Någon sade till mig en gång: för att verkligen förstå svensk fyrtio- och femtiotalslitteratur måste man ha läst dels 1917 års svenska översättning av Bibeln, dels Eric Hermelins översättningar av sufisk lyrik. Under läsningen av finlandsvenske Willy Kyrklunds roman Tvåsam börjar jag så smått förstå vad den personen menade. Roman och roman, förresten. Låt oss börja där. För Kyrklunds text liknar ingen roman jag tidigare läst. Spontant påminns jag om Harold Pinters diffusa dramer, där man aldrig säkert vet vem, var eller vad som händer. I Tvåsam skiftar berättarröster, tonlägen och innehåll, ofta på en och samma sida.
Två röster är dock någorlunda tydligt urskiljbara: vaktmästarens och övervaktmästarens. Och de två kommer inte överens. Övervaktmästaren önskar mest att allt gick som på räls, bokstavligt talat. Helst skulle livet vara ett spår, en väg utan kurvor. Alla skulle ha sin plats och ingen skulle kunna gå om någon annan. Dessutom - eftersom vägen bara fortsätter och fortsätter - skulle vi besitta mesta möjliga frihet utan att någonsin tvingas välja (som t.ex. vid vägskäl). Vaktmästaren däremot plågas av att inte passa in, att inte finna de rätta orden, plattityderna som gör livet mer friktionsfritt och skapar en slags gemenskap också mellan främlingar.
Kyrklund intresserar sig inte för människor utan för människans villkor, står det i en recension av det samlingsverk i vilket också Tvåsam ingår. Och vilka är då dessa villkor? Framförallt en tillvarons meningslöshet som hos Kyrklund bl.a. tar sig uttryck i pessimism och en misstänksamhet mot språket. Jaja, så mycket kunde jag själv klura ut under läsningen. Kyrklund refererar dessutom till den arabiske filosofen Al-Ma'rri som ifrågasätter tron på ett liv efter döden. Alltså, det gäller att reda ut frågorna om livet etc. här och nu. Snart förstår jag att de där två vaktmästarna, de är två sidor av en och samma person. Ett överjag och ett underjag, kanske? Men vad kommer de fram till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar