Rusk, regn och "Revolutionary Road"

London 2010

Jag läser inte alls Levy eller Warner. Jag läser Yates och slås återigen av hur bra han skriver. Hans insikt i det fulaste, mest vardagliga och småaktiga, i avståndet mellan ideal och verklighet. Lättheten med vilken han beskriver det. 

"Give me Liberty, or give me Death"

...särskilt i jultider. Londons ljuvligaste varuhus går i blått.

Nicola Upson - "An Expert in Murder"

Att använda sig av verkliga personer i romaner kan bli konstig men i Nicola Upsons An Expert in Murder går det utmärkt - antagligen för att Josephine Tey är en relativt okänd författare i jämförelse med t.ex. Agatha Christie och Dorothy L. Sayers. Dessutom är hennes livsomständigheter ganska oklara, vilket tillåter Upson att ta sig vissa friheter med karaktären. Här har hon tagit fasta på att Tey inte bara skrev detektivromaner utan också ett antal dramer. An Expert in Murder utspelas till största delen i kulisserna till Teys mest framgångsrika pjäs, Richard of Bordeaux. En ung kvinna mördas på ett tåg. Mordet verkar ha kopplingar både till Josephine Tey personligen och till den teater där Richard of Bordeaux spelas upp.

Jag har inget emot romanens placering i West End, det är ju för miljöerna jag ofta läser deckare, men den här berättelsen påminner ibland om teaterhistoria mer än en roman. Med risk att avslöja för mycket visar sig teatermiljön dessutom ha mindre med brottet att göra än man som läsare förleds tro. Kanske är jag alltför kräsen, men upplösningen var en antiklimax. Framförallt framstår de skyldigas motiv som otroligt. Och så borde det inte vara. Jag hade nöjt mig med kärlek eller pengar som förklaring. Det visar sig istället vara något betydligt mer långsökt. Synd.

I sina bästa stunder påminner dock Upsons roman om charmiga Stage Fright, en av Hitchcocks mindre kända filmer. I den spelar Jane Wyman, hon från Falcon Crest om ni minns, en ung teaterstudent vars pojkvän blir misstänkt för mord. Pojkvännen visar sig ha haft en affär med en betydligt mer etablerad skådespelare än Wyman, i filmen porträtterad av Marlene Dietrich. En riktigt snygg polisman gör också entré. Han spelas av Michael Wilding som i det privata precis var i stånd att gifta sig med Elizabeth Taylor. Här ett smakprov från filmen:

  

Geoff Dyer - "Jeff in Venice, Death in Varanasi"

Först ut bland de brittiska författarna är Geoff Dyer, vars Jeff in Venice, Death in Varanasi är en roman i två delar. Det enda delarna har gemensamt är en berättare som är frilansande journalist. I den första romandelen får vi veta att han heter Jeff. Denne Jeff är kanske - fast helt säkert är det inte - huvudperson också i romanens andra del. Jeff är i Venedig för konstbiennalen där han minglar och dricker sig full på gratisbellinis tillsammans med dussintals andra brittiska kulturjournalister, gallerister och konstnärer. Här blir han också störtförälskad i en amerikansk gallerist. 

Likt en olyckligt suktande Aschenbach faller Jeff alltså för en svårflörtad Tadzio. För Jeff in Venice och  Death in Venice - blink, blink - ni hajar va? Men Jeff får faktiskt ihop det med amerikanskan och de tillbringar snart tiden med att utforska varandras kroppar istället för biennalen. I den andra romandelen åker samme (?) journalist till Varanasi, Indien, med uppdrag att skriva en kortare researtikel om platsen. Efter fyra dagar är artikeln klar men journalisten väljer att stanna kvar i Varanasi. Gradvis tappar han kontakten med sitt tidigare liv, sitt tidigare jag. Precis som titeln avslöjar är det här och inte i Venedig döden gör entré. Återigen en blinkning till Manns roman. Är det kanske så att det överkommersialiserade Venedig inte längre duger som skådeplats för en västeuropé i kris? Eller är det någonting helt annat Dryer vill säga?

I The Independent kallas romanen diptyk, men det säger mig ingenting förrän jag slår upp ordet och inser att en viss typ av diptyker kontrasterar just liv och död. Och det gör onekligen Dyers roman. Varanasi är f.ö. ett slags hunduiskt Mecca; dör du här befrias själen från hela återfödelseförloppet. Andra kontraster i romanen är de mellan första och tredje världen, mellan västerländsk dekadens och österländsk, eh, visdom, mellan jag/sexfixering och självutplåning. De båda städerna är också intimt sammankopplade med vatten och de två berättarna väldigt kroppsligt fixerade, vare sig det gäller den amerikanska galleristens välansade nakenhet eller det av hundar halvt uppätna liket på Ganges strand.  

Man kan göra den här sortens kopplingar och läsningar men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att hela romanen är ett slags practical joke i likhet med romantiteln. Jeff in Venice, Death in Varanasi är abolut ingen hyllning till en tröttsam hippie- eller trustafarilivsstil. Inte heller en halvhjärtad kritik av densamma, som t.ex. romanen The Beach. Zadie Smith, Michael Ondatjee, Lionel Shriver, Joshua Ferris, James Wood, William Boyd och David Mitchell är i alla fall samstämmiga: Dyers roman är jättebra, nej suveränt bra. I alla fall om citaten på bokomslaget är något att gå efter. Själv både irriterades jag och fascinerades under läsningen. Här en tredelad intervju med Dyer.

London i november

Trottoaren skyms av rödbrun konfetti. Vore de inte obehagligt våta gick det att hoppa i högarna runt bilar och träd. Istället slinker jag upp i porten till vänster. Däruppe väntar te, rostat bröd och en soppa eller två. Jag spiller lite i Nicola Upsons An Expert in Murder och inbillar mig att det London hon beskriver ser ut ungefär så här. Fast i West End. Det går inte ihop men det struntar jag i.

Laurent Gaudé - "Le soleil des Scorta"

Gaudés senaste roman var slutsåld på The French bookshop så ägaren rekommenderade en av hans tidigare romaner istället. Förra året läste jag Gaudés La porte des enfers som utspelar sig i Neapel. Les soleil des Scorta utspelar sig också i södra Italien men nu i Puglia, längs den italienska klackens kust. Det är en krönika över familjen Scorta och samtidigt historien om en liten efterbliven by som påminner om det södra Italien Carlo Levi en gång beskrev.

Familjen Scorta uppstår när en bandit från bergen återvänder till byn efter ett långt fängelsestraff. Han har kommit för att våldta den kvinna han en gång varit förälskad i. Barnet som föds växer upp till en likaledes kriminell man och dessutom väldigt förmögen. Fast samvetet gör sig påmint; han donerar hela härligheten till kyrkan och gör därmed sina barn arvlösa. Det är om de fyra barnen den här romanen egentligen handlar och hur de förhåller sig till den fattigdom de nu är dömda att leva i. Är den en förbannelse eller kanske grunden till deras framtida lycka? Parallellt med huvudberättelsen blir vi också varse om en hemlighet som systern i familjen går och bär på.

Jag är snart riktigt involverad i de fyra syskonen och deras familjer, men klarar inte riktigt av Gaudés episka anslag. Det vardagliga innehållet motiverar inte formen. Tyvärr för huvudpersonerna också ett slags ständiga inre monologer. Här tror jag att det är Gaudés dramatikerbakgrund som spökar. På scen är ju monologen och dialogen centrala för att föra handlingen framåt. Här fungerar det inte alls. Romanfigurerna tappar istället i trovärdighet. Rekommenderar jag ändå en läsning? Jovars, Gaudé är en rackare på fina miljöbeskrivningar och berättelsen är inte utan patos. Solen gassar över byn och svetten lackar i allas nackar. Han beskriver också en underbar fest på en sk trabucchi, en slags långbent fiskebrygga. Som film skulle romanen vara en något blekare och mindre dramatisk kombination av Ettore Scolas Fula, skitiga och elaka och de sicilianska scenerna i Gudfadern. Le soleil des Scorta har översatts till engelska.

inhandlat under oktober

Brittiska författarextravaganza.

I speak English, therefore I am

Inte vårt jobb kanske, att rädda engelska ord från utplåning, men Save the Words är ett trevligt sätt att utöka sitt engelska ordförråd. Vad betyder t.ex. pigritude, gumfiate, pudify och drollic? Eller så kan man läsa Proust på engelska för ord som adumbration, recreancy, plashing och febral. Men då får man slå upp ordens betydelse själv.