Mann om Tiden

I Thomas Manns Bergtagen diskuteras också tiden; varför den går sakta när vi inte gör någonting och därför alltför fort i det långa loppet. Varför åren ökar takten ju äldre vi blir beror på att vi utvecklar vanor, menar romanens huvudperson Hans Castorp. Redan efter en dag tycker han sig ha befunnit sig på sanatoriet uppe i bergen en mycket lång tid. Det beror på det rigorösa, aldrig avbrutna schemat av vila följt av måltider. Samtidigt är illusionen inte komplett, eftersom han fortfarande finner allt nytt och löjeväckande. Han är trots allt bara på besök. För patienterna går åren snabbare eftersom allt flyter samman. Men å, hans hyllning till sanatoriets vilstolar. Man anar redan att Hans Castorp kommer att bli kvar på sitt rum med balkong en lång tid framöver. Han har en sådan talang för att göra just ingenting.

Jean-Claude Carrière - "Please, Mr. Einstein"

En ung kvinna stiger in i en port i ett främmande hus där hon genomför en intervju, eller kanske bara ett samtal med Albert Einstein. Det rör sig naturligtvis om ett fiktivt möte mellan två personer från olika tider och världar, vilket öppnar för diskussioner kring just tid och rum (ta-da!). Populärvetenskapliga författare har ofta ambitionen att överbygga klyftan mellan vad C. P. Snow kallar de två kulturerna, dvs den humanistiska och den vetenskapliga. Richard Dawkins Unweaving the Rainbow är ett ambitiöst exempel, även om jag tycker att han i grunden missförstår både poesi och religion. Jean-Claude Carrières bok är ett annat, riktigt dåligt försök. Jag tror att Carrière skrivit sin bok just för sådana som jag (naturvetenskapliga analfabeter). Trist bara att han är så nedlåtande i sitt mycket begränsade kunskapsförmedlande och inte heller tillför något nytt om Einstein som person. Strunta i den här boken, lägg energin - ha - på något annat istället.

Vadå köpstopp?

Läser gammalt inlägg och ser att jag förutsatt mig att inte köpa film under februari. Det glömde jag snabbt bort, ska jag erkänna. Varje gång jag gått förbi den snart nedlagda videobutiken har en dvd här och en dvd där slunkit ner i väskan. Självklart inte snattad utan fullt betald (däri ligger delvis problemet - det andra problemet är utrymme). Följande filmer alltså köpta i februari - vem det nu kan intressera förutom mig själv och mitt mycket dåliga samvete:

Eric Rohmer: A Summer's Tale, A Winter's Tale, The Early Works
Ingmar Bergman: Ur marionetternas liv, Sommarnattens leende, Ansiktet
Lemming (kyliga övernaturligheter)
My Wife is an Actress (stinker)
Golden Door
Sabrina (ultimata make over-filmen)
How To Steal a Million (charmig)
Paris When it Sizzles (60-talssexistisk)
Two for the Road
Battlestar Galactica - the Pilot
Battlestar Galactica: Season One
8 Women (så tjusig, men lätt misogyn)
Look at me
Jules et Jim (fransk klassiker)
De 400 slagen (fransk klassiker II)
Regular Lovers
Death in a French Garden (fransk 80-talsthriller)
Beyond the Clouds (ytlig Antonioni & Wenders)
Paris, Texas
Kings of the Road
2046
Wah-Wah
Moulin Rouge (1952)
A Series of Unfortunate Events (söt och svartsynt)
Andrei Rublev
The Cloud-Capped Star
September Dawn
3.10 To Yuma (Westernklassiker I)
Annie Hall (Woodyfavorit I)
Hanna och hennes systrar (Woodyfavorit II)
Manhattan Murder Mystery (Woodyfavorit III)
The Skeleton Key (Ylva gillar!)
Open Range (Westernklassiker II)
Pretty in Pink (high schoolklassiker)
Trading Places (alltid rolig)
Hope Springs (småstadscharm)
The Witches of Eastwick (mycket bättre än boken)
The Counterfeiters
Wimbledon
Betty Fisher

Film: "Doubt"

Utan tvivel (!) en film väl värd att springa benen av sig för i går kväll. Mr. B och jag glömmer alltid bort den kommersiella halvtimmen som inleder de flesta biovisningar numera, så egentligen var vi inte alls sena. Doubt: ett kammarspel mellan strålande Meryl Streep och som vanligt bländande Philip Seymour Hoffman, plus starka biroller. Katolska kyrkan, misstankar (välgrundade eller helt ogrundade?) och ett vintrigt, blåsigt Bronx 1964. För en riktigt bra biofilm - gå och se!

Istanbul not Constantinople

Kliver ut ur Byzantium 330-1453, där ikonerna stirrar mot betraktarna i de skumma rummen. Är oundvikligen påmind om Orhan Paumks fantastiska Mitt namn är röd, en av de mest omtumlande läsupplevelserna de senaste fem åren: en mordgåta, en kärlekshistoria, en politisk diskussion via en konstnärlig konflikt; vilken skapare representerar miniatyren - Gud eller den individuelle konstnären? Ser sedan filmen Uzak (här f.ö. kortfilm av regissören Nuri Bilge Ceylan), där vita flingor, ett pudrat landskap och huvudpersonernas främlingskap inför sig själva och varandra minner om Pumaks mindre geniala men fortfarande läsvärda Snö. Frågan är nu bara vilken av hans böcker som följer? Istanbul eller Den svarta boken? Det får bli den lilla svarta.

p.s. här tipsas också om annan turkisk författare.

Sprängdeg, krut och whisky? Nej, hellre psykiatri

Tobias Hill - "The Hidden"

Hills huvudperson Ben Mercer är på flykt från Oxford, arkeologistudier och ett misslyckat äktenskap. Han tar jobb i ett smutsigt grillkök i den grekiska förorten Metamorphosis, vars namn är det enda intressanta. Genom en gammal bekant utgör han dock snart del av en arkeologisk utgrävning i landskapet Lakonien, där Sparta en gång låg. Liksom övriga gruppen unga arkeologer lider Mercer av lakonofili, dvs. en fascination för just spartansk kultur och krigsföring. Trots det känner han sig utestängd från de andra. Vilken är hemligheten de inte vill dela med honom? Ja, det kan inte avslöjas utan att förstöra för andra läsare.

The Hidden har (så klart) jämförts med The Secret History, men når inte alls upp till den senares nivå. Där Tartt utnyttjar New England-miljöerna för att förstärka gruppens egenart, fungerar inte jämförelserna mellan huvudpersonerna och spartanernas hemvist i Hills bok lika väl. Dessutom gör Hill misstaget att låta själva hemligheten utgöra dramat i romanen. Hos Tartt är det istället de skiftande relationerna mellan karaktärerna som skapar spänningen. Följden blir att jag redan halvvägs in i Hills bok gissat mig till arkeologernas göranden och bara väntar in slutet. Motivationen till deras handlingar förblir det enda och olösta mysteriet. Och så var det nog inte tänkt.

Slutligen, om det inte vore för filmen 300 hade jag kanske uppskattat de historiska referenserna i Tobias Hills bok mer. Romanen som genväg till bildning - alltid trevligt. Nu ser jag bara män med magrutor när jag läser utdragen från Mercers avhandlingsanteckningar. Slutsats: för spartansk spänning se filmen istället.

Philip Roth - "The Ghost Writer"

Den första i Roths Nathan Zuckerman-trilogi och faktiskt bland det bästa jag läst av honom. I The Ghost Writer är Zuckerman ung och nykläckt författare och besöker sin idol, den äldre och betydligt mer etablerade författaren E. I. Lonoff. I huset bor också Amy Bellette, en av Lonoffs f.d. studenter. Zuckerman blir omedelbart betuttad i mörka, mystiska Bellette vars bakgrund och nuvarande förhållande till Lonoff är något oklara. I ett försök att reda ut sammanhanget kommer Zuckerman till slutsatsen att Bellette måste vara, eh, Anne Frank!

Zuckermans komplicerade relation till sin judiska identitet, skuldkänslorna och sexfixeringen känns igen från Roths andra romaner. Men här påminner Roth också om Paul Auster i sina reflektioner över själva skrivprocessen. Det gillar jag. The Ghost Writer har också vissa likheter med François Ozons underbara film The Swimming Pool. För den som inte läst Philip Roth tidigare kan nog den här romanen vara en fin introduktion.

p.s. I Roths bok kan the ghost writer, som normalt inte har med spöken att göra, faktiskt förstås som en slags conjurer (illusionist).

Trippla spökhistorier

Peter Staubs Ghost Story utgav sig för att vara riktigt, riktigt läskig. Och första delen var faktiskt det. Sedan blev det långrandigt med de äldre männen och deras klubb, The Chowder Society, som mest gick ut på att skrämma vettet ur varandra. Gillar idén att gamla synder går igen, men när vår yngre hjälte blandar sig in i leken och därmed introducerar sina egna spöken, tyckte jag det blev kaka på kaka. Go figure att Stephen King gillar den här boken. I sina sämre stunder skriver han likadant. Såg i samma veva An American Haunting där det berömda häxeriet förklarades väl och skildrades mycket vackert. Dessutom alldeles lagom otäckt, dvs nästan inte alls. Ibland kanske för likt Exorcisten.

Jag är också halvvägs igenom Edith Whartons spökhistorier och konstaterar att hennes romaner är bättre. Hennes sämsta spöknovell hittills är denna. Jag har läst igenom den flera gånger och fattar fortfarande ingenting. Är nu övertygad om att det inte mig det är fel på utan berättelsen. Otäckast hittills är utdragen ur hennes självbiografi där hon skriver att hon under en lång tid i tonåren levde med en oförklarlig skräck efter att olovligt ha läst ett antal spökhistorier. Man behöver inte vara Freud för att se tolkningsmöjligheterna.

Massor av tack

...till alla ni som postat kommentarer under min frånvaro. Jag väljer att svara så här istället för att kommenerar enskilda inlägg. Jag har inte varit särskilt långt borta, utan lurkat i utkanten av min egen blogg och andras, dock utan att snirkla ihop några egna poster eller kommentarer. Det har varit både välbehövligt och frustrerande, men nu är jag redo att engagera mig i mitt eget och andras läsande igen. Februari har hittills varit en högst eskapistisk månad ur ett läsperspektiv, mest pga en analkande viva voce, som nu är överstånden fast magontet består. Jag har därför inte klarat av något alltför svårsmält och intellektuellt. Istället har jag läst mest deckare och spökhistorier. De senare egentligen inte min genre och min mörkrädsla har blommat upp igen. Att gå på toaletten mitt i natten är otäckt. Att vara ensam i lägenheten på dagen är också otäckt. Jag inbillar mig att den är hemsökt av en äldre man, som jag ibland tycker mig skymta i ögonvrån eller som en silhuett i vår mörka hall (det är oftast klädhängaren). Då tittar jag fort bort eller sluter ögonen för ett ögonblick. Jag tror inte på spöken men jag är rädd för dem, som man brukar säga.

I brist på ord

Tack och hejdå under februari!

Jag har tappat lusten och gör därför en lång paus i bloggandet. Tack till alla som läst och kommenterat! För att inte tala om alla de bloggar jag själv läser, tack för att ni skriver. Jag svarar inte på ev. kommentarer under februari. Återkommer troligtvis i mars.