Julaftonsläsning

Är i Washington dc för julfirande imorgon som vanligt. Inte mycket julstämning just nu - det störtregnar ute - men ikväll blir det carol singing i nationella katedralen med vänninan P och hennes familj och då kanske den infinner sig? På tåget ner öppnade jag också första jullovsboken, Dorothy L. Sayers Thrones, Dominations, färdigskriven av Jill Paton Walsh. Hittills är jag försiktigt gillande även om inget brott begåtts ännu. Trevligt ändå att läsa om hur Harriet och Lord Peter installerar sig i lägenheten i London och hur Lord Peters överklassumgänge och diverse släktingar förhåller sig till giftemålet i allmänhet och till Harriet i synnerhet. Det är nästan så att det räcker.

  

Dröm eller mardröm?

Efter hissläsningen igår var det faktiskt med viss avund jag läste om mannen som blev instängd i en Waterstonesbokhandel i London. Helt klart förstod dock inte den här turisten att uppskatta att sitta instängd två timmar i en bokhandel. Men så var han inte där för att kolla in böcker utan enbart sin mejl. Filistin. Waterstones förstod dock händelsens dragningskraft på bokläsare och anordande därför en sleepover. Inte konstigt att det ser ljust ut för Storbritanniens bästa (och snart enda?) bokhandelskedja. En av flera saker jag saknar från tiden i London.

Med Patrick Modiano i hissen

Hösten har varit hektisk, med långa flygningar över Atlanten då jag däckat så snart jag satt mig i flygplansstolen. Ingen läsning där, inte. I Sverige har dagar och kvällar bestått av undervisning och förberedelser och just ingen tid för läsning utöver stressad skumläsning av litteraturlistorna. Tillbaka i New York har jag jobbat, skruvat ihop möbler från IKEA och svurit över antalet boklådor som fortfarande står oupppackade.

 

Men så. På väg till Virgil's för pulled porkmiddag i går kväll fastnar och och min man i hissen. Och där hinner jag läsa nästan 50 sidor ur romanen jag av vana slängt ner i väskan. Och fastnar i den också. Det var visserligen rätt skönt att kliva ur hissen efter en halvtimme och att så småningom få i sig lite mat, men då var jag så inne i berättelsen av jag knappt märkte hur barbecuesåsen droppade ner i knät och hur trådarna från mac n' cheesen fastnade på hakan.

 

"Jag är ingenting. Bara en ljus silhuett på en trottoarservering den där kvällen." Så börjar Modianos De dunkla butikernas gata (1978). Berättaren har de senaste tio åren arbetar som privatdetektiv men det verkligt stora mysteriet gäckar honom fortfarande. Han har nämligen tappat minnet. När kollegan och ägaren till detektivbyrån stänger dess portar för gott, bestämmer sig berättaren för att en gång för alla hitta sig själv. Efter att kanske ha blivit igenkänd av en kypare på ett kafé börjar ett sökande efter diverse personer som kanske kan leda honom till den han en gång var. Sökandet leder tillbaka till krigsåren och ett antal händelser och platser som gradvis för honom närmare inte bara sig själv utan också det trauma som kanske kan förklara minnesförlusten.

 

Som texten på insidan av bokens skyddsomslag påpekar är identiteter, tidsbestämmelser och händelser i Modianos roman vaga, ibland bokstavligen svepta i dimma, medan de geografiska angivelserna alltid är exakta. Bara romanens titel! Resultatet är underbart konkret och frustrerande vagt. Kombinationen är oemotståndlig. Efter Lilla Smycket och (halvlästa) Place de l'Etoile träder ett antal teman i Modianos skrivande fram, särskilt tydligt det som rör identitet. Identitetssökandet i de senare romanerna är inte så mycket ett postmodernt metanarrativt grepp (som i t.ex. Paul Austers The New York Trilogy, där detektivmotivet återkommer), utan en desperat och alldeles nödvändig handling. I Modianos romaner står alltid något på spel för huvudpersonerna. Efter att ha läst den här romanen förstår jag bättre den aldrig uttalade politiska dimensionen i Modianos författarskap och därmed Akademins val. Hinner jag inte läsa ut mer i år, är det här en fin avslutning.

Edward Goreys ABC (1963)

Ljusblått

Tänker att lite färgmatchning ska uppmuntra till utläsning av Modianos hysteriska (inte hysteriskt roliga, utan snarare med en huvudperson vars rörelsemönster och tankegångar är hysteriska) Place de l'Étoile (1968). Bilden togs för några dagar sedan. Just nu är det minusgrader ute och det går absolut inte att läsa utomhus längre. Arkitekturen utanför fönstret tar istället upp färgen. Det hjälper dock inte och jag fortsätter att läsa mest av pliktkänsla. För att sluta läsa en bok jag kommit halvvägs igenom gör jag bara inte. Så ofta.

"Another Babka?"

Efter ett besök på Macy's slinker jag in på Greely Square för en kopp kaffe på Urban Spaces pop up-marknad Broadway Bites. Morgonsolen bländar och träden går i gult. Det är höst i luften och i den lilla, lilla parken är allt lugnt.

När jag köper kaffe från Breads Bakery ser jag en skylt som lovar att deras chokladbabka är New Yorks bästa. Jag har aldrig ätit babka, men minns ett Seinfeldavsnitt där Jerry och Elaine slåss om den sista chokladbabkan med ett annat par. Jadå, här är de:

 

Hos Breads Bakery fanns det gott om chokladbabkas, däremot inte någon kanelversion. Jag köper med mig en hel längd för att äta hemma. I morse åt jag och Mr B de sista skivorna till frukost, lätt värmda i mikron. Gud, vilken början på dagen.

 

Patrick Modiano - Lilla smycket

På akademibokhandeln i Lxxxx hade man äntligen fått in titlar av Modiano. Lilla smycket hinner jag läsa på flygresan hem. I kvällstidningarna jag plockat på mig innan ombordstigningen läser jag om ett barn i Norge som dött av svält. Kanske är det därför jag läser Lilla smycket som en roman om barnmisshandel, eller i alla fall ett barns utsatthet. SvDs recensent läser istället en roman om papperslösa. Att det existentiella traumat huvudpersonen Therese upplevt inte är över blir hursomhelst tydligt när hon av en slump tror sig se sin mamma på tunnelbanan. En mamma hon sedan länge förmodat vara död. För att få veta mer följer Therese efter kvinnan. Kväll efter kväll väntar hon sedan på att få se henne igen, men kan inte bestämma om hon ska ge sig tillkänna.

Lilla smycket påminner en del om Marguerite Duras Lol V. Stein. Huvudpersonerna promenerar, letar, skuggar och tvekar samtidigt inför att verkligen konfrontera det förflutna. Traumatiska minnen beskrivs i nostalgiska ordalag. Jag köper det nästan, vore det inte för att Thereses existens i vuxen ålder är lika ångestframkallande som den när hon var barn. Nostalgin är alltså falsk och jag hoppas innerligt att Modiano medvetet valt att framställa den så. Parisskildringarna är jag mer förtjust i. Tydligen talas det om Modianos Paris. Någon har varit vänlig nog att lista de många platser som nämns i Lilla smycket:

Librairie du Boulevard de Clichy
Porte d’Orléans
Boulevard Jourdan
Place Blanche
Rue Fontaine
Bois de Boulogne
Rue Coustou
Rue de Douai
Gare de Lyon / Hotel Terminus
Boulevard Diderot
Porte Maillot
Gare de Lyon
Rue Puget
Place Blanche
Sèvres-Babylone

Känner plötsligt svår Parisabstinens. Det är kanske så här en vurm för Modiano börjar.

Läsro

Maniska dagar på Manhattan

Så var det flyttat. Bokhyllor och balkong står tomma i lägenheten i Earls Court Square:

Får lite magont av att titta på resterna av mitt och Mr Bs hem under nästan tio år, men tröstas av att vi slipper genomlida rivningen av Earls Court Exhibition Centre och den ekonomiska kris som antas följa för lokala näringsidkare. No kidding, projektet heter "the Earls Court Masterplan." Vem tyckte att det namnet var en god idé? När jag läser om projektet ser jag att den höga byggnad som redan finns i området kallas Empress State Building. Det verkar inte bättre än att vi flyttat från att bo i närheten av en state building till en annan. Så här ser det för tillfället ut i vår nya lägenhet på Manhattan:

 

 

Sängen står helt galet och saknar ben, medan boklådor hindrar framkomsten. Tanken är dock att mitt skrivbord ska stå i hörnet till vänster i bild. Det betyder att min utsikt kommer att vara ungefär den här:  

 

 

Bilderna kanske är för små, men det är alltså Empire State Building som tronar till vänster och Chrysler Building i högra fönstret. Hur ska jag få någonting gjort? En viktigare fråga just nu är iofs hur jag någonsin ska få ordning på prylarna i vårt nya hem. Vi har nämligen downsizat utan att vi riktigt förstod hur mycket. Undantaget är altanen som är ungefär lika stor som den studio Mr B bodde i under sommaren:

 

 

Just nu är den i princip omöblerad, men nästa sommar ska här inredas med Ikeas Äpplarömöbler och krukväxter. Den observanta noterar att det är två Högstensfåtöljer som står där just nu. De är ett inköp inspirerat av Läsdagboken som rekommenderade dem högt i somras. Hon har helt rätt, de är ljuvliga att sitta och läsa i. När det inte är november.

 

 

Edith Wharton - Ethan Frome

Tillbaka på jobbet och återigen brist på lästid. Fyra timmars tågresa utan dator i helgen var därför mycket välkommen. Edith Whartons kortroman Ethan Frome (1911) läses i amerikanska skolor som ett exempel på naturalistisk litteratur.

Romanens berättare befinner sig tillfälligt på besök i ett litet samhälle i New England, där han får höra talas om fattigbonden Ethan Frome. Frome har gift sig olyckligt - frun är inbillningssjuk och elak. Då anländer Mattie, fruns kusin, till gården. Frome faller som en fura och allting slutar olyckligt. Det nämns f.ö. redan i romanens början och på bokens baksida så jag avslöjar verkligen ingenting läsaren inte redan vet redan från början. Och så klart är det mycket bra, trots att Wharton här lämnat den miljö hennes romaner oftast utspelar sig i - New Yorks överklass.

Det new engelska vinterlandskapet är förtrollande och lagbundenheten i Fromes öde outhärdligt. Det korta formatet perfekt för historien. Men det stör mig ändå att det är den här romanen många läsare förknippar Wharton med, för den når inte upp till t.ex. mästerverket The House of Mirth. Så kan man också förminska en författares betydelse.

Från George R.R. Martin till Dostojevskij? Eh, näe.

I The New York Reivew of Books ifrågasätter Tom Parks huruvida unga människors läsning av genrelitteratur (också kallad skräplitteratur) verkligen är en väg till mer komplex litteratur (också kallad kvalitetslitteratur). Och den som blir provocerad av paranteserna ovan kan ju kolla in den här:

"Suspend political correctness, all ye who enter here"

"A solitary Arab was riding after her and as she looked she realised that his horse was gaining on hers. The thought drove every idea of stopping her runway from her and made her dig her spurs into the horse instead. There was a sinister air of deliberation in the way in which the Arab was following her; he was riding her down."

Ännu en Viragoklassiker: E.M. Hulls The Sheik (1919) är prototypen för alla harlekinromaner och ett textbokexempel på orientalism, eurocentrism och kolonial blick. Diana Mayo är en ung brittisk arvtagerska med sexualskräck och en längtan efter äventyr. Trots varningar från välmenande och naturligtvis bättre vetande män väljer hon att genomföra en expedition genom nordafrikanska öknen. En sådan halsstarrighet straffar sig naturligtvis och blonda, bortskämda Diana sätts inte bara på plats vid mötet med mörkögde och hetleverade sheik Hassan Ben Ahmed utan botas också från sin avsmak för sex. Att detta sker under nattliga våldtäkter i en hel månads tid nämns sådär lite i förbigående, via vaga referenser till blåmärken på Dianas kropp. Att sheiken sedan visar sig vara någon helt annan (dvs inte arab) än vi först förleds att tro är naturligtvis också det 101 i kolonialromantik. Men att kritisera den här romanen för det är väl att slå in vidöppna dörrar. Läs istället för några timmar historisk eskapism.

 

 

1921 spelades en filmversion in med Rudolph Valentino i rollen som sheik.  Faktiskt är det mer intressant att studera reaktionerna på Valentino än att kritisera romanen/filmen. Valentino avgudades av kvinnliga läsare och tittare medan amerikanska män hade ett betydligt mer ambivalent förhållande till honom. I pressen antyddes ofta att han var homosexuell, eller i alla fall alltför feminin för att kunna representera förste älskare och agera förebild för amerikanska män. Valentino själv blev rasande och utmanade journalister till boxningsmatcher för att bevisa sin heterosexuella virilitet. En idiotisk reaktion på en lika idotisk kritik, men oavsett är ju feminiseringen av den orientaliska mannen, liksom hans övrsexualisering, legio i kolonial diskurs. Samma år Valentino dog spelade han in vad som anses vara filmhistoriens första sequel, The Son of the Sheik (1926), också den filmen baserad på en roman av Hull.

När jag ser de två filmerna efter varandra slås jag av hur annorlunda spelstilen är i den senare filmen. I första filmen illustrerar Valentino sheikens intensiva blick genom ett ganska galet stirrande; i andra filmen har han tonat ner skådespeleriet något. Kanske har det att göra med introduktionen av "talkies" i Hollywood, i vilka skådespelarna förlitade sig mer på röster och tonlägen än gester och miner. Med stumfilmen dog en hel skådespelartradition och Valentino exemplifierar så väl som någon denna död  i de två sheikfilmerna.

 

Pat Barker - Blow Your House Down

Pat Barker är mest känd för trilogin Regeneration (Regeneration, The Eye in the Door och The Ghost Road) som utspelar sig under första världskriget, men jag har alltid varit mer intresserad av Blow Your House Down (1984), Bakers tidiga roman om en serie mord på prostituerade kvinnor i en industristad i norra England. Nu har jag äntligen läst och varför, varför nämns inte den här romanen oftare när Bakers romaner prisas? Här väver hon samman det överhängade mordhotet med det patriarkala samhälle som tvingat ut romanens kvinnor på gatan för att sedan överge dem där:

"'Thery're not there to stop it happening. They're just taking the car numbers so when it does happen they'll know who was in the area.' She looked around the table. 'Don't you see? That's why they're leaving us alone. They're waiting for one of us to be killed'." (88)

Männen är överlag utsugare och torskar, kvinnorna desperata eller resignerade, men  vägrar att ta på sig offerrollen. Här är det inte droger eller hallickar som tvingar de senare att tjäna sitt levebröd på rygg eller knä; det är i stället hyror som ska betalas och barnkläder som blivit för små. Alkohol erbjuder tillfällig lindrig och flykt, och kycklingfabriken är enda alternativet till prostitution. Baker skriver avskalat och osentimentalt. Morden skildras detajerat, men till skillnad från t.e.x Joyce Carol Oates våldsexploatering är detaljerna befogade. Det blir aldrig sensationellt eller billigt. Det är en kort roman, men med en känslomässig styrka som slår rakt i solar plexus.

Throw Away Your Books, Rally in the Streets

Eller något liknande. Linwood Barclay: The Accident, Trust Your Eyes, Never Saw it Coming, Karin Slaughter: Indelible, Unseen och Mhairi McFarlanes You Had Me at Hello.  Sex till att lägga till högarna av bokpåsar till Oxfam. För jag måste ju läsa ut dem innan jag kan rensa ut dem, inbillar jag mig, och därför har jag läst i manisk takt hela veckan. Så ger jag upp den tanken och fyller direkt tre påsar till. Bokhyllorna blir allt luftigare i takt med att skåp och lådor töms. Å vad bra jag mår av det. Borde kanske göra mig av med hela rasket.

Kärlek, Avund och Svartsjuka i Harlem

Archibald Motley: The Octoroon Girl, 1925

I Nella Larsens pärla till roman Passing (1929) stöter Irene av en slump på barndomsvännen Clare under en resa till hemstaden Chicago och förstår snart att Clare inte länge kallar sig svart utan vit. Med sitt blonda hår och sin ljusa hy misstänker ingen i Clares nya omgivning vad hennes egentliga bakgrund är, framförallt inte hennes mycket rasistiske man. Nästan lika ljushyade Irene finner situationen minst sagt olustig, även om hon själv drar fördelar av att vara ljushyad. Väl tillbaka i Harlem, där hon bor med man och barn, vill hon därför inte ha mer med Clare att göra. Clare hör ändå av sig när hon en tid senare befinner sig i New York och trots Irenes ljumma mottagande börjar de två kvinnorna att umgås. För Clare är Harlem en befriande plats, där hon kan umgås med människor från sin egen kultur utan att att ge avkall på sin nyvunna vithet. För Irene innebär dock Clares gränslösa beteende ett hot mot dem båda.

Nella Larsens roman är spännande som en thriller och hennes opålitliga berättare alldeles oemotståndlig. Jag har inte läst något så bra om fenomenet "passing" sedan Roths The Human Stain, men där Roth intellektualiserar, utifrån, skildrar Larsen de känslomässiga konsekvenserna, innifrån. Passing finns tillgänglig som etext för den som också vill läsa.

Carson McCullers - The Ballad of the Sad Café

Handlar om kärlek och hur jävlig den kan vara, hur den kan förändra oss och vad vi är beredda att göra i dess namn. När jag läste den är romanen sist (och för första gången) fattade jag ingenting, inser jag nu. Då tänkte jag att den var fantastisk för att andra sade det. Nu vet jag det för att jag förstår det. Vilken skillnad 20 år kan göra. Nu är det jag som ska försöka övertyga unga läsare om storheten i McCullers kortroman. Jag kommer antagligen inte att lyckas jag heller men, äh, de får väl läsa om den om tjugo år.

Stadsvandrare

Jag läser Teju Coles Open City på planet tillbaka till London och hamnar i en slags trans. Romanens huvudperson Julius är nigerian, precis som Cole, och psykolog i New York. När han inte arbetar, promenerar han - i timmar. Open City består av observationer Julius gör under promenaderna, av slumpartade möten och inte minst av referenser till diverse tänkare och författare: Bachelard, Barthes, Ben Jelloun, Conrad osv. Det blir snart tydligt att vi läst samma slags litteratur, Coles berättare och jag, och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Under läsningen härleder jag meningar och textstycken till diverse kulturkritiska perspektiv och romaner. Det både berikar och stör läsningen och ofta kommer jag på mig med att ha en tyst konversation med Julius, där vi debatterar det han just har påstått eller beskrivit. Jag minns inte när en roman fick mig att göra det senast.

Vissa av berättelsens anekdoter har jag dock redan hört en gång för många. När ett bi flyger förbi under berättarens picknick i Central Park hoppas jag slippa en beskrivning av världssituationen med avstamp i bidöden, men nej. Fågelmetaforerna i romanen svävar å andra sidan högt över sådana fadäser och berättarens fysiska mobilitet och känslomässiga distans till det han ser och hör skapar en lätthet, ett flyt i texten, som kompliceras av det brutala sätt på vilket läsaren mot slutet av romanen påminns om subjektiviteten i Julius perspektiv. Det är snyggt och frustrerande vagt. Open City är en roman med rötter i Europa snarare än Västafrika, och varför inte. Det är en kosmopolitisk flanörroman som lyckas undvika de mest söndertrampade vägarna genom att uppdatera genren till 2000-talet.

Och på tal om stadsvandrare läser jag så klart fel bok av Rebecca Solnit. Hon är ju författare till Wanderlust: A History of Walking (2000). Fast hennes essäsamling Men Explain Things to Me (2014) är samtidigt helt rätt att läsa tillsammans med Teju Coles roman, för i den här samlingen uppmärksammar Solnit just det manliga perspektivets dominans och dess konsekvenser. Jag skrattar ibland, men mest blir jag förbannad. Säg den kvinna som aldrig råkat ut för en mansplanation. Jag tror att Solnit möjligtvis kan vara ett geni och har därför klickat hem både den här och den här titeln.

Elizabeth Bowen - The Heat of the Day

The Heat of the Day utspelas till största delen i London, även om det görs en liten avstickare till Cork, Irland, ungefär i mitten av romanen. Andra världskriget pågår som bäst och blitzen har precis dragit förbi. Bland de som valt att stanna kvar i Lonon har en slags känslomässigt distanserad intimitet uppstått. Människor vandrar omkring på måfå och relationer uppstår spontant, ibland bara för en natt. I sin lägenhet i Marelybone får Stella besök av Harrison, en man som påstår att den man hon sedan en tid tillbaka har en relation med är en spion. För att hålla tyst kräver Harrison att Stella ingår en relation med honom istället.

För några år sedan undervisade jag Elizabeth Bowens The Last September i en kurs i irländsk litteratur. Då blev jag utskälld av en student, som menade att Bowen var oläslig. Nu var iofs utskällningen ett försök att mörka det faktum att hon (studenten) inte hunnit läsa ut romanen, men det var å andra sidan en del av hennes poäng. Det går nämligen inte att skumma igenom Bowen. Hennes sätt att skriva tillåter inte det. Berättare och personer i berättelserna är undvikande, svävande och omständliga, och meningarna måste ofta läsas fler än en gång. Ibland en hel massa gånger.

Just det omständliga och undvikande passar å andra sidan Bowens ämnesval väl. I The Heat of the Day speglar det Stellas utmattning och depression. Hon orkar liksom inte ta itu med frågan om sin älskares eventeulla skuld eller oskuld. The Last September utspelas på Irland, bland den anglo-irländska, egendomsägande medelklassen, vars medlemmar inte ser, eller väljer att blunda inför, det faktum att deras privilegierade livsstil går mot sitt slut i takt med att Irland blir sjävständigt.

Bowen tillhörde själv den där privilegierade anglo-irländska klassen på Irland men flyttade som ung till London, där hon hängde med medlemmar från Bloomsburygruppen. Hennes skildringar av tid påminner en del om Virginia Woolfs, men mer intressant är hur hon beskriver sina huvudpersoners relation till sina hem. När Stellas son Roderick kommer på oväntat besök hamnar de i varsin ände av soffan, vilket får Roderick att fundera över vad som fattas deras möte:

"Though this particular sofa backed on a wall and stood on a carpet, it was without environment; it might have been some derelict piece of furniture exposed on a pavement after an air raid or washed up by a flood on some unknown shore. His return to his mother cried out for something better - as a meeting, this had to struggle for nature, the nature it should have had; no benevolence came to it from surrounding things. It is the music of the familiar that is awaited, on such an occasion, with most hope; love dreads being isolated, being left to speak in a void - at the beginning, it would often rather listen than speak. Even lovers can feel this - how many passions have not been daunted by the hotel room? - and being son and mother the absence of every inanimate thing they had had in common set up an undue strain." (s. 54-5)

Mötet mellan Stella och Roderick lider mao av bristen på en familjär miljö och blir därför misslyckat. Just det misslyckade, det genanta, det uppgivna präglar The Heat of the Day men det betyder inte att romanen är på något sätt i sig misslyckad. Jag kommer att tänka på något jag läste i en svensk dagstidning (SvD, DN, eller var det en kvällstidning?) häromdagen: att sommaren är den tid på året då vi faktiskt har tid och ork att ta oss an den svåra, smärtsamma litteraturen. Fast jag är rätt lättad över att ha avslutat just den här romanen. Mer om Bowen här.

Grand Central Terminal

 

Eftersom jag bokat om min biljett och stannar i New York en vecka till kan jag äntligen göra annat än att leta efter en lägenhet. Igår tog jag tåget norrut för att luncha med man och vänner uppe i Stamford. Tåget gick från New Yorks Grand Central Terminal, eller Grand Central Station, som stationen oftare kallas. Det är en jättefin byggnad och väl värd ett besök när man är i New York, även om man inte planerar att ta tåget någonstans. I stora hallen bör man titta upp i taket för där tindrar diverse stjärnbilder på en turkos himmel. Den ursprungliga idén var ett tak av glas och det här var väl kompromissen, förmodar jag. Informationsdisken i mitten av hallen kröns av en klocka med fyra urtavlor och är en sådan där klassisk mötesplats; man "meet under the clock".

 

 

I väntan på tåget såg jag en film som visades på en av hallens väggar och handlade om hur man 1970-talet planerade att riva stationen för att istället smälla upp ännu en skyskrapa. När de planerna gick i stöpet ville man bygga ett höghus ovanpå stationen. Se bilden till vänster. Bland andra Jacqueline Onassis lobbade hårt för att bevara stationen i sitt ursprungliga skick och den minnesmärktes slutligen. Om det kan man läsa mer om här och se en film om här. Terminalen fyllde 100 år förra året och det uppmärksammades i en rad nyhetsmedia:

Förutom restauranger, en riktigt bra bokhandel, Posman Books, och en tennisbana på fjärde våningen ligger också Grand Central Terminal Market i byggnaden. Hur trevligt som helst. Där inhandlade jag ost, bröd och korv på hemvägen igår.

Uptown and Down Manhattan

Liksom Melanie har jag gått uptown and down hela Manhattan i över en vecka (och i 35-gradig hetta) och det känns i fötterna varje kväll. De sista kvarteren hem till Mr Bs studio staplar jag. Till skillnad från Melanie vet jag dock precis vad jag letar efter och har hittills hittat fyra fantastiska lägenheter något sånär inom vår budget. En i Harlem, en i Midtown, en i Yorkville, dvs den mindre fashionabla delen av Upper East Side, och en i Murray Hill. Den sista har vi ansökt om att få hyra och på måndag hoppas vi få besked.

Att hyra en lägenhet på Manhattan är ungefär som att söka jobb - ansökan granskas, vägs och värderas noggrant och just den här tiden på året är konkurrensen knivskarp. Det gäller f.ö. också populära delar av Brooklyn och New Jersey. Fördelarna med att inte anlita en blodsug...förlåt, mäklare, är inte bara ekonomiska utan också att jag uppsöker byggnader i områden jag troligtvis aldrig besökt annars och tidigare inte ens kände till namnen på: East Harlem, Tudor City, Sutton Place, Beekman, Turtle Bay och så vidare. På kvällarna vilar jag benen och läser, förutom min sommarläsning - just nu Elizabeth Bowen, Martin Gelins och Eva Wistens riktigt välskrivna New Yorkguide från 2011. Eftersom jag rör mig långt borta från Meatpacking District och West Village just nu tycker jag visserligen att de beskriver en helt annan stad än den jag befinner mig i, men jag hoppas att någon gång få tillfälle att testa hur väl deras förslag på restauranger och liknande stämmer med verkligheten. Måste bara vila ben och fötter först.

Sylvia Townsend Warner - "Lolly Willowes or the Loving Huntsman" (1926)

Laura "Lolly" Willowes har levt sitt liv i skuggan av andras. Hon är (till att börja med) en mindre arg version av Claire Messuds kvinna på övervåningen. Efter tjugo år i broderns hem bryter hon upp, lämnar det lilla rummet i paradvåningen och flyttar ut på landet. Frihet! Men när brorsonen Titus dyker upp i byn och bestämmer sig för att stanna känner Lolly familjens långa fingrar sluta sig runt hennes hals igen. Då hon går ut i skogen och ingår en pakt med "the huntsman", dvs självaste Satan:

 

"It had pleased Satan to come to her aid. Considering carefully, she did not see who else would have done so. Custom, public  opinion, law, church and state - all would have shaken their massive heads against her plea, and sent her back to bondage." (s. 220) 

 

 

"Is it true you can poke a fire with stick of dynamite in perfect safety? ... Anyhow, even if it isn't true of dynamite, it's true of women. But they know they are dyamite, and long for the concussion that may justify them. Some may get religion, then they're all right, I expect. But for the others, for so many, what can there be but witchcraft? (s. 237)   

Warner är en föregångare till framförallt Angela Carter men också till Virginia Woolf, Jeanette Winterson och Fay Weldon. Romanen igenom skildras dessutom både bostäder och deras innehåll i ovanlig detalj. Hoppas återkomma till det.

fler solglasögon

 

solglasögon

Glömde mina i London och köpte därför ett nytt par på terminal 5. Nynnade sedan nedanstående till långt in på kvällen på ett mycket varmt Manhattan förra veckan och kom på mig med att ha varit ung på 80-talet:

 

 

 

George Gissing - The Odd Women

I The French Lieutenant's Woman (1969) leker John Fowles med läsarens förväntningar på den viktorianska romanen genom att erbjuda tre olika slut. Romanens Sara är en av 1800-talets många ogifta, obemedlade kvinnor vars enda val tycks vara det mellan prostitution och fattighus. George Gissings The Odd Women (1893) är inte alls lika postmodern i sitt upplägg, men erbjuder också läsaren flera svar på förrförra sekelskiftets hetaste fråga, nämligen den om äktenskapets betydelse och kvinnors samhällsroll, fast i form av flera romanpersoner. Med ett kvinnoöverskott på en halv miljon i Storbritannien var det inte självklart att alla kvinnor skulle ingå äktenskap. Vad de skulle göra istället verkade ingen veta.

The Odd Women skildrar ett antal kvinnor som måste förhålla sig till det faktum att de tillhör det där överskottet. De tre systrarna Madden, Alice, Virginia och Monica, har lämnats utblottade efter faderns död och därmed i praktiken ogiftbara. De tvingas därför in i de tidstypiskt passande professionerna för obemedlade medelklasskvinnor: guvernant, lärare och affärsbiträde, yrken som inte passar någon av dem. Alice och Virginia hyser dock förhoppningar om att den yngsta systern, Monica, ska hitta en man. När Mr Widdowson friar ser Monica sin chans, men ångrar snart bittert det kärlekslösa äktenskapet. Systrarna Maddens väninna Rhoda Nunn har istället valt ett annan sätt att förhålla sig till överskottsödet. Tillsammans med Miss Barfoot arbetar hon för att utbilda de medelklasskvinor som hamnat på glasberget:

"So many odd women - no making a pair with them. The pessimists call them lost, futile lives. I, naturally - being one myself - take another view. I look upon them as a great reserve. When one woman vanishes in matrimony, the reserve offers a substitute for the world's work. True, they are not all trained yet - far from it. I want to help in that - to train the reserve." (sid. 41)

 Rhoda ser äktenskapet som en kvinnofälla. Hon representerar därmed tidens "nya kvinna." Hennes ideal testas dock när hon faller för Miss Barfoots kusin Everard. Gissings roman är  ett superintressant inlägg i dåtidens kvinnosaksdebatt. Jag kan inte rekommendera den här romanen nog.

För den som undrar vilka alternativ som bjöds Ibsens Nora efter att hon lämnat Thorvald, eller för att del Fowles Sara (om hon levt ett halvt sekel senare) är det oumbärlig läsning. För den som vill få bekräftat att feminismens historia är den västerländska medelklasskvinnans, likaså. För visst är det lite problematiskt att romanpersonernas nedgång beskrivs utifrån förfallet av deras förfining, deras ljusa, friska hy och händer. För arbetarklasskvinnor är loppet alltså redan kört. Att Miss Barfoot och Rhoda hjälper uteslutande "fina flickor" från medelklassen diskuteras visserligen i romanen men inte som ett direkt problem. Det här är så klart Gissing inte ensam om (hallå Ibsen, Charlotte Perkins Gilman, Kate Chopin m.fl.) och absolut inte en anledning att hoppa över The Odd Women. Tvärtom, vill jag hävda, för i den här romanen görs det tydligt att äktenskapet endast är en av de faror som hotar. En annan är att de ogifta medelklasskvinnorna ska halka ner för klasstegen.

Att läsa fel W. Somerset Maugham och att läsa rätt

Jag är en läsare som tenderar att läsa fel. Fel titel av (valfri) författare alltså. När andra läser Wilkie Collins The Moonstone eller The Woman in White läser jag No Name och The Black Robe. När andra läser Of Human Bondage eller The Razor's Edge, eller någon av de många novellerna, läser jag The Magician och Up at the Villa. De fyra senare verken är W Somerset Maughams, en författare jag varit sugen på att läsa länge, länge. Jag menar, han har ju skrivit novellen som filmerna Sadie Thompson (1928) och Rain (1932) är baserade på. Tänk kamp mellan fanatisk präst och en prostituerad kvinna på söderhavsö. Dessutom har han skrivit förlagan till ljuvliga The Painted Veil (2006), som för övrigt också filmatiserats tidigare och då med Garbo i huvudrollen (1934). Jag äger sedan länge en samlingsvolym med flera av Maughams romaner, men läser jag ur den? Nej, jag läser istället två böcker jag råkar ramla över på Oxfam och det trots att jag inte borde köpa en bok till, någonsin, eftersom vi är i stånd med att flytta. Varför gör jag så? 

 

 

Men till saken. Att läsa The Magician (1908) är att läsa fel W Somerset Maugham. Arthur Burdon, en ung britt i Paris, möter äldre landsman med rykte om sig att besitta övernaturliga förmågor. Burdon förolämpar den äldre mannen som hämnas genom att förtrolla och sedan förföra den yngre mannens fästmö. Om Maugham hade utforskat förförelse som en slags förtrollning hade romanen kanske blivit intressant. Istället bekräftar han bara den äldre mannens Svengali-lika karaktärsdrag och övernaturliga förmågor. Det är idiotiskt.

 

Att läsa kortromanen Up at the Villa (1941) är däremot att läsa någorlunda rätt W Somerset Maugham. Här är huvudpersonen en ung brittisk änka i Italien, som i all välmening förför fel man - med ödesdigra konsekvenser. Jag tänker inte berätta mer utan uppmanar istället till läsning. Jag inbillar mig att de trettio år som skiljer de två texterna åt gjorde Maugham gott, för i den här lilla romanen fokuserar han på förförelsen som företeelse på ett sätt han absolut inte gör i The Magician. Att Up at the Villa är en kortroman bekräftar också det jag tidigare hört om Maugham, nämligen att det är novellformen han behärskade bäst.   

Elizabeth Winder - "Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953"

fontänen utanför f.d. Plaza Hotel i april

Sommaren 1953 befann sig Sylvia Plath i New York med 19 andra collegetjejer. Under 26 dagar var de gästredaktörer för tidskriften Mademoiselles speciella collegeutgåva. Tiden skildras fiktivt i The Bell Jar. Romanen kom ut, som väl alla vet, samma år hon tog livet av sig i ett vintrigt London. Winders biografi Pain, Parties, Work  handlar dock inte om Plath självmord i ett svinkallt London 1963, utan om den där sommaren tio år tidigare, med "all New York's gory beauty shooting through [Sylvia] in a white-hot current. Someone vulnerable and playful, who loved to shop as much as she loved to read. This Sylvia had blonde hair, a deep tan, one suitcase, several boyfriends, two black sheats, and a ticket to New York City."

Jag läste Winders bok på just Manhattan för drygt en månad sedan. Ljuvlig, ljuvlig läsning. Då var det vår och allting blommade. Kontrasten till Chicago var överväldigande och mycket välkommen. Jag frös inte längre och Mr B väntade i en liten studio nära Grand Central Station. Imorgon bär det av till New York igen, nu för att kanske, kanske hitta något mer permanent.

så här vore fint

I Mr Bs studio väntar fyra böcker jag inte orkade släpa hem sist. Jag inbillar mig att de liksom Winders biografi över Plath vinner på att läsas just där. Tre av dem på bild nedan, den fjärde (rekommenderad av Tchoupitoulas) Teju Coles Open City.

I On Looking: Eleven Walks with Expert Eyes går författaren runt i samma kvarter på Manhattan, men i sällskap med olika personer, som alla lär henne att se på det som omgärdar henne annorlunda. Här en liten film om boken.



I Chicago, del 2

leave your gun at home when you visit the library

När jag reser med andra måste jag anpassa mig till dem - och dem till mig, ska jag väl tillägga. Vi kompromissar. Därför lärde jag inte känna Chicago som jag brukar lära känna nya städer (genom att promenera). Istället befann jag mig på en båt mitt i smällkalla april. Jag ville studera byggnader, S ville göra en guidad tur. Båtturen var kompromissen. Det var så kallt att jag struntade i att mina bilder också inkluderade båtens ramverk. Jag ville inte ställa mig upp i blåsten och bilderna ser ut därefter. Downtown Chicago är rent och prydligt, precis som människorna vi mötte var trevliga. Arkitektoniskt är the Loop med omnejd imponerande och allt ligger nära, nära. Blev smått förälskad i Bertrand Goldbergs Marina City:

Ungefär tio är innan Goldberg satte pennan till pappret och ritade runda skrapor påbörjades bygget av det så småningom ökända projektet Cabrini-Green i norra Chicago. För riffraffet skulle så klart inte förpesta centrala Chicagos gator. De förra ansågs kanske inte vita trevliga nog, vad vet jag. Men så mycket vet jag att när en stad i den här storleken ger ett så homogent (klassmässigt mer än etniskt) intryck som det gjorde på mig, då har jag inte sett hela verkligheten. Cabrini-Green revs så småningsom, men inte förrän en av de bästa skräckfilmer som någonsin gjorts (och tonsatts) utspelats där:

 

 Ojdå, nej, jag menar så klart den här filmen. Musik av Philip Glass:

 

På tal om något helt annat, eller i alla fall en helt annan del av Chicago letade jag förgäves efter titlar av Sara Paretsky i de få boklådor jag lyckades lokalisera. Konstigt, konstigt. Paretskys deckare utspelas hursomhelst till stora delar i Chicagos South Side:



 

 Fler borde förresten läsa Paretsky. Varför gör de inte det? Hon har en ny titel ute, Critical Mass, som jag lagt till högen av sommarläsningar. Här kvinnan själv om var hennes historier utspelar sig:

 

För att knyta ihop säcken, jag hann tyvärr inte se Frank Lloyd Wrights hus, men här ett foto som illustrerar den arkitektoniska variationen i centrala Chicago:

Samt ett foto på ytterligare ett bostadshus designat Bertrand Goldberg, mannen bakom byggnader man gärna ser på (men kanske inte vill bo i):