påskläsning

Jämförelsevis tyst utanför fönstret. Manhattan har tagit påsklov. Så också jag.  Planen idag består av långläsning i sängen och en sen brunch. Jane Harpers The Dry (2017) har fått strålande recensioner och vunnit pris. Kiewarra, på australiska landsbygden. Torkan har varat i två år och situationen börjar bli desperat. En familj hittas mördad - är det Luke, mannen i familjen, som i förtvivlan tagit livet av dem allihopa, eller är det någon helt annan? Polismannen Falk och Luke var barndomsvänner, tills Falk lämnade Kiewarra i vanära efter att ha blivit inblandad i mordet på en tonårsflicka. Tillbaka för begravningen övertalas han att titta närmare på de ekonomiska omständigheterna kring Lukes familj. Tillsammans med lokala polismannen Raco hittar de spår som tyder på att någon annan än Luke måste ha hållit skjutvapnet. Ja, ungefär så här långt har jag hittills kommit och än så länge inte ett felsteg av Harper. Hennes roman förmedlar också en fenomenal känsla av plats. Torkan, den hänsynslösa solen, giftspindlar och flugor. Har den här romanen inte filmatiserats inom ett par år så lovar jag att äta upp min hatt. Om jag hade haft någon. Hursomhelst perfekt roman att tillbringa dagen med. 

Vår i New York 2018

På altanen i morse förångades andedräkten av kylan. Men på eftermiddagen hade vårsolen värmt upp så pass att jag inte längre kunde bära mössa. Och  Central Park var fyllt av vårtecken.

Feta snödroppar i ett skuggigt parti av rabatten.

 Mars är ingen turistmånad i New York så parken var lagom befolkad. Söta barn sprang omkring i vårsolen och jag satte mig på en bänk och läste lite i två böcker om New York inhandlade på Strands parkfilial. Först Luc Santes Low Life: Lures and Snares of Old New York - när Manhattan kännetecknades av nöjen, fattigdom, kriminalitet och porr. Fascinerande läsning.

Den andra boken Stephanie Danlers Sweetbitter, en roman à clef om Tess som jobbar som servitris på en av NYs bästa restauranger. "An education in champagne and cocaine" utlovar baksidetexten. 

Jag var inte ensam om att njuta av solen i parken.

Solens reflektion i höghusens fönster förpassar tillfälligt den skuggiga tillvaron i de låga Brownstonehusen.

Park Avenues träd i vårskrud med episkopalkyrkan St. Barthelemow i bakgrunden. Slutligen, på gatan utanför min port ett antal silverglittrande husvagnar. Filminspelningarna i stan har börjat igen. Det är också ett vårtecken.

Nor'Easter nummer 4

Den fjärde snöstormen under 2018. Det är inte bara i Sverige våren är sen. The first day of spring var i går, 20 mars, men av den syns inte mycket till idag. Jag har en ny liten kamera, med det långa namnet Sony Cyber-shot DSC-RX 100 III, som jag invigde idag. Så här ser det ut när man (eller i alla fall jag) filmar med den. Skärpan är bra, men klickljudet från zoomen har jag inte hunnit lära mig hur man tystar ännu. Som vanligt är det en snöfilm, precis som så gott som alla andra filmsnuttar jag lagt upp på den här bloggen genom tiderna:

Men alltså, det är mitten på mars. Var är våren?

önskelista mars 2018

Mr B klagar, vi håller på att drunkna i böcker. Men jag fortsätter att göra listor på sådant jag vill läsa. Egentligen är det vettlöst, jag köper betydligt fler böcker per månad än jag läser. New York Times listar 15 verk av framstående kvinnor på just kvinnodagen. Av dem har jag läst två (NW och My Brilliant Friend), har tre liggande olästa på golvet (Homesick for Another World, Americanah och My Body and Other Parties) men lägger Rachel Cusks Outline och Rachel Kushners The Flamethrowers på minnet för läsning till sommaren. 

När det kommer till klassiker har jag precis inhandlat två nya utgåvor Frankenstein: The New Annotated Frankenstein och Frankenstein Annotated for Scientists, Engineers and Creators of All Kinds. Den senare kallar DNs tyckare Jonas Thente för en av 2017 års bästa böcker. Får se om han har rätt. Men, vad jag ville nämna här är att The New Annotated Dracula däremot blivit sågad av flera recensenter. Istället rekommenderas Nortons Critical Edition av samma roman. Med Norton går man sällan fel så därför hamnar deras version av Dracula på min önskelista istället. Och har nu någon mot förmodan inte läst vare sig Frankenstein, or the Modern Prometheus eller Dracula så har ni helt fantastiska läsupplevelser att se fram emot. 

Mer på önskelistan: berättelser som utspelar sig i New York, såklart. The New York Review of Books har gett ut Elizabeth Hardwicks The New York Stories. Så fort jag läst ut hennes lätt självbiografiska Sleepless Nights planerar jag att inhandla hennes noveller också. En oläst Hardwick får dock räcka för tillfället. Samma situation står jag inför med Ali Smiths Winter. I bokhyllan (ljuger: också på golvet) ligger hennes Autumn från förra året och väntar på att bli läst. Egentligen ogillar jag djupt Smith efter att ha läst hennes roman The Accidental. Den läste jag mest som en kritik av den välmående intellektuella brittiska medelklassen i en romans förklädnad. Som arbetarbarn och klassresenär har jag oerhört svårt för medelklassens självförakt. Den känns alldeles för konstruerad och navelskådande för att intressera mig. Men. Jag dras trots det fortfarande till Smiths skrivande. Varför vet jag inte. Kanske är hon trots sitt politiska perspektiv bara väldigt bra.

Slutligen, Elif Batumans The Idiot hyllades hela förra året och står därför också på min önskelista för 2018. Jag påbörjade hennes första roman, The Possessed, Adventures with Russian Books and the People Who Read Them, när den först kom ut för flera år sedan. Eftersom jag då var bekant med ett antal ryskstudenter (alltså personer som studerade ryska, inte ryska personer) kunde jag snabbt konstatera att Batuman visste vad hon skrev om. Av någon anledning lade jag dock romanen ifrån mig. Eftersom jag fortfarande inte läst Dostojevskijs Idioten (som en av studenterna ovan summerade för mig under en resa till New Orleans) får nog Batuamns senaste ligga kvar på listan som en kanske-måste-läsa-senare-i-år. Efter originalet.

snöstormsläsning

Det har utlovats snöstorm, eller i alla fall snö, imorgon. Ännu en nor'easter, dvs iskalla vindar från norr. Perfekt lästid. I bokhögen av påbörjat ligger Ayobami Adebayos Stay with Me (2017), som läses för uppsatshandledning, Maureen Corrigans utmärkta And So We Read On: How The Great Gatsby Came to Be and Why It Endures (2014), som läses för en föreläsning, samt evighetsprojektet Alabama Song (2007) av Gilles Leroy. Den sista på franska och föremålet för en artikel - så ord måste konstant slås upp för att inte missförstås. Planen är att läsa ut minst en av dessa under morgondagen. Men det jag verkligen ser fram emot är i bild ovan. Peter Davidson beger sig norrut och på vägen stöter han bl.a. på mumintroll, HC Andersens snödrottning, polcirkeln och diverse upptäcktsresande. Enligt baksidestexten. Mycket vacker bok, hursomhelst. I bild också min ärvda pälsmössa och fingervantar, en helt fel kombination vet ju alla som kan något minsta lilla om kyla.

Film: "Night Train" (1959)

Jag ser en film som får mig att längta till svenska sommarnätter och tågresor. Polska regissören Jerzy Kawalerowiczs film Night Train är som en svalkande vind från ett kvällsöppet tågfönster, långsam jazz och slingrande, blå cigarettrök. Filmen öppnar med en scen på en tågstation. Två främlingar, Jerzy och Marta, har blivit dubbelbokade och tvingas dela kupé på ett nattåg på väg mot kusten. Båda två tycks fly från något: Marta från sin ex-pojkvän som också stigit på tåget, medan Jerzys motiv till en början är höljt i dunkel. 

Kawalerowiczs kamera krånglar sig fram längs den trånga gången i första och tredje klass. Det är lov och utanför Jerzys och Martas kupé råder en avslappnad och lätt erotisk stämning. En karltokig kvinna stöter på alla attraktiva män hon ser i korridoren. Männens blickar dras till kvinnliga bakdelar och ben i tajta 1950-talskjolar. Men ryktet går också om att en flyende hustrumördare befinner sig på tåget. Night Train påminner en del om Hitchcock, men det är tydligt att Kawalerowicz velat berätta något annat än en renodlad thriller. När mördaren faktiskt upptäcks på tåget tappar passagerarnas sin civiliserade fasad. Vid ett annat tillfälle nämns koncentrationslägret i Buchenwald. Men detta görs med väldigt lätt hand. Night Train kännetecknas inte av något renodlat nihilistiskt budskap, utan snarare av passagerarnas vilsna sökande efter en mening - om det nu är någon skillnad.

Men man kan helt strunta i att försöka identifiera någon slags filosofi bakom Night Train och istället njuta av hur tjusig och, ja, cool, filmen är. Ett av filmens jazzstråk (tyvärr hittar jag det inte på youtube) påminner väldigt mycket om det mest kända från David Lynchs Twin Peaks och kanske bidrar det till känslan av overklighet som kännetecknar Jerzys och Martas förehavanden i sovkupéen. Men jag tycker mig å andra sidan ha erfarit samma känsla när jag själv åkt nattåg genom Sverige -nu alltför många år sedan, tyvärr. Det är något overkligt med att befinna sig i en sovkupé för två på ett tåg som plöjer fram genom ett landskap man både kan se och lukta men inte stanna upp och vara i.