An agglutinative language, Turkish linked root nouns to long strings of suffixes, thus dispensing with definite and indefinite articles and freestanding prepositions. Its love affair with the passive voice, its predilection for loosely linked verbal nouns, and its aversion to direct statements of fact meant that a fine Turkish sentence often obscured who did what.

There was also, I explained, a vogue among Turkey's leading writers for the devrik cümle. This was a sentence--usually a very long sentence--in which words appeared in an order different from that ordained by custom and practice, and cascading clauses created a series of expectations that were subverted by the verb at the very end. This meant that a master storyteller could offer up a string of allusive images that floated about unanchored and haiku-like until the last word pinned them down. (A translation of the first sentence of The Black Book would, if fairly faithful to the Turkish word order, read like this: 'Of-the-bed from the head to its base--the blue checked quilt--its mountain ranges, shadowy valleys, and soft blue hills--veiled with--in the soft, warm darkness-- Ruya facedown stretched-out slept.')

As the poet Murat Nemet-Nejat once remarked, Turkish was a language that could evoke 'a thought unfolding'. How might one bring that thought into English without smashing it to bits? I explained that the accepted view, especially among bilingual Turks, was that the translator should pay close attention to the sentence's 'inner logic'--the elegant way in which the various parts reflected one another and together reflected the mystery that must never be coarsened by words, the games with voice and tense and the imaginative melding of different epochs and places in sentences that were to be admired at length like pictures in a museum. For those at home inside the traditions of Turkish thought, the virtues of this approach were manifest. A translation that reflected the Turkish sentence's 'inner logic' would open up like a flower to reveal its inner truth. My own view was that poetry might allow such miracles, but the conventions of English prose did not."

- Maureen Freely, Pumaks brittiska översättare.

Orhan Pamuk - "The Black Book"

Jag var tvungen att schemalägga läsningen av Pamuks roman, annars hade jag aldrig tagit mig igenom den. Varje kväll efter jobbet - femtio eller hundra sidor. Läsledan var nämligen ofta av Proustiska proportioner, likaså Pamuks besatthet av det samtidas uppgående i det förflutna och tvärtom. Fast Pamuks miljöer är fuktiga källarhålor, mörka och smutsiga trappuppgångar, sunkiga barer och bordeller, nedgågna och fattiga kvarter i Istanbul, lägenheter där tapeterna släppt från väggarna och föremålen ruvar på hemligheter. Lägg till det Pamuks förbannade postmoderna attityd, dvs. sida upp och sida ner av subjektfragmentering och identitetssökande, och vi har The Black Book.

Galip letar efter sin försvunna hustru Rüya. Hans sökande visar sig så klart också vara ett sökande efter det egna jaget och Istanbuls, ja hela Turkiets, karaktär. Varannat kapitel består av farbrodern och journalisten Celâls dagliga kolumner, där samma tema behandlas. Snart riktar Galip misstankarna mot just farbrodern. Är det månne så att Rüya och han gett sig av tillsammans? Detektivelementet i Pamuks roman är mest ett sätt att uttrycka tillvarons mysterium, hur vi ständigt konstruerar oss själva och andra utifrån minnen, miljöer och missförstånd, samt hur förutbestämt att misslyckas detta arbete är. Liksom i senare intervjuer kritiserar Pamuk här just thrillern, deckaren för att förenkla tillvaron. Själv tycker jag att han slår in öppna dörrar. Dessutom är ju hans överlägset bästa roman, My Name is Red, just en deckare där varje ledtråd leder läsaren närmare lösningen, till skillnad från de röda trådarna i The Black Book, vilka slingar sig genom Istanbuls kvarter och historier bara för att i bästa fall leda tillbaka till början.

Just cirkelrörelsen i romanen bidrar starkt till den leda jag kände under läsningen och faktiskt, Pamuks strukturella identitetsundersökning tycker jag mig ha sett i otaliga andra romaner. Samtidigt är Pamuks Istanbul fascinerande i all sin myllrande motsägelsefullhet och jag är därför glad att jag läste till slutet. Där får vi i alla fall svar på de mest elementära frågor Galip ställt romanen igenom. En konkretisering av Istanbuls problem ger också ett välbehövligt sammanhang till hans tidigare funderingar. Dessutom är det möjligt att bland de många berättelser som ingår i The Black Book skönja tidiga versioner av Pamuks senare romaner. Liket i brunnen återkommer i My Name is Red och snön som faller över både Istanbul och staden Kars pekar förstås mot romanen Snow. Galips besatthet av Rüya, hennes försvinnande och hans minutiösa studerande av föremålen i Celâls lägenhet återfinns visst också i Pamuks senaste roman, The Museum of Innocence. Slutsats: en roman där den grundläggande idén inte helt förmår bära upp vare sig romanens längd eller kompakta stil och skönheten och läsglädjen bara hittas i de många, många berättelser som utgör texten.

p.s. Boktoka har också läst.

Vit som Vitas

...är tanken bakom vårens balkongplantering. Den rhododendron jag planterade för tre år sedan stendog i vintras. Tror det berodde på i stort sett allt som kan ta ihjäl dem. I deras ställe står nu en vit azalea och i grannkrukan har planterats vita anemoner. Bakom den en vit lupin. Våren är kall i år men jag hoppas på resultat någon gång i juni. Aha, tidigare bilder visar faktiskt en ganska vit balkong. Ser jag först nu. Då tyckte jag den gick i lila:

"because of those damn films"

Three Monkeys (Üç maymun, 2009) av Nuri Bilge Ceylan

"Yet, it was because of those damn films - brought in from the West canister by canister to play in our theaters for hours on end - that the gestures our people used in the street began to lose their innocence. They were discarding their old ways, faster than the eye could see; [---] Let us not dwell too long on the examples the son gave me to justify his father's anger about these fake, new, and ulitmately meaningless ways of moving; suffice to say that he covered all the new laughs our people had first seen on celluloid, not to mention the way they opened windows, kicked doors, held tea glasses, and put on their coats; these anonymous learned gestures, these new winks, polite coughs, angry fits, and fistfights, they way we rolled our eyes now, the extraordinary things we did with our eyebrows, these new affectations migth make us seem tougher or more elegant but they were also robbing us of our rough-hewn childishness. In the end, the father found these hybrid movements so upsetting that he could no longer bear to see them."

Orhan Pamuk, The Black Book, s. 63-64.

Wendy Moore - "Wedlock: How Georgian Britain's Worst Husband Met His Match"

Wedlock är Wendy Moores historiska skildring av äktenskapet mellan 1700-talets rikaste brittiska kvinna, änkan Mary Eleanor Bowes, och den irländske kaptenen och sol-och-våraren Andrew Robinson Stoney. Berättelsen om deras äktenskap är både rafflande och upprörande - jag sträckläste!

Efter första makens död är Mary Eleanor inte bara i besittning av en enorm förmögenhet utan också fri att praktisera sina språkkunskaper och nära sitt brinnande intresse för botanik. Hon partajar också vilt i London, omgiven av en rad män, alla redo att ta den avlidne äkta mannens plats. Ingen mer så än Andrew Robinson Stoney som utmanar den ansvarige utgivaren till en skvallerblaska, vari det skrivits nedlåtande om den glada änkans utsvävningar. I duellen såras Stoney dödligt och Mary Eleanor går därför med på ett giftemål. Hon räknar inte med att han ska överleva dagen men Stoney tillfrisknar som genom ett, eh, mirakel och förvandlar snart Mary Eleanors dagliga liv till ett riktigt helvete. Han bestämmer vad hon får säga, äta, ha på sig och vart hon får vistas. När hon protesterar misshandlar han och låser in henne. Också när hon faktiskt gör som han säger slår han och trakasserar henne, fysiskt och verbalt. Allt med den brittiska lagens goda minne.

Som bokens titel antyder lär sig till slut Mary Eleanor att slå tillbaka, om än inte med nävarna. Galet spännande och som sagt upprörande skildring av en riktig psykopat, som också beskrivits litterärt. Andrew Robinson Stoney var förlagan till Thackerays Barry Lyndon, även om verkligheten vida överträffade dikten i det här fallet. Tänk kidnappningar, flykt mot skottska gränsen, möjlig incest och iscensättningar av fiktiva skeenden. Den som sett filmen The Duchess känner igen mycket. Historisk skildring med stor bladvändarpotential, på samma sätt som The Suspicions of Mr. Whicher, or the Murder at Road Hill House.

Rachel Cusk - "Arlington Park"

Vardagar i Arlington Park består av mammor som fikar tillsammans, shoppar tillsammans, hämtar barnen från skolan och går hem för att vänta på sina äkta män. Arlington Park var målet; ändå känns tillvaron meningslös, tänker Juliet medan Amanda städar bort sina ångest. Maisie, som övertalat sin man att flytta hit från London, undrar om hon inte gjort ett stort misstag. Var det här allt? Är det här livet? Under tiden förbereder Christine kvällens middagsbjudning där hon som vanligt kommer att dricka alldeles för mycket.

Rachel Cusks roman är en homage till Virginia Woolfs Mrs. Dalloway, men en väldigt fri sådan. Arlington Park utspelas under en dag, Cusk hoppar mellan karaktärerna och det är en viss typ av kvinnoliv som står i centrum. Det är det där livet som är lätt att både önska sig och att kritisera. Det är både priviligerat och meningslöst, fyllt av förtvivlan och - ibland - ögonblick av någon slags lycka. Inte en upplyftande roman, heller ingen roman där 'något händer'. Att läsas för Cusks förmåga att ge också de vardagligaste detaljer mening och poetisk skönhet:

"...when the french doors were open and the light lay in golden, quiescent panels on the oak floor. These moments came and they were beautiful, fragile pauses, like bubbles, in which Amanda experienced a feeling of summation, almost of symbolism. They were representations: they were advertisments, for something that lay half-way between the life that was lived here and her own feelings about it. It irked her that more people were not there to witness them (s. 55-56)