Det blir ett till inlägg om årstiden. Med "the first day of spring" i fredags anlände snö och blåst. Jag trotsade och valde att promenera upp till 57e gatan istället för att ta tunnelbanan eller taxi. Det är ju vår, för tusan.
Kall och blöt stod jag utanför Tourneau en timme senare för att upptäcka att de redan stängt. På 5e Avenyn erbjöd en bokhandel värme, vila och annat. En av dessa lovar att göra mig mer logisk, en annan läsning för livet, men det är romanen i mitten jag ser fram emot mest:
När jag klev ut igen var midtown inte längre midtown utan plötsligt Gotham City:
Utan att jag visste om det antog jag Kulturkollos tisdagsutmaning igår när jag promenerade upp till Central Park i jakt på vårtecken. Efter februaris snöyra är det verkligen dags för sådana. Promenader och vårtecken, alltså. Det första tecknet såg jag redan på Lexington Avenue. Småbutikerna har ställt ut blommor till försäljning igen. Nu riskerar de senare inte längre att frysa ihjäl (fast det föll allt några flingor i morse). I parken var det skralare med vårkänslor. Gammal snö och skridskobanan fortfarande isad. Trist, fult och smutsigt.
Knopparna på trädens grenar är fortfarande små och hårda. De har verkligen inte bråttom med att öppna sig. I myllan händer det dock grejer, fast man måste titta efter ordentligt:
Det ser ut som att påskliljorna kommer att slå ut precis lagom till påskveckan. Då är jag tyvärr inte här. Men så, slutligen, precis innan jag lämnar parken, hittar - och hör - jag ett ljuvligt vårtecknet. Sparvar som tar ett sandbad i eftermiddagsolen. Ursäkta min lätt åksjuka kamerahållning:
Det är Karin som är flickvännen i Karolina Ramqvists roman. Hon är en f.d. fotomodell som är ihop med John, en tungt belastad kriminell, som det heter. När John är borta på jobb, går Karin rastlöst runt i det enorma hus han köpt åt henne. Där väntar hon på att han ska komma hem igen medan hon nogsamt undviker att se nyheterna på tv. För hon vill inte veta vad John egentligen gör när han jobbar. Istället tränar hon, solar, städar det redan dammfria huset och tänker tillbaka på när hon och John träffades på Ibiza. På eftermiddagen anländer kumpanernas flickvänner till huset. Det dricks vin, snortas kokain och pratas sex, men pojkvännernas göranden är ett förbjudet ämne.
Det har skrivits en hel del om Flickvännen, bland annat idiotiska kommentarer på ett inlägg från Johanna Ögren på Bokhora. Tröttsamt att Flickvännen skapat sådana aversioner hos vissa manliga kommentatorer och det, så klart, utan att dessa ens läst romanen. Rebecca Solnit, where are you when we need you?Jesper Högström på Expressen har dock läst. Han tycker att Flickvännen är en statisk skildring av ytlighet och menar att Ramqvist inte lyckas motivera eller förklara Karins val. Jag tycker inte att ytligheten är det väsentliga i romanen utan vad som sker under ytan, dvs Karins isolering och stegrande ångest, som både ökar och lättar i och med förhållandet med John. Är man uppmärksam presenteras en rad orsaker till vad som drivit Karin att göra de val hon gjort. Suverän isbergsteknik, mao. Den här månaden kommer Ramqvists nya roman ut. Den är en fortsättning på Flickvännen och hjälp vad mycket som verkar ha hänt Karin sedan den första romanen! Mycket spännande.
MOOCs, eller Massive Open Online Courses, har funnits ett tag och jag har följt flera, om än inte konsekvent. Samtliga hittade jag hos Coursera, men en hel hög andra plattformar och universitet listar också MOOCs. En MOOC jag rekommenderar framför andra är "Modern and Contemporary American Poetry," som börjar till hösten (september) igen. Den hålls av professor och studenter från Uni of Pennsylvania och de läser amerikansk poesi, från Dickinson till Ashbery. Hur intressant som helst. "Marriage and the Movies: A History" är en annan kul kurs, baserad på en bok skriven av kursledaren.
Det bästa med MOOCs från Coursera är att allt material är nedladdningsbart, så hinner man inte följa kursen i takt med att materialet publiceras under kursens gång är det bara att ladda ner det och läsa/titta/lyssna senare. Materialet ligger dock inte uppe efter kursernas slut, så vänta inte med att ladda ner, utan gör det direkt. Just nu följer jag "Reason and Persuasion: Thinking Through Three Dialogues By Plato" och tog därför en sväng ner till Barnes & Noble vid Union Square för att hitta dialogerna i bokform. Plockade också upp annat smått och gott:
MOOCS kostar som regel ingenting men så ger de inte heller några universitetspoäng. De flesta kurser erbjuder dock en variant där man som student får något slags värdelöst studiebevis, och det tar de alltid några kronor för. Så varför ska man följa en MOOC? Jag vet inte varför andra gör det, men jag gör det för att få inspiration, viss struktur i mitt läsande/tittande (hittills inte funkat alls) och för att bara få leka student igen.
Efter Galguts fiktiva biografi har jag sett fram emot att läsa E.M. Forster. Det är något mittemellan, ljumt och lagom ("middling") med Forster, menar Zadie Smith i den här artikeln (som tyvärr kostar att läsa i sin helhet). I debutromanen Where Angels Fear to Tread (1905) är det främst Philip Herriton som kan beskrivas med de orden. När Lilia, änkan efter hans bror, bestämmer sig för att gör en tidstypisk resa till Italien uppmuntrar han henne entusiastiskt med beskrivningar av miljöer, konst och människor. Italien väcker något till liv inom honom, frigör något obestämt, som han aldrig vågar ger sig hän åt fullständigt. Det gör däremot Lilia, som faller hals över huvud för en ung, fattig italienare och bestämmer sig för att gifta om sig med honom. Skandalen hemma i Storbritannien är ett faktum och mamma Herriton skickar Philip till Italien för att avstyra alltihopa. Där möts han av Caroline Abbott, Lilias resekamrat, och av nyheten om att Lilia redan är gift.
I romanens andra del står Philip och Caroline i centrum när de återvänder till Italien, återigen på grund av Lilia. Det är nu det blir tydligt att Philips ironiska distans, hans insisterande på det humoristiska i alla situationer, visserligen skyddar honom från besvikelser men också hindrar honom från att ta för sig av livet. Det är lätt att läsa Philip som Forsters språkrör, särskilt i ljuset av den senares privatliv, men då glömmer man romanens alla kvinnoporträtt. Det gäller först och främst Lilia, men också Caroline som frustrerat kräver att Philip en gång för alla står upp för något, vilket han inte kan eller vill. Det gäller också Philips fanatiska syster Harriet och intrigerande mamma Herriton. Titeln antyder att kvinnornas handlingar är dumdristiga och okänsliga ("fools rush in...") men samtidigt står det klart att Philips passivitet också kostar honom mycket. Mötet mellan dessa okänsliga, alternativt passiva, britter och ett för dem både primitivt och arkadiskt Italien slutat tragiskt för alla inblandade. Jag blir mycket förtjust i Where Angels Fear to Tread, trots att den som helhet är ganska ojämn och tycks bestå av två separata berättelser där samma personer återkommer. I fimversionen spelas Lilia av Helen Mirren och Caroline av Helena Bonham Carter. Här hela filmen för den som inte orkar läsa:
Med 50 sidor om dagen som mål har jag faktiskt lyckats läsa inte en utan hela två av Anderssons romaner. Först hennes debut, Var det bra så? (2010), som jag uppskattade just för det dagspressrecensenter och andra redan noterat, dvs att förortstillvaron för en gång skull beskrivs i termer av klass och inte främst utifrån etnicitet, och så den första romanen om Esther Nilsson, vilken det stormade rejält kring när den först kom ut och när sedan Roy Andersson påstod att han nog ändå var romanens Hugo Rask.
Det har skrivits massor om Egenmäktigt förfarande (2013) men så är det en roman som närmast tvingar läsaren till självrannsakan. För visst går det att känna igen sig i både Esther och Hugo, även om många tydligen inte alls gör det. Under läsningen uppmärksammar jag hursomhelst att Esther förälskar sig i "Hugo" redan innan de träffas. Hon blir ju kär i den version som skapas i arbetet med föreläsningen om hans filmskapande. Tror jag det att Hugo inte kan leva upp till den bilden, även om det på inget sätt ursäktar hans beteende. Jag tvekar att kalla romanen en undersökning i kärlekens etik, för kärleken är ju så ensidig här. Som den ibland är. Ytterst handlar romanen kanske om hur vi uppför oss mot varandra, också - eller framförallt - i de mest intima (och då menar jag inte nödvändigtvis sex) av situationer, om den grad till vilken vi har en skyldighet att ta ansvar för våra handlingar och deras verkan på våra medmänniskor. Egenmäktigt förfarande höll mig vaken under nästan hela flygresan mellan New York och Stockholm i februari.
