Sarah Perry - The Essex Serpent (2016)

Någon kritiker har kallat Sarah Perrys roman för en blandning mellan Dickens och Stoker, men det är lite missvisande, tycker jag. The Essex Serpent utspelas visserligen under 1880-talets andra hälft, men saknar Dickens sentimentala personligheter. Människorna i Perrys roman är moderna, komplexa karaktärer som inte alltid förmår eller förstår att göra rätt utan att därför demoniseras. Och titeln till trots är det inte fråga om någon renodlat gotisk skräckroman även om berättelsen flörtar rätt friskt med densamma. Så jämförelsen med Stoker håller inte riktigt den heller. Men Perrys roman blir inte sämre för det.

The Essex Serpent är en kärleks- eller vänskapshistoria mellan Cora, den unga änkan till en sadistisk man (som vi får veta frustrerande lite om, här kunde Perry gott ha drämt till med fler gotiska anspelningar), och Will, en landsortspräst med lungsjuk fru. De två träffas efter att Cora tagit på sig rollen som amatörvetenskapsman, eller kvinna då, och i jakt på fossiler lämnat London för Aldwinter, Essex, tillsammans med bästa väninnan. Ryktet har nått London att ett av traktens mytologiska varelser, den så kallade Essexormen, återigen skymtats i trakten och Cora vädrar ära och berömmelse. 

I Aldwinter har en sorts masshysteri uppstått, efter att flera vittnen säger sig ha sett ormen. Perry skildrar periodens motsägelsefullhet med lätt men fast hand. Vidskepelse ställs mot olika vetenskaper i vardande. Mellan Cora och Will uppstår ett slags själsfrändeskap som kompliceras av att de tycks stå på motsatta sidor i jakten på sanningen. Cora är beredd att acceptera ormens fysiska existens, som en så kallad levande fossil, medan Will avfärdar bybornas tro som vidskeplighet, samtidigt som det i hans egen kyrka finns en avbildning av den mytologiska varelsen.

Perry gör anspelningar på 1800-talets litteratur, kultur och tänkande, men hon tillåter inte dessa att skymma relationen mellan Cora och Will, eller förhållandena mellan andra personer i romanen. Till skillnad från t.ex. A.S. Byatt i The Children's Hour skryter inte Perry med hur mycket hon fördjupat sig i den tidsperiod hon skildrar. Anspelningarna ger enbart ett sammanhang åt och fördjupar de dilemman personerna i The Essex Serpent står inför och de frågor de försöker besvara, samtidigt som de ger krydda och färg åt berättelsen. Mycket snyggt gjort.

"Midway through the afternoon the sea-fog rallied and approached Aldwinter from the east. It crept across windowsills and pooled in ditches and hollows, and dampened the ringing of the All Saints bell. Cora, restlessly walking on the common, looked the sun dead in the eye and saw, specked on its surface, the dark sunspots of storms raging. Who will I tell now, if not him? she thought. Who else would believe me when I speak of impossible things?"

Förutom persongalleriet är det just skildringen av Essex som stannar kvar efter läsningen av Perrys roman. Essex har en lång kustlinje från norr till söder, som till stora delar består av småöar, sumpmaker och gjyttjiga stränder, där dimman regelbundet rullar in från havet. Det är inte svårt att förstå hur myten om ormen kunnat uppstå på en sådan plats. Men årstiderna står inte stilla i The Essex Serpent, vilket gör att romanen också kan kallas för en sommarskildring. På ca 400 sidor är det här en perfekt bok att ta med sig på semestern eller läsa hemma under en regnig sommarvecka. Rekommenderas varmt. Omslaget till den engelskspråkiga upplagan är dessutom rasande snyggt, för den som tycker sådant är viktigt.

Stoker (2013)

"My ears hear what others cannot hear; small faraway things people cannot normally see are visible to me. These senses are the fruits of a lifetime of longing, longing to be rescued, to be completed. Just as the skirt needs the wind to billow, I'm not formed by things that are of myself alone. I wear my father's belt tied around my mother's blouse, and shoes which are from my uncle. This is me. Just as a flower does not choose its color, we are not responsible for what we have come to be. Only once you realize this do you become free, and to become adult is to become free."

 

Förra årets tjusigaste film; tänk Hitchcock, Mallick, Wong Kar-wai och en smula Campion. Indias pappa dör i en bilolycka och dittills okände farbror Charlie dyker upp på begravningen. Snart har han flyttat in i huset men är allt verkligen som det ska med farbror Charlie? Sydstatsmiljö, famljehemligheter, ond bråd död, missförstådd tonårstjej i high school och en sexsvulten, sultrig Nicole Kidman. Klyschigt, oemotståndligt. Park Chan-wook garanterar varje bildrutas perfektion. Manus av killen som spelar huvudrollen i tv-serien Prison Break - beauty and brains! 

  

 

Postcards from Stoker (2013): Shoes

"Have you outgrown your shoes?"

 

Park Chan-wook: "The Handmaiden" (2016)

Det är 1920-tal och Korea står under japansk ockupation. Tamako lämnar sitt hem för att arbeta som som kammarjungfru åt Lady Hideko, en japansk arvtagerska. Lady Hideko kontrolleras av sin farbror Kouzuki, som har planer på att gifta sig med henne för att på så sätt kunna investera i fler böcker till sitt redan välfyllda bibliotek. Hans enda rival är Fujiwara, en sol-och-vårare som utger sig för att vara en japansk adelsman. Lady Hideko tycks inte ha någon annan att anförtro sig åt än den unga koreanska kammarjungfrun, som gärna tar på sig rollen som anförtrogen. Vad Hideko inte vet är att Tamako egentligen arbetar för "Fujiwara" och har i uppdrag att övertala henne att gifta sig med honom. Planen är att sedan spärra in Hideko på ett mentalsjukhus varefter bedragarna kan dela på hennes pengar.

The Handmaiden (2016) är en erotisk thriller skriven och regisserad av Park Chan-wook, som också ligger bakom filmer som Oldboy (2003) och Stoker (2013), en favorit från det året. Om upplägget för The Handmaiden låter bekant beror det kanske på att filmen är baserad på Sarah Waters viktorianska roman Fingersmith (2002). Park har lånat intrigen men transplanterat den till Asien. Resultatet är en förförisk hybrid av europeiska och japanska influenser, tydligt inte minst när det kommer till filmens fysiska miljöer. 

Parks filmer är alltid bedövande vackra och The Handmaiden är inget undantag. Kännare av Sarah Waters romaner blir inte förvånade när Tamako och Lady Hideko inleder ett sexuellt förhållande tidigt i handlingen. Det komplicerar den sociala hierarkin mellan dem och och hotar "Fujiwaras"och Tamakos planer. Farbrodern Kouzukis besatthet av Lady Hideko utgör ännu en käpp i hjulet för bedragarna och har sitt ursprung in något betydligt mer hotfullt och skrämmande än deras monitära motiv. 

Berättartekniskt är filmen konstruerad som en trilogi, där varje avsnitt till viss del återger samma händelseförlopp, men ur olika perspektiv. Det står snart klart att ingen i The Handmaiden är vad hon eller han först tycks vara. Mer tänker jag inte avslöja eftersom överraskingsmomenten är en stor del av filmens charm. Även om charm kanske inte är rätt ord för att beskriva en film som går från det romantiska till det depriverade och skräckfyllda. Den som läst Fingersmith vet vad jag talar om. Här vill jag istället uppmärksamma en detalj i Parks bildspråk. I likhet med t.ex. Yazujiro Ozu och Wes Anderson använder sig Park ofta av ett statiskt foto som resulterar i ett slags tablåer. Det som utmärker fotot i The Handmaiden är att Park, liksom Oz och Anderson, här också arbetar med symmetri: 

Mittfältet i varje bild påminner om kanalerna mellan tecknade serierutor, men här är de mörka istället för vita. Tudelningen av bilden blir meningsfull först i slutet av filmen då en tittare kan tolka den som en fotografisk manifestation av de hemligheter karaktärerna i filmen bär på. De mörka mittenfälten kan kanske sägas illustrera det sätt på vilka dessa hemligheter separerar och isolerar inte bara de olika karaktärerna åt utan också olika aspekter av en och samma person. Så mycket mer går så klart att säga om Parks bildspråk, för att inte tala om den detaljerade och vackra mise-en-scènen. En fröjd både för ögat och för tanken.