fredag, november 28, 2008

Obama, Obama, Obama

Jaha, nu är han president-elect och snart det är dags för Barack Obama att leva upp till sina löften. Och det kan bli svårt, tror Joan Didion i en kort artikel i NYRB, eftersom förväntningarna är så orimligt höga. Hon jämför amerikanska Obama-anhängare med fanatikerna i Jamestown, vilka begick mass(själv)mord efter sitt misslyckade försök att skapa ett utopiskt mini-samhälle. Hoppsan! Ganska starka ord, men kolla in den här videon med unga "Obamiter" så förstår man plötsligt vad hon talar om (via Maîtresse). Lite gulliga, men de verkar helt klart ha druckit the Kool-Aid, för att fritt citera Didion.
I The Guardian roar sig samtidigt Charlotte Higgins med att identifera de klassiska retoriska grepp som Obama använder i sina tal. Är Obama vår tids Cicero? frågar hon. Überkritikern James Wood vill inte var sämre. I The New Yorker analyserar han Obamas segertal utifrån tidigare, historiskt betydelsefulla amerikanska tal. Vilka framtida lösningar presidenten än har på finanskriser, oljepriser och terroristhot kommer de nästan säkert att uttryckas i liknande snygga formuleringar och allusioner. Det är alltid något. Väl?

Je suis bibliothécaire

Le Choix des Libraires är en webplats där franska bibliotekarier listar sina favoriter bland nyutkomna böcker, mycket franskt men också en del utländskt. Här kan man också lyssna på enskilda bibliotekariers boktips och höra franska författare prata om sina nyutkomna böcker. Allt på franska, ska jag väl tillägga. Den som har allmän Babelabstinens, föredrar att se sina favoritförfattare och inte bara lyssna på dem eller vill träna upp sin franska hörförståelse kan istället bokmärka La Grande Librairie, ett franskt tv-program där aktuella författare intervjuas av "Monsieur Livres", dvs. François Busnel, chefredaktör för tidningen Lire och som fotot till höger antyder en lite mer glamorös, intello (tänk: BHL) version av Daniel Sjölin.

p.s. Ännu ett språktips: Serge Gainsbourg rättar iskallt stavfelen i sin älskades kärleksbrev i En relisant ta lettre.

torsdag, november 27, 2008

Alice Hoffman - "Skylight Confessions"

Min toabok, visade det sig, var av den sorten att den inte gick att sluta läsa, så den fick följa med ut ur badrummet. Skylight Confessions är amerikansk sagorealism, helt utan tuggmotstånd, ganska förförande just därför. Amerikansk medelklass, lummig förort, en och annan övernaturlighet och minst en av de kvinnliga karaktärerna är rödhårig. Jag har inte läst Alice Hoffman förut, men misstänker att de här ingredienserna är återkommande i hennes böcker (ialla fall om filmen Practical Magic, baserad på en annan av hennes romaner, är något att gå efter). Och så de hjärtknipande ingredienserna, nämligen olämpliga men livsfarligt charmiga män, försummade, missförstådda barn och död i någon form (cancer, droger, mord). Dessutom "ödesbestämt" (blä) antyder Hoffman. Eftersom allt sker i en cookie-cutter cute miljö med magiska inslag är det dock på något sätt uthärdligt.

När jag kommer till slutet gråter jag som en gris. Vad nu, tänker jag, håller jag på att ramla ner i en depression? Är mitt äktenskap åt skogen? Ångrar jag mina livsval, är något på tok? Nej, så illa ställt är det faktiskt inte. Men vad är det då som står på? Jo, det är Hoffman, förbaskade Hoffman som vrider om känslosträngarna tills de brister. Och jag påminns om varför jag inte brukar läsa den här typen av litteratur. Dels är det känslomässigt utmattande, dels gillar jag inte att få mina känslor manipulerade på det här sättet. Samtidigt är det inte illa skrivet, Hoffmans bok är så där lagom sotkantad att det - nästan - uppväger det sockriga. Hon skriver precis den typen av berättelser jag faktiskt gillar att se på bio, eller ännu hellre hemma i soffan med ett glas vin och en tjejkompis, sådana där Sandra Bullock-filmer om kvinnlig vänskap, övernaturligheter och kärlek med förhinder. Då överser jag gärna med logiska luckor och känslomanipulation. I bokform blir jag istället lätt illamående, som om jag tryckt i mig en gräddtårta helt själv. Och så känner jag mig lite fånig som gråter över något så här banalt. Nej, tillbaka till min nya filosofkompis Nietzsche, eller något annat lika stoiskt. Fast jag har förstås ännu en Hoffman i min bokhög...

måndag, november 24, 2008

Läsvärt på nätet

Har det undgått någon att Wallanders deckare blivit brittisk tv-serie med Kenneth Branagh i huvudrollen? Börjar visas här i Storbitannien på söndag. Rapport följer. I NYRB diskuterar Zadie Smith romanens framtid och kontrasterar romanen Netherland med mer experimentell fiktion. Aftonbladets recension av Amanda Hellbergs Styggelsen ger mig kalla kårar (på rätt sätt). Vill gärna läsa vid tillfälle.* Apropå skräck tipsar Stephen King om den brittiske deckarförfattaren Robert Goddard, som jag inte kände till tidigare.

Och vem är den engelskspråkiga litteraturvärldens nya älskling efter W. G. Sebald? Enligt Maîtresse och tidskriften n+1 är det chilenske författaren Roberto Bolaño. Maîtresse tipsar också om intressanta nyutgivna franska boktitlar: mest nyfiken blir jag på Laurent Gaudés hämnddrama La porte des enfers och Un chasseur de lions av Olivier Rolin, som tydligen baseras på äventyraren Eugène Pertuisets liv. Idag såg jag förresten på ett av de roligaste Beckman, Ohlsson & Can-avsnitten någonsin, om vad det innebär att vara pretentiös.

F.ö. är Ian Flemings böcker om agent 007 om möjligt ännu mer roligt misogyna är filmerna. På tal om film så har Cahiers du Cinéma publicerat en lista på de 100 bästa filmerna genom tiderna, men inte inkluderat en enda brittisk film. Var är t.ex. Ylvas favorit Don't Look Now, min egen favorit Black Narcissus, samt Lawrence av Arabien och Brazil? American Film Institute har också gjort en lista och där hittar man naturligtvis betydligt fler USA-producerad filmer. The Times vill inte var sämre och publicerar en list på de 20 bästa biljakterna på filmduken. Jodå, Cannonball Run, Bullitt, Bourne Identity och Terminator II är alla med på listan, fast var inte biljakten i Terminator III också rätt intensiv? Slutligen gjordes jag nyligen uppmärksam på en tidigare i år utkommen animerad dokumentär om massakern i Sabra och Shatila.

*Hoppsan, efter en sökning ser jag att Helena på bokhora skrivit om den här boken redan i september. Nu vill jag verkligen läsa, synd att det måste vänta ett tag.

söndag, november 23, 2008

Christophe Dufossé - "School's Out"

Gör inte misstaget att läsa Dufossés roman School's Out (L'heure de la sortie) som en klassisk thriller. Den börjar visserligen som en sådan. En lärare ligger livlös utanför skolbyggnaden; rör det sig om det självmord eller bidrog eleverna i klass 9F till att han hoppade ut genom fönstret? Den som undrar är Pierre, läraren som får i uppdrag att ta över historielektionerna i just 9F. Så långt uppfyller boken spänningskraven. Men Pierre är märkligt oberörd av sin kollegas öde. Han besöker den dödes föräldrar och går på hans begravning, men inte av medkänsla, förstår man snart.

Istället blir det tydligt att Pierre lider brist på autenticitet och mening i livet (à la Främlingen). Det får honom att minutiöst studera ansiktena på de människor han möter, som om formen på ett ögonlock kan avslöja något annat, leda till det som döljer sig bakom den mask han upplever att alla bär. I den avhandling Pierre skriver på söker han etablera ett förhållande mellan författares texter och just deras ansiktsdrag. När han inte undervisar eller skriver, följer han maniskt s.k. verklighetsserier på tv.

Att det är något konstigt med 9F konstaterar Pierre trots sin världsfrånvändhet omgående. Eleverna uppför sig inte som en grupp eller en klass, utan mer som ett gäng. Trots det, och trots att en av eleverna varnar honom, förblir han deras klasslärare. När sedan klassen kollektivt bestämmer sig för att åka på utflykt till Normandie följer han så klart med trots att svaret på frågan varför de vill åka just dit är det något oklara - och för läsaren hotfulla: "There are cliffs [there]".

Slutet är dramatiskt men inte, tror jag, i första hand avsett att demonisera eleverna i 9F. Snarare ska nog deras handlingar förstås som en reaktion på den framtid Pierre representerar. Boken igenom tar sig hans alienation uttryck i ett intellektualiserande av tillvaron, där han dock inte lyckas övertyga vare sig själv eller läsaren om att hans ensamhet är odelat positiv och självvald. När Pierre vid ett tillfälle citerar Adorno blir det tydligt att School's Out är tänkt att fungera lika mycket som samhällskritik som spänningsroman. Att bli vuxen, antyder romanen, är att oundvikligen slukas av konsumtionssamhället.

Lyckas då Dufossé med det han förutsätter sig? Nja, jag stör mig boken igenom på huvudpersonens sätt att uttrycka sig och sympatiserar med systerns man som önskar att Pierre någon gång bara kunde säga vad han menar, med vanliga ord. Men det kan han naturligtvis inte, för just den distanserade, abstrakta vokabulären är Pierres egen mask bakom vilken döljer sig, antyds det, en avgrund av ensamhet och outtalad smärta.

Ur thrillersynpunkt är dock masken problematisk. Thrillerelementet skapar förväntningar som gör att jag boken igenom irriterar mig på den brist på sammanhang genom vilken Pierres känsla av främlingskap skildras. De snabba kasten i hans observationer resulterar i en psykologi som inte helt övertygar. Samtidigt gör thrillerinslaget att jag nästan missar den samhällskritiska aspekten av berättelsen. Men står man ut med, kanske t.o.m gillar, en viss typ av fragmentarisk intellektualitet och uppskattar absurd komik så är den här boken visst värd att spendera några timmar med.

onsdag, november 19, 2008

Johan Kinde - "Någon sorts extas"

Först tänker jag, herregud, Johan Kinde skriver lika dåligt som han sjöng för dryga tjugofem år sedan. Sedan nämner han hårgelé, musikvideor och Ritz. Språket är givetvis också en tidsmarkör. Någon sorts extas är precis lagom pinsam, som det mesta var då, ialla fall för mig, men det kanske var för att jag var, knappt, tonåring. Jag är alltså lite yngre än Kinde, vilket nog förklarar en del. Lustans Lakejer minns jag faktiskt mest som ett gäng posörer i tidningen Okej. Men låt inte det hindra någon från att plocka upp Kindes roman, som faktiskt är en gullig, lite sorglig kärleksroman och coming of age-historia. Här en intervju med Kinde. Fast istället för Lustans illa åldrade musik, lyssna, se och minns (?) hur gruppen Japan gick från det här, via det här och detta för att sluta i ljuvlige David Sylvians ensamshow i mitten av åttiotalet.

tisdag, november 18, 2008

Nietzsche och...

... bröderna Marx:
"Discovering that one is loved in return really ought to disenchant the lover with the beloved. 'What? this person is modest enough to love even you? Or stupid enough? Or - Or -' ". Ur Beyond Good and Evil (1886)

... Jean-Paul Sartre:
"A criminal is frequently not equal to his deed: he makes it smaller and slanders it". Ur Beyond Good and Evil (1886)



... Gloria Steinem:
"Even concubinage has been corrupted - by marriage". Ur Beyond Good and Evil (1886)


måndag, november 17, 2008

Nietzsche hela veckan

Halvvägs in i Beyond Good and Evil och jag konstaterar att Nietzsche är: Rolig! Bitsk! Fantastisk stilist! Symposion ger ut nya svenska översättningar men Walter Kaufmanns engelska är mycket bra, kanske t.o.m bättre? Hoppas också hinna med något av följande: George Bernard Shaws Man and Superman, Trond Berg Eriksens Nietzsche och det moderna eller kanske, om jag förstår vad jag läser för han skriver krångligt, Gilles Deleuzes Nietzsche and Philosophy. Samtliga böcker står redan i bokhyllan, vilket passar utmärkt när jag nu måste hålla i slantarna - inget jobb, snart är julen här. Plötsligt känns litteraturvalet alldeles logiskt.

The Complete New Yorker

Ett tidigt julklappstips till den kultur- och litteraturintresserade: The Complete New Yorker är nästan för bra för att vara sann (och är det också, enligt flera användare). Varenda utgåva av tidskriften sedan starten fram till 2007 - jag antar att en uppdatering är på gång. Poesi, noveller och romaner av William Carlos William, W.H. Auden, Vladimir Nabokov, Dorothy Parker, Mary McCarthy, Raymond Carver, Cynthia Ozick, Woody Allen, Steve Martin, James Baldwin, J.D. Salinger, Janet Flanner, Milan Kundera, Jonathan Franzen, Truman Capote, David Sedaris, Hanna Arendt, E.B. White, Martin Amis, Fitzgerald, Hemingway, Plath m.fl. samt artiklar om Hiroshima, Rwanda, Hitler, kärnvapenhot, miljön, Abu Ghraib etc. Nackdelarna, då: man kan inte skriva ut artiklarna, de måste läsas på skärmen och sökmotorn är inte den bästa. Dessutom är det ett evigt flippande med cd-skivorna. Jag gillar idén ändå och använder den faktiskt rätt ofta, spyware m.m. till trots.

Muriel Spark - "Memento Mori"

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör.

"Remember you must die", eller "tänk på döden", säger den anonyma rösten i telefonen. Vem terroriserar de äldre protagonisterna i Muriel Sparks roman Memento Mori? Är det någon från den egna gruppen, en utpressare eller kanske döden själv? Spark är nog mest känd för The Prime of Miss Jean Brodie, där huvudpersonen är en flickskolslärare vars inflytande över sina elever tar en oväntad och inte helt trevlig vändning. Boken publicerades först i The New Yorker, vilket man kan läsa mer om här.

Jag vet inte varför, kanske är det hennes namn, men varje gång jag börjar en roman av Spark förväntar jag mig något småputtrigt, engelskt och ganska trevligt. Istället skriver Spark precis tvärtom, kyligt och med distans. Precis som i The Prime... skiftar Memento Mori mellan ren satir och studie i slipprig ondska. De hotfulla telefonsamtalen resulterar i avslöjandet av en rad hemligheter mellan karaktärerna i romanen. Otrohet, utpressning och en rädsla för just döden är ämnen som tas upp, men också vad det innebär att bli gammal. Det övernaturliga inslaget i boken är ju också typiskt Spark och återkommer i t.ex. hennes spöknovell "The Portobello Road". Memento Mori har tydligen också blivit BBC-serie.

fredag, november 14, 2008

Joseph O'Neill - "Netherland'

O'Neills roman är nästan en tidsmaskin. Jag tittar upp från sidorna och har glömt var jag är, så exakt återskapar han tid och plats: New York, och delvis London, omedelbart före och efter elfte september. Holländaren Hans van den Broek med familj har tvingats utrymma sitt Tribecaloft efter att tornen fallit och är inhysta på Chelsea Hotel. Äktenskapet krisar och om beror det på terroristattacken eller på dem själva kan paret inledningsvis inte svara på. Rachel flyr med sonen tillbaka till London, medan Hans stannar kvar på hotellet och söker tröst på cricketplanen med en grupp västindier.

En speciell relation utvecklas mellan Hans och gruppens tillfällige umpire Chuck Ramkissoon som, får vi veta i början av romanen, just har hittats flytande i en kanal i Brooklyn. Vid det laget har Hans återvänt till London och informeras om Chucks död via ett telefonsamtal. Chuck förehavanden utanför plan var tydligen inte helt "cricket". Romanen är ett återblickande där Hans tid i New York varvas med minnen av hans uppväxt i Nederländerna. Eftersom hela romanen berättas ur Hans vilsna perspektiv dras vi liksom han med i Chucks vilda planer utan att riktigt inse vart det bär, ja, annat än ner i kanalen.

Jag är normalt allergisk mot kulturyttringar med sportreferenser och var tveksam till en roman om cricket. Men O'Neill är uppfriskande nog inte en sportnostalgiker. Här har spelet istället en mer motsägelsefull metaforisk roll. Cricket tycks stå för romankaraktärernas drömmar om civilisation (se t.ex. Trobriand cricket) i det moraliska kaos som omger och alltmer kännetecknar dem. Fast deras dragning till spelet illustrerar också de koloniala aspekterna av cricket. Hans är den ende vita spelaren på plan och skäms när han möter sina medspelare på Manhattan (han jobbar på en investeringsbank, de är servitörer), och Chuck har en megalomanisk idé om gigantiska cricketarenor över hela den amerikanska kontinenten. På tv:n utspelas samtidigt kriget i Irak.

Just spelet, bilåkandet i Brooklyn (Hans övningskör tillsammans med Chuck) och den förvirrade tillvaron på Chelsea Hotel är det bästa med boken. Förhållandet mellan Rachel och Hans hamnar däremot ofta i bakgrunden och Rachel förblir rätt anonym. Svårast har jag för de holländska barndomsbeskrivningarna. När jag sedan läser att irländska O'Neill växt upp i Nederländerna börjar jag misstänka att just de avsnitten har mindre i berättelsen att göra än med författarens eget behov av att blicka bakåt. Slutsats: mycket bra - på sina ställen.

måndag, november 10, 2008

Almodóvarmani

Humöret har gått upp och ned den senaste tiden och jag har varken haft lust eller ro att läsa/skriva någonting. Allt känns jobbigt, tråkigt. Någon slags räddning: en hög filmer av Pedro Almodóvar fördelade över tre dagar. En väninna till mig lyssnar på Burt Bacharach när tillvaron är blygrå. Bacharachs musak är förhöjd verklighetskänsla, livet i technicolor, hävdar hon. Det är också Almodóvar. Regnet som öser ner, de karamellfärgade Chaneldräkterna, Pradakoftorna, desperationen på gränsen till nervsammanbrott, Hitchcockreferenserna, gråten och skrattet, fokuseringen på det arkitektoniska, de grälla interiörerna, typsnitten, den intensiva kärleken och hatet, det humoristiska sexet, de sentimentala visorna. Almodóvar är melodramatik, men vad tusan innebär det egentligen? Vänta nu, jag köpte ju en bok om det melodramatiska för ett tag sedan. Så typiskt mig. I ett försök att vända bokhyllan ryggen, att överkomma det dåliga lässamvetet, leder alternativet raka vägen tillbaka.

Filmerna jag såg (om): Allt om min mamma, Bind mig, älska mig, Dålig uppfostran, Tala med henne, Min hemlighets blomma, Höga klackar, Att återvända, Köttets lustar, Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott.

fredag, november 07, 2008

Tre deckare

Min flygplans- och flygplatslitteratur:

Skumtimmen: dimma på Öland, spökhus, gengångare och ett barn som försvinner. Johan Theorins bok var riktigt bra, även om den som de flesta deckare ibland blir lite förutsägbar och logiken haltar. Skönt att slippa de typiska deckarpersonligheterna. Jag sträckläste.


Luftslottet som sprängdes: Den avslutande och bästa delen i en i övrigt medioker och rätt irriterande deckarserie. Stieg Larssons första böcker var bedrövliga. Svenska överklassskurkar, sadomasochism, övernaturligt starka muskelmän och kvinnor - gäsp, så tråkigt och välbekant. I den här delen fokuserar Larsson istället på Säpo, spioner och annat. Plötsligt lyfter deckaren innehållsmässigt om inte stilmässigt. Sedan är kanske ingenting sant, men jag vänder ialla fall blad som en besatt. T.o.m. det förutsägbara rättegångsdramat på slutet fungerar.

Nästan död man: Jag gillar Åke Edwardson. Mest för att han skriver väl, men också för att hans böcker utspelas i Göteborg. Jo, klichéerna haglar, särskilt i de tidiga böckerna. I de senare böckerna blir istället berättelserna allt tunnare, men jag köper läser dem ändå. Måsskrik och saltvattensdoft räcker långt om inte helt i hamn.

onsdag, november 05, 2008

Barbara Sjöholm - "The Palace of the Snow Queen"

Barbara Sjöholm har vinterturistat i mina hemtrakter under 2000-talet och skrivit en bok om det. Och det börjar som förväntat. Ishotell och snömassor, mörker och kyla. Vit romantik och norrskensnätter. Sjöholm har stigit rakt in i HC Andersens saga om Gerda, Kaj och snödrottningen. Mysigt - och hon vill därför inte se gruvbrytning, 1960-talsbebyggelse och den avbefolkningskris som turistattraktionerna döljer. Usch och fy så fult, tycker hon.

Det har kunnat sluta där, men det gör det inte. Sjöholm ställer frågor och hon lyssnar. Det hjälper att hon kan norska, att hon får tips om vem hon ska prata med och vart hon ska åka. När hon några vintrar senare återvänder till Nordkalotten är hon mer realistisk och bättre påläst. Och då blir det riktigt bra! Hon berättar om tidigare, främst engelsktalande Lapplandsresenärer och kontrasterar sina egna upplevelser med deras. Hon går bakom kulisserna, presenterar visionärerna bakom olika turist- och kulturprojekt och diskuterar för- och nackdelarna med vinterturism.

Hon tar också upp de etniska konflikterna och rasismen i regionen och begrundar resultatet av den exotifiering av den samiska kulturen som både samer och icke-samer praktiserar i kampen om turisterna. Synd bara att hon inte kan motstå att själv exotifiera (är det ett ord?). Men det är en liten skönhetsfläck på en i övrigt spännande, rätt intelligent och rolig reseskildring. Oväntat: halvvägs in i boken inser jag att Barbra Sjöholm är deckarförfattaren "Barbara Wilson" som skrivit bland annat Gaudí Afternoon.

Knut Hamsun - "Markens gröda"

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör.

Tillbaka i Storbritannien efter två alldeles för korta veckor i Sverige. Fick inte så mycket läst. Hamsuns roman Markens gröda tog jag mig dock igenom, först med visst obehag. Gillar inte den stadsfientliga naturromantiken och de rasistiska inslagen. Svårast har jag för den idealiserade nybyggarandan. Var är de historiska referenserna? fräser jag åt de inledande sidorna i det halvfranska bandet från 1929 (luktar så gott, ligger så lent i handen).

Men Hamsun skriver inte historia. Istället: Nietzscheinspirerad myt. Den resliga och fåordiga nybyggarbonden Isak tar klivet ut i det norska fjälllandskapet, besegrar och befolkar (!) naturen och bidrar till uppkomsten av ett genuint kulturlandskap i skarp kontrast till det förkonstlade och korrupta stadslivet. Fast man kan istället beskriva boken som en okonstlad lovsång till det mänskliga mysteriet. Oberäkneliga hjärtan, personlig tragik, generationskonflikter, trasiga själar och livet som en ständig inre och yttre kamp uttryckt i solbelysta fjälltoppar, fysisk ansträngning och djupa, vintriga skogar.

Bo Cavefors tycker att man ska fokusera mer på kärleksmotivet i Hamsuns böcker och mindre på författarens nazistsympatier. Visst kan man det. Ändå, ändå. Boken igenom tänker jag på Vilhelm Mobergs Raskens och hur mycket bättre jag tycker om den romanen. Där tar sig den mänskliga kampen ett liknande uttryck men skildras av helt andra, i mitt tycke mer sympatiska, orsaker.