Först, en inledning likt ett knytnävslag. Norrut åker man för att dö börjar med en klassisk folie a deux, där två personer åker på en mordturné som lutar med fyra personers död. I efterföljande kapitel får vi någon slags insikt i effekterna av händelseförloppet på människorna i offer och förövares närhet. Och kanske orsakerna bakom? Baksidestexten på pocketupplagan antyder att brottet inte bara är morden utan också exploateringen av Norrland. Riktigt hur de två hänger ihop får jag dock ingen klarhet i. Ida Linde har skrivit en roman som mest påminner om en novellsamling. Berättelserna spänner flera generationer, men persongalleriet flyter ihop för mig. Sista kapitlet verkar vara berättat från andra sidan graven, men jag kan ha missförstått. Det kan bero på att jag vid det laget tröttnat rejält på Ida Lindes egen exploatering av "Norrland" som synonym för mänsklig förtvivlan, hopplöshet, missbruk och tystnad. Ur det perspektivet är Norrut åker man för att dö en dryga hundra sidor lång klyscha. För Linde är ju inte direkt ensam om att skildra "Norrland" på det här sättet. Att hon undviker varje form av konkretisering (platsen, tiden, personerna) förvandlar dessutom romanen till ett mindre lyckat formexperiment. Vad synd, för det började ju så bra.
3 kommentarer:
detaljer, det vill man ju ha!
Intressant, för jag har läst om andra som varit helt tagna av boken. Du låter lite arg! Tycker du att Norrland för ofta förknippas med elände och ensamhet?
Arg och arg, bara trött på att läsa en roman som lovar så mycket i början och sedan faller tillbaka i en förutsägbar eländesskildring. Det är lika mycket en litterär som geopolitisk (?) invändning, faktisk. Men visst, många verkar gilla romanen ser jag nu när jag googlar runt bland recensioner. Hittar egentligen bara en recensent som inte är så imponerad. Linda Skugge, av alla: http://www.gp.se/n%C3%B6je/ida-linde-norrut-%C3%A5ker-man-f%C3%B6r-att-d%C3%B6-1.241588
En annan läsare identifierar Springsteen som Lindes utgångspunkt och det förklarar kanske varför grundtonen i romanen känns så fel för mig. Hon har kanske översatt en amerikansk erfarenhet till svenska och på vägen förlorade hon något väsentligt:
http://www.vagant.no/det-egentliga-norr/
Skicka en kommentar