Sommarlov

Glad midsommar! Nu tar jag paus i bloggandet. Återkommer tidigast i höst.

Förnuftigt och känsligt

En ny filmatisering av Jane Austens Förnuft och känsla! Det måste vara fler än jag som tycker att Ang Lees version är förskräcklig. Emma Thompson är alldeles för gammal för sin roll och Kate Winslets skådespelarprestationer har aldrig imponerat. Värst är träiga Hugh Grant som Thompsons kärleksintresse. Vilka makalöst felaktiga rollbesättningar. Förra året visade BBC nyproducerade tv-versioner av Austens romaner, bl. a. då just Förnuft och känsla. Resultatet blev inte alltid lyckat, men väl valda skådespelare och nyrealistisk ton gör äntligen rättvisa åt den här romanen, som trots de tvära kasten i handlingen tillhör Austens bättre. Låt oss bara slippa en Förnuft och känsla och zombies...

Gillian Flynn - "Sharp Objects"

Trots uppgivet lässtopp, har jag faktiskt läst (ut) en bok så här i midsommartider. Flynns debut Sharp Objects har från en blurb av Stephen King, vilket iofs inte är någon garanti för att boken är bra. Men för mig som fått läsallergi passar boken utmärkt. Det är en deckare, så klart, och en typisk komma-hem-berättelse. Tunn till omfånget är den också, skönt.

Huvudperson i boken är Camille, en journalist i Chicago som skickas tillbaka till hemorten för att skriva ett reportage om två försvunna flickor. Hon flyttar tillfälligt in i sitt tidigare flickrum, men hamnar snart i konflikt både med mamman och den 13-åriga halvsystern, som tillhör skolans populäraste och elakaste gäng. De två försvunna flickorna får också Camille att börja tänka på sin andra syster, som dog när de båda var barn. Störda familjerelationer står verkligen i centrum i den här boken och Flynn väver skickligt in dem i mysterieintrigen. En och annan klyscha står jag gärna ut med när jag fångas så här. Och är det bara jag som tycker att Gillian Flynn ser ut lite som en ung Princess Diana?

Psykoanalyserad på bio

Äntligen har jag sett Persona, filmen där två kvinnor blir en för att sedan bli två (delar av ett och samma psyke?) igen. Går f.ö. att se här, men säkert inte länge. Pratar sedan med K. om den psykologiska filmen och hur ovanlig/omöjlig den känns idag. Inte att se, men att nyproducera. K:s teori är att existensiella frågor utan social förankring inte är relevanta numera. Jag vet inte det, fast här är ett modernt ex. på hur dåligt det kan bli. C. S. Leigh har en annan förklaring. Han drar paralleller mellan den psykologiska filmens utdöende och det faktum att vi inte längre ser på film som vi gjorde förr: rent fysiskt befinner vi oss inte på samma plats längre. Vi har flyttat från den inrökta, mörka lilla biografen till hemmet och cineplexen. Därför har vi inte samma toleransnivå inför skildringar av inre, psykologiska skeenden:

"A film like Bergman’s last, Saraband, which reprised his warring couple from 1973’s Scenes from a Marriage some thirty years later, was largely ignored. A young woman who watched the film with me told me she thought those people who talked about their feelings and inner turmoil endlessly were 'losers'."

Leigh menar att den nya filmen, av regissörer som Thomas Anderson, Charlie Kaufman och Sofia Coppola, görs delvis i reaktion till distraktioner och publikens ovilja att bli uttråkad: "These directors make films you can watch while doing the many other things we do while watching movies now, but that still command our attention". Jag är inte säker på vad han menar att vi gör, pausar kanske? Pratar i telefon medan vi tittar? Jaja, frågan om psykfilmens utdöende kvarstår. Undrar om inte David Lynch är den som bäst lyckats kombinera den psykologiska filmen med kravet på underhållning. Här inspirationskällan till hans film Lost Highway - Maya Derens Meshes of the Afternoon, vars ljud man kan stänga av om det stör.

Del 1.

Del 2.

som börjar på lila

Man kan göra annat med böcker än att läsa dem. T.ex. bygga violtorn och ytliga uppfattningar, som att feminister och poplittare delar kulör med Cărtărescu.

Il y a longtemps que je t'aime

Två systrar återförenas efter att den ena avtjänat ett långt fängelsestraff. Skuldkänslor, saknad, bitterhet och frågor bollas mellan syskonen men också, som titlen antyder, kärlek. Filmen I have loved you so long (eng. titlen) är skriven och regisserad av Philippe Claudel (förf. av romanen Grå själar). Kristin Scott Thomas och Elsa Zylberstein är komplexa, sköra som glas samt iklädda lågmälda klänningar och platta skor. Det kalla ljuset mejslar fåror i Thomas perfekta anlete. Dvs. på alla vis fransk film när den är som bäst.

Läsfri

Har f.ö. bestämt att läsa så få böcker jag kan i sommar. Befriande.

Dirk Bogarde x 4

Filmfestival i miniformat igen. Tema: Dirk Bogarde. Och vilka filmer! Först ut The Servant (1963) där Bogarde spelar herrbetjänten som gradvis tar makten över sin arbetsgivares liv. Sedan Accident (1967) - triangeldrama i alldeles oemotståndlig Oxfordmiljö. Bogarde är en don som faller för kvinnlig student, men inbillar sig att han ändå har situationen under kontroll. Från ett lummigt, spirande Oxford till swinging London: i Darling (1967) är Bogarde gift tv-journalist men lämnar sin fru för unga, vackra Julie Christie som inte har någon som helst lust att slå sig till ro. Det här är egentligen Christies film, hennes karaktär vinner sympatier trots att hon är både ytlig och egoistisk. Dessutom genuin "Londonfilm" med bl.a. snatteri på Fortnum & Mason (för andra Londontitlar, se Läsdagboken). Och slutligen repriserades Il portiere di notte (1974) där Bogarde spelar en f.d. naziofficer som efter kriget av en slump återser den judiska kvinna (urvackra Charlotte Rampling) med vilket han som lägerkommendant inledde ett sadomasochistiskt förhållande.

För den intresserade: två dokumentärer om Bogarde finns tillgängliga på youtube. I den första spekuleras i hans "ev." homosexualitet, i den andra är hans privatliv därför i välbehövlig fokus. (Eller vadå välbehövligt? Behöver vi verkligen rota i offentliga personers sexliv? Detta behov av att kategorisera...)

Poetisk landskapsguide 2*

Ur "Wuthering Heights" (september 1961)

The horizons ring me like faggots,
Tilted and disparate, and always unstable.
Touched by a match, they might warm me,
And their fine lines singe
The air to orange
Before the distances they pin evaporate,
Weighting the pale sky with a soldier color.
But they only dissolve and dissolve
Like a series of promises, as I step forward.

There is no life higher than the grasstops
Or the hearts of sheep, and the wind
Pours by like destiny, bending
Everything in one direction.
I can feel it trying
To funnel my heat away.
If I pay the roots of the heather
Too close attention, they will invite me

To whiten my bones among them.

-- Sylvia Plath

*) BBCs "A Poet's Guide to Britain" fortsätter genom att påminna om att Plath också var landskapspoet.

Vad jag (inte) läser i sommar

Tillbaka till hyllorna, Byron och de andra romantikerna! Wordsworth tröttade ut och mitt pappersex av Don Juan är i Sverige. Ute är Londonväder - regn, sol, sedan regn igen. Jag längtar hem. Ylva påminner om att SVT visar Howards End. Väcker lite grand lust att läsa boken. Helena har köpt Tana Frenchs In the Woods. Känner kanske för att öppna den istället.

Halvvägs in i Gail Bells giftberättelse, halvvägs också bland O'Connors noveller. På golvet bredvid sängen ligger The Hour of the Star, The Postman Always Rings Twice, The Rum Diary, Det förflutnas ständiga närvaro samt The Diana Chronicles. Städar bort dem. När regnet trummar som hårdast mot rutorna ser jag istället två versioner av Gaslight via youtube (George Cukor och Thorold Dickinson). Beställer sedan A. S. Byatts senaste roman, The Children's Book, och hoppas att den är riktigt, riktigt bra.

Marie Hermansson - "Mannen under trappan"

Fredrik och Paula har köpt det perfekta huset strax utanför Göteborg. Men en tidig morgon upptäcker Fredrik en kortväxt, illaluktande gubbe i hallen. Han påstår att han bor i utrymmet under trappan. Mannen under trappan är rolig och absurd mardröm i svensk idyll.

Marie Hermanssons Värddjuret stod en gång på min att-läsa-lista, sedan glömde jag bort hennne. Mannen under trappan har många säkert redan läst, men ett tips till den som inte gjort det - gör det, läs den! Det är en sagolik (!) sommarbok. Själv vill jag läsa mer av Hermansson (först i kö Hembiträdet och Musselstranden), synd att jag inte har tillgång till ett svenskt bibliotek förrän i juli. Huruvida den smutsiga och allt argare lilla mannen verkligen existerar eller inte är till slut oviktigt, mer intressant då hans relation till Fredrik.

Lord Byron - om rimmandets konst

Från Byrons fotnoter till Don Juan:

"I doubt if 'Laureate' and Iscariot' be good rhymes, but must say, as Ben Jonson did to Sylvester, who challanged him to rhyme with
-- 'I, John Sylvester, lay with your sister.'
Jonson answered -- 'I, Ben Jonson, lay with your wife.'
Sylvester answered -- 'That is not rhyme.'
-- 'No,' said Ben Jonson; 'but it is true."

Byrons recension av "The Prelude"

Ur "Dedication", Don Juan (1819)

IV
And Wordsworth, in a rather long Excursion
(I think the quarto holds five hundred pages),
Has given a sample from the vasty version
Of his new system to perplex the sages;
'T is poetry -- at least by his assertion,
And may appear so when the dog-star rages --
And he who understands it would be able
To add a story to the Tower of Babel.

V
You -- Gentlemen!* by dint of long seclusion
From better company, have kept your own
At Keswick, and, through still continued fusion
Of one another's minds, at last have grown
To deem as a most logical conclusion,
That Poesy has wreaths for you alone:
There is a narrowness in such a notion,
Which makes me wish you'd change your lakes for ocean.

-- Lord Byron

*) Coleridge och Wordsworth.

William Wordsworth - "The Prelude"

Å, vilken tid det tog och hur ansträngade det var! Att läsa menar jag, men antagligen också att skriva. Så är The Prelude en ovanligt ofärdig text som existerar i tre fragmentariska versioner och kan förstås som väldigt mycket på en gång: Den är ett lååångt förord till The Recluse (det epos Wordsworth egentligen ville skriva och aldrig skrev); den är en självbiografisk Bildungsroman; den är en naturfilosofisk betraktelse och slutligen är den också en beskrivning av Wordsworths egen poetiska utveckling.

Och så är den förstås inspirationskälla för de poeter som kommer efter honom. Till skillnad från tidigare antik och kristen epik utgår Wordsworth från individen, då särskilt diktaren (mao han själv). Poeten är både unik (som observatör och förmedlare) och allmänmänsklig (den förståelse han gradvis når i samspelet med Naturen är i teorin något alla kan nå). Inte konstigt att hela projektet ofta känns både pretto och humorlöst. MEN, naturligtvis, genialiskt ur litthistorisk synpunkt.

Människa och natur i samspel? Roxy Paine i sin studio (ca 2004).

Särskilt njutbar läsning är det sällan. Wordsworth är alldeles för obskyr, indirekt i sitt tilltal och det är egentligen konstigt eftersom han strävade efter just klarhet och tillgänglighet i sitt skrivande. Det öppna tilltalet - och det "låga" ämnet, dvs. den enkla människan - är det tydligaste spåret av den entusiasm han ursprungligen hade inför de värderingar som sprang upp efter franska revolutionen. Innan han blev gammal och rädd för "mobben". Slutsats: att läsas för just sin plats i litteraturhistorien och inte för nöjes skull... Jag ser istället fram emot Byrons Don Juan, epos nummer två i mitt romantikprojekt.

Grantham's claims to fame

Isaac Newtons och the grocer's daughter of Grantham, dvs. Margaret Thachers födelseort, samt hemvist för den enda "levande" pubskylten i Storbritannien - en bikupa. Det berömda torn skylten nämner såg jag dock ej.

Patrick Hamilton - "The Slaves of Solitude"

Doris Lessings förord till Patrick Hamiltons roman är så bra att jag citerar. Hon skriver om ett nyligen svunnet Storbritannien:

"It is forgotten often again that the condition of the working people was such that whole swathes of them lived on bread and dripping, bread and margarine, and sugar and tea. When the young men reached the call-up centres, the Other Ranks was a good foot shorter than the middle-class boys, and in bad physical condition. The Second World War and its aftermath impoverished Britain. The moneyed classes were amply recorded by Evelyn Waugh, Nancy Mitford and Anthony Powell, but there were other witnesses, of whom Patrick Hamilton was the most reliable."

The Slaves of Solitude utspelas under andra världskriget; på ett halvt förfallet pensionat utanför London bor Miss Roach, en snart 40-årig kvinna som har gett upp hoppet och ser sig själv som en av livets förlorare. När hon inte pendlar in till London eller besöker den lokala puben plågas hon verbalt av vidrige Mr. Thwaites som utsett henne till sin speciella hackkyckling under de gemensamma måltiderna. Då träffar hon en amerikansk soldat och plötsligt lovar framtiden något annat. Tyvärr räknar Miss Roach inte med vare sig Mr. Thwaites reaktion på romansen eller den tyska väninnan Vicki Kugelmanns förvandling till rival.

Hamiltons romaner är befolkade av "crooks and spivs, blackmailers and bounders, murderers and thieves, and some of the nastiest women in literature". I en grå och fattig värld kämpar likaledes grå men i grunden hyggliga huvudpersoner för att hålla sig flytande, ofta genom att hälla i sig så mycket alkohol de förmår. Antagonister finns det gott om - de genomjävliga kvinnorna men också lika hemska manliga karaktärer. Det som förmildrar dysterheten är Hamiltons sardoniska humor. Slutet på hans roman Hangover Square, f.ö. en av mina favoriter från förra årets läshög, är plågsamt ironiskt och samtidigt galenpannekul. The Slaves of Solitude slutar mer positivt, dock med en högst karakteristisk bön: "God help us, God help all of us, every one, all of us." Hamilton skrev också pjäserna Rope och Gaslight, båda filmatiserade av Hitchcock resp. George Cukor, och hans förhållande till sina ämnen påminner ibland om Patricia Highsmiths. Rekommenderas.

Peter Ackroyd - "The Lambs of London"

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör.

Ackroyd skriver fiktivt om syskonen Charles och Mary Lamb, mest kända för sin barnvänliga version av Shakespeares samlade. I The Lambs of London är inte oväntat Shakespeare - eller rättare sagt upptäckten av hans sedan länge försvunna papper - i centrum. I det sena 1700-talets London uppstår en intensiv Shakespeare-feber, men varför vägrar den unge bokhandlaren William Ireland att avslöja var han hittat den litterära skatten?

Ackroyds historiska romaner är olika genren i övrigt. I The Lambs of London blandas med varlig hand fakta och fiktion även om Lambs inte alls når upp till mästerliga Hawksmoor. Tror det beror på att Ackroyd ibland hakar upp sig på just de faktiska förhållandena, som iofs är dramatiska i sig. T.ex. tappade Mary Lamb sinnet och stack ihjäl mamma Lamb. Det kan också bero på att han försöker berätta två historier, den om Lambs och den om Ireland, i ett relativt kort format. Ibland känns berättelsen ganska tunn.

Slutsats: läsvärt för den som är intresserad av platsen, perioden eller personerna. Och det är ju jag. Romanen passar perfekt in i mitt romantik-projekt då syskonen Lamb var inte bara samtida utan också bekanta med Coleridge och Wordsworth. Här har istället de likaledes historiska figurerna William Ireland och Thomas de Quincey viktiga biroller. Med biografier över både London och Themsen, samt en rad romaner som utspelas i historiska London, kommer Ackroyd i sina bästa stunder mig att tänka på både Pepys och Hazlitt - lättillgänglig utan att vara banal. Nu vill jag läsa Chatterton!