Det är 1920-tal och Korea står under japansk ockupation. Tamako lämnar sitt hem för att arbeta som som kammarjungfru åt Lady Hideko, en japansk arvtagerska. Lady Hideko kontrolleras av sin farbror Kouzuki, som har planer på att gifta sig med henne för att på så sätt kunna investera i fler böcker till sitt redan välfyllda bibliotek. Hans enda rival är Fujiwara, en sol-och-vårare som utger sig för att vara en japansk adelsman. Lady Hideko tycks inte ha någon annan att anförtro sig åt än den unga koreanska kammarjungfrun, som gärna tar på sig rollen som anförtrogen. Vad Hideko inte vet är att Tamako egentligen arbetar för "Fujiwara" och har i uppdrag att övertala henne att gifta sig med honom. Planen är att sedan spärra in Hideko på ett mentalsjukhus varefter bedragarna kan dela på hennes pengar.
The Handmaiden (2016) är en erotisk thriller skriven och regisserad av Park Chan-wook, som också ligger bakom filmer som Oldboy (2003) och Stoker (2013), en favorit från det året. Om upplägget för The Handmaiden låter bekant beror det kanske på att filmen är baserad på Sarah Waters viktorianska roman Fingersmith (2002). Park har lånat intrigen men transplanterat den till Asien. Resultatet är en förförisk hybrid av europeiska och japanska influenser, tydligt inte minst när det kommer till filmens fysiska miljöer.
Parks filmer är alltid bedövande vackra och The Handmaiden är inget undantag. Kännare av Sarah Waters romaner blir inte förvånade när Tamako och Lady Hideko inleder ett sexuellt förhållande tidigt i handlingen. Det komplicerar den sociala hierarkin mellan dem och och hotar "Fujiwaras"och Tamakos planer. Farbrodern Kouzukis besatthet av Lady Hideko utgör ännu en käpp i hjulet för bedragarna och har sitt ursprung in något betydligt mer hotfullt och skrämmande än deras monitära motiv.
Berättartekniskt är filmen konstruerad som en trilogi, där varje avsnitt till viss del återger samma händelseförlopp, men ur olika perspektiv. Det står snart klart att ingen i The Handmaiden är vad hon eller han först tycks vara. Mer tänker jag inte avslöja eftersom överraskingsmomenten är en stor del av filmens charm. Även om charm kanske inte är rätt ord för att beskriva en film som går från det romantiska till det depriverade och skräckfyllda. Den som läst Fingersmith vet vad jag talar om. Här vill jag istället uppmärksamma en detalj i Parks bildspråk. I likhet med t.ex. Yazujiro Ozu och Wes Anderson använder sig Park ofta av ett statiskt foto som resulterar i ett slags tablåer. Det som utmärker fotot i The Handmaiden är att Park, liksom Oz och Anderson, här också arbetar med symmetri:
Mittfältet i varje bild påminner om kanalerna mellan tecknade serierutor, men här är de mörka istället för vita. Tudelningen av bilden blir meningsfull först i slutet av filmen då en tittare kan tolka den som en fotografisk manifestation av de hemligheter karaktärerna i filmen bär på. De mörka mittenfälten kan kanske sägas illustrera det sätt på vilka dessa hemligheter separerar och isolerar inte bara de olika karaktärerna åt utan också olika aspekter av en och samma person. Så mycket mer går så klart att säga om Parks bildspråk, för att inte tala om den detaljerade och vackra mise-en-scènen. En fröjd både för ögat och för tanken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar