Att välja omslag - snygga Palgrave MacMillans

Så - äntligen är manus och alla medföljande papper ivägskickade. Min förläggare trodde knappt att det var sant. Ingen skickar manus innan deadline. Nu är det en akademisk bok jag skrivit och jag har inga illusioner om att den kommer att intressera någon förutom de närmast sörjande (dvs släkten, en handfull insnöade akademiker och diverse bibliotekarier), men för mig är det A BIG DEAL, förstår ni. Palgrave MacMillan ska ge ut boken och det betyder att den faktiskt kan komma att se ganska snygg ut om jag har tur (och därmed avslöjar jag min prioritering vis-a-vis innehåll och yta). Det kan förstås bli katastrof istället, men jag håller tummarna. Deras grafiska designavdelning bad mig att se över Palgrave MacMillans tidigare omslag och skicka mig några som jag gillar. De här blev det:

Det jag tycker om med Palgrave MacMillan är att deras formgivare verkligen tar innehållet i beaktande när de designar omslagen. Här är utgångspunkten ett typiskt 1940-talspar där mannens uniform ger en vink om att boken kommer att behandla andra världskriget, men det är för en gångs skull mannens huvud som beskurits. Så blicken dras automatiskt till kvinnans ansikte. Och på så sätt tydliggörs temat krig och genus. Det gulvita bandet som går tvärsöver omslaget signalerar serien boken tillhör. Mycket snyggt.

E.B. White är en av författarna till den klassiska engelskspråkiga guiden The Elements of Style. Han skrev också gulliga barnböckerna Charlotte's Web och Stuart Little och bodde i upstate New York. Inget av det här visste jag om när jag valde ut det här omslaget, även om han nu är min nya idol. Istället älskar jag bara typsnittet i kombination med fotot. Ett riktigt 1970-talsomslag, som hits all my buttons eftersom jag inte bara var barn på 1970-talet utan också skrivit om feminister från perioden. Dessutom samlar jag på Maria Langdeckare som ser ut precis så här (byt ut namnet bara)!

Egentligen ett ganska klassikt omslag för en akademisk bok, men det är något med bildens ålder i kombination med dess motiv och titel, samt solstrålarna som faller in genom fönstret som bidrar till en helt annan sorts förförisk nostalgi än i omslaget innan. Läsning, historia, barn och barnböcker - det här omslaget illustrerar samtliga sökord. 

Det jag tycker om här är kontrasten mellan King's College Cathedral i bakgrunden (det eviga) och de unga soldaterna i förgrunden (det flyktiga). Det är då men kunde lika gärna ha varit nu. Gatan ser exakt likadan ut idag. Rörelsen i bilden bidrar också till det flyktiga, ja, rentutav till något spöklikt. Ett omslag som konkretiserar en ganska vag titel på ett suveränt sätt.

Här är det den mätta färgkombinationen jag beundrar mest. Man har plockat upp det enda gula i bilden - i speglingen i den gråblå bilen bakom mannen i svart - i själva titeln och därmed bundit ihop den i övrigt sombra gråblå och beigebruna färgskalan på ett harmoniskt sätt. Och så fattar men ju att bilden kommer från just någon av de franska komedierna som boken uppenbarligen handlar om. Tjusigt.

När Palgrave MacMillan frågade vad jag absolut inte ville ha som omslag svarade jag: något generiskt och/eller abstrakt mönster eller figur. Det blir oftast mycket fult. Men här är faktiskt ett undantag. Den här boken har jag dessutom hemma i bokhyllan och bilden gör den inte rättvisa. Den är helt oemotståndlig IRL. Och titlen - TITELN! - är dessutom bland det mest briljanta (som de säger i The Guardian) jag sett på länge. Och jo, jag tror faktiskt att formgivarna insåg det och valde att lägga fokus på just titlen, samtidigt som de betonade den karibiska länken med den organiska bakgrunden. Så himla fint!

Oj, jag höll på att glömma det här omslaget. Återigen färgskalan, ett bleknat fotografi och titeln mot vit bakgrund. Egentligen kanske inte den bästa kombinationen titel och omslag men en illustration av "empire" i alla fall. Och så gillar jag den dubbla inramningen.

 

Ja, det här var alltså omslagen jag skickade till den grafiska designavdelningen. Nu återstår att se vad de gör med mitt manus. Det kan bli hur fint (eller fult) som helst. Här hittas fler omslag från förlaget. Vilket eller vilka tycker ni är finast?

Sommaren - en summering

Sommarens sista vecka är här. Om mindre än sju dagar sitter jag på ett plan tillbaka till Sverige och jobbet. Och de sista dagarna här hemma kommer att domineras av regn om man får tro väderleksrapporten. Fast det här är ingen sommar som har regnat bort, tvärtom. Jag har så klart inte hunnit läsa alla de böcker jag hoppades, men de tre (inte fler!) jag har läst ut var överlag bra: Anne Tylers Earthly Possessions, François Mauriacs Thérèse Desqueyroux och så Patrick Flanerys Fallen Land. Mer stolt är jag över det faktum att bokmanuset är färdigredigerat - och hela två veckor innan deadline. Det enda jag fortfarande pular med är indexet och det blir jag klar med om några dagar. En del av mig trodde nog inte att jag någonsin skulle komma till den här punkten.

Så vad göra det sista dagarna innan jag åker? Förutom det vanliga samlar jag ihop diverse texter om Zelda Fitzgerald att rådgöra och läsa inför konferensen om två veckor. Jag skummar igenom Kate Zambrenos Heroines, men ca 45 sidor in har hon blivit ganska tröttsam. Detta identifierande med modernismens "galna" fruar, och samma återkommande namn (Bowles, Fitzgerald, Eliot, Barnes etc). Jag håller med Zambreno när hon menar att de här kvinnornas galenskap borde kunna förstås existentiellt och inte (bara) hysteriskt. Det är en poäng jag kan ta med mig från boken. Men Zambrenos ständiga jämförelser mellan sig själv och dessa kvinnor tråkar ut mig. Hon lever ju inte isolerad mitt i litteraturhistoriens vardande. Hon lever ju bara isolerat. Parasiteringen på de döda kvinnornas livsöden gör inte hennes eget mer intressant, bara mer patetiskt. Och visst, de döda kvinnornas liv verkar också ha varit rätt patetiskt, i alla fall i perioder, men det var i alla fall deras eget. Nu har jag ju bara läst 45 sidor av ca 300, så jag kanske ändrar uppfattning om Heroines, men jag tror inte det.

På tal om isolerad: en konsekvens av att sitta hemma och skriva en hel sommar är att jag tillbringat väldigt mycket tid ensam. Alltså, min man är ju här men han har arbetat hela sommaren och att skriva är ju av nödvändighet ett ensamt arbete. En bok jag därför hade hoppats hinna läsa i sommar, men som får vänta till hösten, är Olivia Laings The Lonely City, om att vara ensam i en storstad (New York, närmare bestämt, och det är ju passande). Jag klickar på väderleksrapporten igen. Det har slutat regna men kommer att börja igen om 119 minuter berättar AccuWeather. Så galet exakt, men det brukar stämma. Eftersom jag levt halva livet utomhus den här sommaren har jag följt väderleksrapporterna noga. Vi har inget tak på vår altan och vi försöker bjuda hem vänner bara när vi vet att vädret tillåter det. I sommar gick det bra, men så hade vi inte heller särskilt många besök.  Mest har jag suttit där ute och skrivit. Här en film av det slag andra brukar lägga upp på Facebook. Jag har ett Facebookkonto, men eftersom jag aldrig lägger upp något av privat natur där, kommer filmen här istället.

Det regnade så in i bomben den där kvällen och meddelandet som plötsligt hörs mitt i filmen kommer från min telefon. Det låter kanske konstigt, men de här varningarna - som jag hörde lite då och då i sommar - fick mig att känna mig mindre isolerad. Benedict Anderson skriver om så kallade "imagined communities," med vilket han egentligen menar nationen. Nyheter och realistiska romaner binder samma människor imaginärt i ett land. När vi läser nyheterna på morgonen så gör vi det med vetskapen att andra i landet också gör det och det skapar ett slags låtsassammanhang. Sådana här imaginära grupperingar sker ju också på andra plan och i andra situationer. För mig fungerar översvämningsvarningarna på det sättet. Jag påminns om att jag bor i en miljonstad, även om jag knappt sett en människa förutom min man på flera dagar.  Och då kan jag lugnt sätta mig ner för att skriva igen.

"Fallen Land" (2013) - Patrick Flanery

Fallen Land är en skräckberättelse utan övernaturliga inslag - och sådana är ju kanske de allra otäckaste. Platsen är någonstans i mellanvästern. Louise har tvingats sälja sin mark till byggherren Paul Krovik, som byggt ett bostadsområde i viktoriansk stil. Då slår finanskrisen till och Krovik tvingas sälja han också. In i det gotiskt inspirerade hus han byggt för sig och sin familj flyttar istället familjen Noailles från Boston. Bostadsområdet står halvfärdigt, övergivet när pengarna sinade. Närmsta grannen är Louise, som i smyg återvänt till sitt hus trots att det dömts ut som fallfärdigt. När Copley, sonen i familjen Noailles, påstår att någon annan förutom familjen också bor i det gotiska skrytbygget de flyttat in i är hon den enda som tror på honom. 

Fallen Land är inte bara en reflektion över den amerikanska finans- och bostadskrisen, romanen refererar också bakåt till slaveriets dagar, samt framåt i sin kritik av det amerikanska fängelsesystemets privatisering och den skrämselpropaganda som bidrar till att människor glatt ger upp sina rättigheter i utbyte mot ökad "säkerhet." Ett ambitiöst bidrag till The Great American Novel och både underhållande och skrämmande i sin galna kombination av genrer. Rekommenderas varmt.