Vad passar en regnig eftermiddag? En 1950-talsmusikal, såklart. My Sister Eileen är en charmig historia om två systrar från Ohio, Ruth (Betty Garrett) och Eileen (Janet Leigh), som flyttar till New York för att göra karriär. Ruth som författare och Eileen som skådespelare. De två gröngölingarna övertalas att flytta in i en mörk källarstudio i Greenwich Village. Män som ser kvinnorna genom källarfönstret misstar dem för prostituerade och hela studion skakas av explosioner från bygget av en ny tunnelbana. Attraktiva Eileen upptäcker snart att teaterproducenter gärna stämmer möte med henne, men inte för att prata skådespelarjobb. Ruth å sin sida får rådet av redaktören Bob Baker (Jack Lemmon) att skriva om det hon känner till. När Ruth skickar honom en novell om två systrar blir han eld och lågor men misstar den fiktiva systern Ruth baserat på Eileen för att vara ett porträtt av Ruth själv. Ruth blir varse Bobs intresse och bestämmer sig för att han och Eileen aldrig får träffas eftersom alla män som möter systern blir förälskade. När ett gäng vilda brasilianska sjömän blandar sig i leken förvandlas filmen till lustfylld fars.
Det går att skriva massor om My Sister Eileen (t.ex. att Jack Lemmons karaktär känns så modern trots att han ska föreställa en sådan där Mad Men-kille), men jag nöjer mig med att notera att systrarnas bostadssituation utgör en viktig del av handling och karakterisering, precis som den gör i påfallande många filmer som utspelas i New York. Redan i titelsången till musikalen beskrivs Greenwich Village som en plats för fattiga konstnärer och bohemer. I Rear Windows illustrerar Jeffs lägenhet i just Greenwich Village och Lisas exklusiva Park Avenue-adress deras vitt skilda liv och intressen. Idag är det svindyrt att bo i endera området. My Sister Eileen erbjuer mao verklighetflykt på flera plan.
2 kommentarer:
Underbart! :)
Den här filmen är verkligen ljuvlig men det är inte så många som sett den.
Skicka en kommentar