Det är Karin som är flickvännen i Karolina Ramqvists roman. Hon är en f.d. fotomodell som är ihop med John, en tungt belastad kriminell, som det heter. När John är borta på jobb, går Karin rastlöst runt i det enorma hus han köpt åt henne. Där väntar hon på att han ska komma hem igen medan hon nogsamt undviker att se nyheterna på tv. För hon vill inte veta vad John egentligen gör när han jobbar. Istället tränar hon, solar, städar det redan dammfria huset och tänker tillbaka på när hon och John träffades på Ibiza. På eftermiddagen anländer kumpanernas flickvänner till huset. Det dricks vin, snortas kokain och pratas sex, men pojkvännernas göranden är ett förbjudet ämne.
Det har skrivits en hel del om Flickvännen, bland annat idiotiska kommentarer på ett inlägg från Johanna Ögren på Bokhora. Tröttsamt att Flickvännen skapat sådana aversioner hos vissa manliga kommentatorer och det, så klart, utan att dessa ens läst romanen. Rebecca Solnit, where are you when we need you? Jesper Högström på Expressen har dock läst. Han tycker att Flickvännen är en statisk skildring av ytlighet och menar att Ramqvist inte lyckas motivera eller förklara Karins val. Jag tycker inte att ytligheten är det väsentliga i romanen utan vad som sker under ytan, dvs Karins isolering och stegrande ångest, som både ökar och lättar i och med förhållandet med John. Är man uppmärksam presenteras en rad orsaker till vad som drivit Karin att göra de val hon gjort. Suverän isbergsteknik, mao. Den här månaden kommer Ramqvists nya roman ut. Den är en fortsättning på Flickvännen och hjälp vad mycket som verkar ha hänt Karin sedan den första romanen! Mycket spännande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar