helgens djurbild

nya böcker i hyllan

Vilken väderdramatik mars bjudit på. Jag kan knappt förstå att det såg ut som på bilden ovan för bara två veckor sedan. Men nu går det åt rätt håll. Igår städade jag altanen i väntan på den riktiga våren, beställde hem nya krukor och växter (och lyckades paja vattenslangen, så det blir en tripp till Home Depot i eftermiddag). Sedan ska jag försöka stryka ett lager träolja på utomhusmöblerna. De börjar se rätt dassiga ut efter två år utan någon som helst omvårdnad än ett regnskydd över vintern.  Om det inte regnar (igen) ska jag försöka hinna med att tvätta fönster också. Efter det får gärna värmen komma!

I väntan på den har jag bunkrat upp med en hel hög nya romaner, diktsamlingar och pjäser. Känner riktig läsinspiration just nu, så lite synd att den studieperiod som just börjat är den mest intensiva. Mycket undervisning och resor, till skillnad från den period som just tagit slut. Nå, kan jag bara hålla mig vaken på resorna kan nog en hel del läsning hinnas med då också. Så här ser högen med nyheter i min bokhylla ut. Lite gammalt, lite nytt osv:

Och de här, som jag upptäckte efter att jag tagit bilden ovan:

baglady - historien om Coach (1941-)

Det regnar oavbrutet så varför inte vårstäda lite. Det brukar sägas att varje New York-bos dröm är att hitta ett extra rum i lägenheten, bakom en dörr man inte sett förr. Vi har en oansenlig vit dörr i vardagsrummet och där bakom döljer sig allt möjligt. Tyvärr inte ett extrarum, men däremot en samling väskor jag nästan glömt att jag äger. Majoriteten av väskorna kommer från Coach, ett amerikanskt märke som en gång i tiden sålde väskor och accessoarer designade och tillverkade i New York. Produkterna var gjorda av samma typ av läder som användes till basebollhandskar - kraftigt men mjukt som smör - och väskmodellerna var funtionella och lite sportiga. Redan från starten 1941 var väskorna rätt dyra med den tidens mått mätt. Men också praktiskt taget oförstörbara.

Hippa blev väskorna först när företaget började samarbeta med amerikanska designern Bonnie Cashin, en inflytelserik doldis i modets historia. Cashin placerade gärna börsen utanpå väskan och det är så man känner igen flera av hennes modeller - på den "ledsna munnen." Men hon skapade också klassiker som the duffle och the saddle bag.

Cashin introducerade väskor i dämpade, vackra färger som inte konkurrerade med vare sig lädret eller designen utan istället kompletterade dem. När hon så småningom lämnade företaget blev väskdesignen mer konventionell, men kvaliteten och det sportiga uttrycket var desamma.

Själv föll jag handlöst för Coach när jag såg väskorna första gången i början på 1990-talet, men jag hade absolut inte råd med dem. Jag hade dock en givmild pojkvän (numera man) som gillade Coach han också - de tillverkade även portföljer, ryggsäckar och skinnjackor. Vid den här tiden var märket fortfarande så gott som okänt utanför USA, men bland amerikaner var Coach en institution och associerades framförallt med östkusten och en viss preppy-look. Det modekonglomerat som tog över märket under mitten av 90-talet var däremot inte nöjda med det. Väskorna var alldeles för dyra för yngre köpare och de senare associerade i sin tur märket med sina mammors och pappors generation. Inte så sexy, helt enkelt.

Därför gick det som det brukar. När 1990-talets minimalism gick över i maximalism och väskor inte längre sågs som praktiska och varaktiga bruksföremål utan slit-och-slängiga statussymboler beslutade den då nya verkställande direktören att företaget behövde fräschas upp, dvs bli mer lönsamt. Istället för att introducera en ny linje väskor och produkter parallellt med de klassiska väskorna slutade man helt  att tillverka de senare. All tillverkning flyttades till Kina och så här ser en typisk väska från Coach ut idag:

För många dog märket i och med omlanseringen men Coach gick från en omsättning på några miljoner dollar till flera miljarder. Det finns så klart snygga och användbara väskor på annat håll och till lägre pris. Men den som någon gång känt på och hållit i en klassisk Coach-väska från perioden innan ca 1998 vet att de tillhör en särskild kategori. Det beror delvis på det där tjocka, mjuka skinnet de tillverkats i. Dessutom har väskorna rejäla mässingsdetaljer och den enda synliga loggan är den avtagbara taggen som hänger från väskans sida. Diskret lyxiga skulle de kunna kallas. Det här är väskor gjorda för att användas och för att hålla länge.

5 x the station bag

På internet lever och frodas en marknad för s.k. "vintage coach." Vissa väsktyper är mer populära än andra. När Coach lanserade "uppdaterade" versioner av fem väsktyper från sitt historiska arkiv för några år sedan ökade efterfrågan på de ursprungliga väskorna markant. Jag har fastnat speciellt för the station bag, en lagom stor väska för plånbok, pass och telefon, med lång rem så väskan kan bäras diagonalt. Det ger fria händer att bära matkassar, bagage eller ingenting. Just den här typen går att hitta på t.ex. amerikanska Ebay eller Etsy för ca 500-800 kr. Många i praktiskt taget nyskick, som bilden ovan illustrerar. De två väskorna till vänster i bilden ovan använder jag dagligen, men till sommaren kommer de att bytas ut mot de till höger, som jag lade tillbaka i garderoben, försiktigt inlindade i papper.

dagens ord

Söndag morgon med The New York Times

Jag låg i sängen hela morgonen och avslutade Bohumil Hrabals kortroman Closely Watched Trains (1966), som jag f.ö. har för mig hette Closely Observed Trains i en tidigare översättning, men sak samma. Nu kan jag hur som helst leta upp den tjekiska filmversionen från 1967. Jag har inte velat göra det tidigare eftersom jag inte läst boken. 

Förra veckan tecknade jag en prenumeration på den digitala versionen av NYT så imorse kunde jag obehindrat klicka mig igenom tidningens alla sektioner utan att behöva oroa mig för hur många artiklar jag kan läsa gratis. Tidigare köpte jag pappersversionen bara på söndagar och inte ens då särskilt ofta. Bilden ovan är från  förra sommaren och det var nog sist jag köpte söndagsupplagan, faktiskt. 

När NYT var gratis på nätet läste jag kultursidorna nästan dagligen och det är mest för de sidorna jag nu prenumererar. Och jag har redan ramlat över en riktig skatt, eller ett slukhål om man så vill: det återkommande inslaget "By the Book" där författare får svara på vilka böcker de läser, tycker om, har på sitt nattduksbords, vilken bok som fått dem att gråta eller bli arg nyligen och vilka författare de tycker är överskattade. Bland annat.

I morse har jag alltså läst boktips från författare som George Saunders, vars nya bok Lincoln in the Lardo står på min att-läsa-lista,  Paul Aster, Zadie Smith, Margaret Atwood, Ali Smith, Roxane Gay, Amos Oz, Tana French, Megan Abbott, Herta Müller, Mary Roach och Colm Toibin, men också från personer som kanske inte i första hand skulle beskrivas som författare (fast är det), såsom Chelsea Clinton, Anna Kendrick, Gwyneth Paltrow, Megyn Kelly och Marina Abramovic. För att nämna några.

Det är fluffläsning som stjäl tid och egentligen borde jag läsa något annat, eller ännu hellre skriva allt som väntar på att bli skrivet. Istället sjunker jag allt djupare ner i tidningen och låtsas att det inte är grått och kallt ute, och att jag snart måste ut i det där gråa och kalla för att köpa mer kaffe, som tagit slut.  

helgens djurbild

Park Chan-wook: "The Handmaiden" (2016)

Det är 1920-tal och Korea står under japansk ockupation. Tamako lämnar sitt hem för att arbeta som som kammarjungfru åt Lady Hideko, en japansk arvtagerska. Lady Hideko kontrolleras av sin farbror Kouzuki, som har planer på att gifta sig med henne för att på så sätt kunna investera i fler böcker till sitt redan välfyllda bibliotek. Hans enda rival är Fujiwara, en sol-och-vårare som utger sig för att vara en japansk adelsman. Lady Hideko tycks inte ha någon annan att anförtro sig åt än den unga koreanska kammarjungfrun, som gärna tar på sig rollen som anförtrogen. Vad Hideko inte vet är att Tamako egentligen arbetar för "Fujiwara" och har i uppdrag att övertala henne att gifta sig med honom. Planen är att sedan spärra in Hideko på ett mentalsjukhus varefter bedragarna kan dela på hennes pengar.

The Handmaiden (2016) är en erotisk thriller skriven och regisserad av Park Chan-wook, som också ligger bakom filmer som Oldboy (2003) och Stoker (2013), en favorit från det året. Om upplägget för The Handmaiden låter bekant beror det kanske på att filmen är baserad på Sarah Waters viktorianska roman Fingersmith (2002). Park har lånat intrigen men transplanterat den till Asien. Resultatet är en förförisk hybrid av europeiska och japanska influenser, tydligt inte minst när det kommer till filmens fysiska miljöer. 

Parks filmer är alltid bedövande vackra och The Handmaiden är inget undantag. Kännare av Sarah Waters romaner blir inte förvånade när Tamako och Lady Hideko inleder ett sexuellt förhållande tidigt i handlingen. Det komplicerar den sociala hierarkin mellan dem och och hotar "Fujiwaras"och Tamakos planer. Farbrodern Kouzukis besatthet av Lady Hideko utgör ännu en käpp i hjulet för bedragarna och har sitt ursprung in något betydligt mer hotfullt och skrämmande än deras monitära motiv. 

Berättartekniskt är filmen konstruerad som en trilogi, där varje avsnitt till viss del återger samma händelseförlopp, men ur olika perspektiv. Det står snart klart att ingen i The Handmaiden är vad hon eller han först tycks vara. Mer tänker jag inte avslöja eftersom överraskingsmomenten är en stor del av filmens charm. Även om charm kanske inte är rätt ord för att beskriva en film som går från det romantiska till det depriverade och skräckfyllda. Den som läst Fingersmith vet vad jag talar om. Här vill jag istället uppmärksamma en detalj i Parks bildspråk. I likhet med t.ex. Yazujiro Ozu och Wes Anderson använder sig Park ofta av ett statiskt foto som resulterar i ett slags tablåer. Det som utmärker fotot i The Handmaiden är att Park, liksom Oz och Anderson, här också arbetar med symmetri: 

Mittfältet i varje bild påminner om kanalerna mellan tecknade serierutor, men här är de mörka istället för vita. Tudelningen av bilden blir meningsfull först i slutet av filmen då en tittare kan tolka den som en fotografisk manifestation av de hemligheter karaktärerna i filmen bär på. De mörka mittenfälten kan kanske sägas illustrera det sätt på vilka dessa hemligheter separerar och isolerar inte bara de olika karaktärerna åt utan också olika aspekter av en och samma person. Så mycket mer går så klart att säga om Parks bildspråk, för att inte tala om den detaljerade och vackra mise-en-scènen. En fröjd både för ögat och för tanken.

"Get in Trouble" (2015) - Kelly Link

I Kelly Links värld upptäcker alltfler människor att de har superkrafter som de inte alltid önskat sig, reser uttråkade och stenrika Valley girls pyramider i sitt namn, har vissa personer två skuggor eller berättar spökhistorier som sedan realiseras. Ändå handlar novellerna i Get in Trouble om helt vardagliga problem, små händelser utan betydelse för andra än de direkt inblandade: en tonåring bär på en hemlighet hon inte berättar för sin till-och-från-pojkvän, två personer som träffats online bestämmer sig för att träffas IRL men åtminstone en av dem inte är den hon utgett sig för att vara, besättningen på ett rymdskepp har förlorat kontakten med sitt systerskepp och kanske med verkligheten. Det sista problemet är nog inte av den vardagliga sorten, förresten. 

Mer generellt kan Links noveller sägas handla om människor som på olika sätt försöker fly sin mediokra tillvaro till förmån för något bättre, eller i alla fall annorlunda, men en sådan beskrivning förmår inte skildra det bubblande rus som uppstår vid läsningen. Varje berättelse är ett miniuniversum som jag vill stanna kvar betydligt längre i än vad Link tillåter. Jag fann det också omöjligt att läsa mer än en novell i taget. Varje avslut innebar ett slags uppvaknande, som krävde en reorientering tillbaka till verkligheten. Sällan har jag läst en roman eller novellsamling med ett så lämpligt omslag (se bild). Att Link så lyckas förtrolla läsaren i varenda novell är beundransvärt. Kanske är jag extra påverkbar eftersom jag sällan läser den typ av fiktion Link skriver. Den kan bäst definieras som realistisk magi snarare än magisk realism. Flera av novellerna ("The Summer People," "Secret Identity," "Light") har hemsökt mig i dagar och jag längtar efter att få läsa om dem.

forskning pågår

Sliter mitt hår, tvivlar på mina egna slutsatser, läser och skriver, skriver om. Misslyckas. Skriver om igen. Misslyckas bättre (Beckett). Prokrastinerar och kallar det för något annat: att smälta, att sortera, att kategorisera, men egentligen bara andra ord för att skjuta upp. För det blir så dåligt allting, banalt, uppenbart och alla kommer att läsa det och skratta, avfärda och döma. Det är så logiskt alla fattar utom du (Bjärbo). Läsa på, inte förstå, läsa vidare, kämpa, plötsligt flyter allt, skriver utan motstånd, kraschlandar. Slänger skiten. Börjar om. Och så en dag är det färdigt. Bra nog. Jättedåligt, men tiden är slut, tyvärr. Dags att lägga ner pennan, trycka på "send," stänga av datorn. 

dagens ord

NY på film: An Affair to Remember (1957)

Massor av filmer utspelar sig helt eller delvis i New York. Men jag har utvecklat någon slags regel för filmer jag tänker på som just New York-filmer. De måste på något sätt förlita sig på stadens ikoniska status och - helst - bidra till densamma. An Affair to Remember gör bägge delarna. Redan öppningsscenen (opening titles) gör klart för tittarna var de befinner sig. Ändå utspelar sig hälften av filmen på en klassisk Amerikabåt. Något snöigt Central Park går huvudpersonerna heller aldrig runt i, förresten. Men mer om det senare, nu tillbaka till fartyget:

Här stöter internationella playboyen Nickie Ferrante (Cary Grant) och nyförlovade Terry McKay (Deborah Kerr) ihop i en klassisk "meet cute" (ni som sett filmen The Holiday (2006) vet vad jag  pratar om, ni andra får googla). Nickie är också förlovad men det hindrar dem inte från att bli förälskade i varandra. Eftersom Nickie är just "internationell playboy" blir han genst igenkänd och de får svårt att dölja sin förälskelse från övriga passagerare. En rolig scen utspelar sig i fartygets restaurang, där Nickie och Terry råkar bli placerade alldeles bredvid varandra, trots att de kommit överens om att inte ses mer för att inte äventyra sina respektive förlovningar: 

De hinner dock med en liten avstickare till Nickies farmor när fartyget tillfälligt dockar på franska rivieran. Väl tillbaka på fartyget börjar de båda förstå att det som bara skulle vara en liten flirt utvecklat sig till något mer allvarligt. Så vad ska de göra? De riskerar ju båda att såra andra personer, men också att ge upp vad som kanske är en sista chans till lycka.

När fartyget anländer till New York har de bestämt sig. Nickie, som aldrig arbetet i hela sitt liv utan alltid levt på sina flickvänner, ska under sex månader se om han faktiskt kan bli en ansvarsfull familjeförsörjare. Kerry lovar att vänta på honom. När de sex månaderna är över ska de ses på toppen av Empire State Building. Om den andra personen inte är där betyder det att han eller hon ångrat sig. 

Jag tänker inte gå in så mycket på vad som händer under de sex månaderna men när de är till ända står Nickie där uppe och väntar, men Kerry dyker inte upp. Vad kan ha hänt? Ja, det handlar resten av filmen om. 

Det snöiga Central Park då? Jo, slutet på filmen utspelar sig kring jul och är så klart superromantiskt, men Central Park förekommer inte i en enda scen. Kanske klipptes parkscenerna bort och så sparade man en till titelsekvensen istället. Vad vet jag? Vad jag däremot vet är att An Affair to Remember är en av mina absoluta favoriter bland NY-filmer. 

Nora Ephrons Sleepless in Seattle (1993) refererar till An Affair to Remember hela tiden och Meg Ryans och Tom Hanks karaktärer kommer också överens om att träffas på toppen av Empire State Building. Med ungefär samma resultat, ska tilläggas. Men faktum är att filmen från 1957 inte är den enda eller ens den första. Den är en adaption av filmen A Love Affair (1939) som går att se i sin helhet på youtube här. 1994 gjordes en ny adaption av samma film, med Warren Beatty och Anette Bening i huvudrollerna: 

helgens djurbild

medicin i kopp - örtte

Jag led av magkatarr i tonåren och ibland blossar den upp igen. Som nu imorse. I USA förordas en äckligt tuggummirosa dryck, Pepto Bismol, mot magkatarr men vem vill hälla i sig sånt? Jag brukar istället brygga te på kamomill och fänkål. Örtte säger jag bara, jäklar vad effektivt. Brygden på bilden lägger sig som en len hinna i magsäcken inbillar jag mig - alla symptom försvinner hursomhelst i ett nafs. Att kamomillteet från Dean & Deluca är så vackert med sina hela blommor är ett estetiskt plus. Och ute är allt overkligt tyst. Snöstormen Stella har anlänt och Manhattan är öde.

"A Mercy" (2008) - Toni Morrison

A Mercy utspelar sig två hundra år innan Beloved informerar texten på skyddsomlaget, dvs på 1860-talet, men någon sån information hittar jag inte i romanen, fast jag kanske inte förstår tolka tecknen. Här i alla fall handlingen i korthet: När smittkoppor drabbar Jacob Vaarks farm får slaven Florens i uppdrag att söka hjälp hos en frigiven svart smed, som botat dem tidigare. Kvar på farmen ligger Rebekka, Jacobs änka, sjuk och omgiven av kvinnorna Lina och Sorrow, gårdens hjälpande händer. Var och en av kvinnorna berättar om sitt liv, om hur hon hamnat på gården. Jacob och de två kontraktanställda vita männen som ibland hjälper till på gården berättar också de sina historier. Och runtomkring dem hägrar det storslagna, mystiska och hotfulla amerikanska landskapet. Just landskapet tar mycket plats och är ofta lika förvirrande och svårtolkat för romanens personer som deras kontakter med andra människor.

Morrison avbryter konsekvent en berättelse för en annan och hänvisar ofta till sådant som står helt klart först flera sidor längre fram i romanen. Ibland undrar jag om hon vet vad hon håller på med, men det gör hon naturligtvis. Det här är en författare med full kontroll och resultatet är en mästerlig berättelse som slingrar sig fram som en orm, en vinranka eller ett stycke jazz, där de enskilda instrumenten framför sina solonummer bara för att sedan träda tillbaka i helheten. Och vilken helhet det är. På bara 150 sidor ger Morrison liv år sju röster, sju personöden och en hel region. Jag tappar andan så skickligt är det.

Blizzard of 2017 - igen!

dagens ord

vinter ute, vår inne

helgens djurbild

En bok från Emma Watson (8 mars)

Nere i tunnelbanestationen City Hall i går såg jag en bok gömd på ett finurligt ställe. Det var en av Emma Watsons book fairies som ställt den där, dagen till ära. Boken var The Color Purple och ingår i hennes feministiska bokklubb Our Shared Shelf. Emma hade lämnat ett fint meddelande till upphittaren, dvs mig och alla som hittade de andra böckerna:

Också Empire State building klädde sig i pussyhat igår.