Film: Pride and Prejudice and Zombies (2016)

Filmatiseringen av Seth Grahame-Smiths zombieparodi på Jane Austens kanske mest älskade verk har sågats med fotknölarna av kritiker, men det tycker jag är orättvist eftersom förlagan inte är särskilt bra, den heller. Och förlagan är alltså inte Austen utan Pride and Prejudice and Zombies, en one-trick pony, som man säger på engelska. Efter två sidor fattar man poängen, som därefter bara är repetitiv. Det är Elizabeth Bennet, Mr Darcy - och zombies, helt enkelt. Förväntningarna på Grahame-Smiths roman var dock låga och därför blev jag inte besviken. Vad gäller filmen är jag kanske därför glatt överraskad, framförallt av att manusförfattarna valde att helt utesluta Grahame-Smiths återkommande och extremt tröttsamma sexskämt om huvudpersonernas kärlek till "balls". Bara det innebär ett extra plus i mitt betyg på filmen. I jämförelse med andra verk inspirerade av Jane Austens romaner står den här filmen sig väl. Vi slipper ju  en Elizabeth Bennet som PT och jogainstruktör och får istället en alltid lika sagolik Lily James i huvudrollen. Där tänkte rollbesättarna rätt.

En smakebit på søndag

En smakbit från pågående läsning, som del av den norska bokbloggen Flukten fra virkelighetens utmaning. Ur Nadine Gordimers The Pickup (2001):

"Clustered predators round a kill. It's a small car with a young woman inside it. The battery has failed and taxis, cars, minibuses, vans, motorcycles butt and challenge one another, reproach and curse her, a traffic mob mounting its own confusion. Get going. Stupid bloody woman. Idikazana lomlungu, le! She throws up hands, palms open, in surrender. They continue to jostle and blare their impatience. She gets out of her car and faces them." (s. 3)

Fler smakbitar här.

Stella Gibbons - "Nightingale Wood" (1938)

Ännu en fullträff i påskläsningen. Stella Gibbons är mest känd för sin debutroman, parodin Cold Comfort Farm (1932). Men Gibbons skrev faktiskt hela 32 romaner till. Hennes Nightingale Wood är en omskrivning av den klassiska Askungesagan.

Unga änkan Viola måste i brist på egna medel bosätta sig med den döde makens familj på landet. I huset The Eagles härskar den äldre Mr Withers med hjärnhand och dominerar inte bara hustrun utan också de två ogifta döttrarna Madge och Tina. Ständigt påmind om sin bakgrund som butiksbiträde, ser tillvaron dyster ut för ganska oföretagsamma Viola. Det enda hon har att se fram emot är en välgörenhetsdans i grannhuset Grassmore. Där pågår ett annat sorts liv, "moving a little faster than other places, as though it was always on the brink of a party," som Sophie Dahl citerar i sin inledning till romanen. Grassmore är förstås också hem för Victor Spring, traktens mest åtråvärda ungkarl och playboy.

Beundrare av Downton Abbey, sök genast  upp Nightingale Wood. Romanen kryllar av snobbiga mormödrar, patriarkala tyranner, olyckliga rika flickor, snygga chaufförer och oväntade arvtagare. Alla beskrivna med komisk distans, såklart. Det här är ju en roman skriven av författaren till det klassiska yttrandet, "I saw something nasty in the woodshed":

Empire State Building önskar Glad Påsk

 

Pierre Andrézel - "The Angelic Avengers" (1946)

"You serious people must not be too hard on human beings for what they choose to amuse themselves with when they are shut up as in a prison, and are not even allowed to say that they are prisoners. If I do not soon get a little bit of fun, I shall die." (s. 110)

Pierre Andrézel är ett av Karen Blixens noms de plume och The Angelic Avengers (1946) hennes enda roman. Sent 1880-tal och två unga kvinnor, Lucan and Zosine, har förlorat sina respektive familjer. För att undvika att hamna i klorna på samvetslösa män accepterar de platsen som "adoptivdöttrar" till ett engelskt prästpar bosatt i Frankrike. Den lilla gården Sainte-Barbe framstår först som ett paradis för de två vilsna kvinnorna, men en serie oförklarliga händelser får dem gradvis att börja ifrågasätta prästparets motiv. Vill de kvinnorna väl eller vill de dem illa?

 

I filmen Out of Africa (1985) finns en scen där Berkeley Cole och Denys Finch-Hatton ber Karen Blixen att berätta en historia för dem efter middagen. Tidigt på morgonen sitter de fortfarande uppe, som hypnotiserade av Blixens berättarförmåga.  Det är inte den här historien hon berättar i filmen men jag tänker på den scenen flera gånger under läsningen av The Angelic Avengers. En ljuvlig skröna med gotiska och romantiska förtecken, som kunde ha getts ut 1746 istället för 1946. Oemotståndlig läsning och riktigt spännande. Älskar min upplaga - se repet runt halsen på framsidan (ovan). Sök upp och läs. Själv blir jag väldigt sugen på Blixens gotiska noveller efter det här.

"Miserere" under påsken

Ett av de vackraste körstycken som finns. Firar inte Jesu uppståndelse utan illustrerar sveket, övergivandet och den påföljande förtvivlan. I katolska och anglikanska kyrkan framförs det under påsk, vid gudstjänsten tenebrae. Två legendariska inspelningar ligger på Youtube. På latin här. Jag väljer den engelska versionen, inspelad 1963 (så ursäkta skrapet i bakgrunden). Man behöver inte vara kristen för att röras till tårar av då tolvårige Roy Goodmans höga C ca min. 1.32 och framåt:

 

För mer om Allegris "Miserere" och den intressanta historien om hur stycket kom att åtnjutas också utanför sixtinska kapellet, läs här.

Elena Ferrante - "The Days of Abandonment" (2002)

"One April afternoon, right after lunch, my husband announced that he wanted to leave me. He did it while we were clearing the table; the children were quarreling as usual in the next room, the dog was dreaming, growling beside the radiator." (s. 1)

 

En kvinna blir lämnad av sin man. Ensam med barnen och hunden under sommaren försöker Olga upprätthålla en slags normalitet, men misslyckas. Verkligheten förskjuts gradvis, barndomens poverella - den övergivna kvinnan i huset där Olga växte upp - flyttar in och kontrollen, förnuftet ut.

 

The Days of Abandonment är en skräckroman i vardagsmiljö. Halvvägs in får jag en stark lust att ge huvudpersonen en örfil - vakna upp! Tänker sedan: hon kunde varit jag. Provocerande, intelligent och smärtsamt. Europa Editions rule. Utan tvekan årets bästa läsning så här långt.

påskläsning, eventuellt

F. Scott Fitzgerald fjärde roman, Pierre Andrézel, Elsa Ferrante - läser jag förhoppningsvis under påskveckan. Risken är förstås att det bara blir Fitzgerald, tyvärr, men så här ser ambitionen ut:

En smakebit på søndag

Jag har läst smakbitar hos bland andra Mrs Calloway och Hannele en längre tid och sällar mig nu till sällskapet som samlas hos Marie på bokbloggen Flukten fra virkeligheten varje söndag. Regeln verkar relativt enkel - inga spoilers:

"From Gloria's conversation it might be assumed that all her energy and vitality went into a violent affirmation of the negative principle 'Never give a damn'.

Not for anything or anybody,' she said, 'except for myself and, by implication, Anthony. That's the rule of all life and if it weren't I'd be that way anyhow. Nobody'd do anything for me if it didn't gratify them to, and I'd do as little for them.'

She was on the front porch of the nicest lady in Marietta when she said this, and as she finished she gave a curious little cry and sank in a dead faint to the porch floor. The lady brought her to and drove her home in her car. It had occurred to the estimable Gloria that she was probably with child."

(F. Scott Fitzgerald, The Beautiful and Damned, s. 168-9)

 

Fler smakebitar hittar du här.

Lördagsfilm: "The Black Swan" (1942)

Nej, jag har inte sett om balletskräckisen Black Swan från 2010, utan härlig technicolorfest med Tyrone Power och Maureen O'Hara. En s.k. "swashbuckler" med pirater i huvudrollerna. Här finns allt man kan begära av en film om pirater, t.ex. ögonlappar, kidnappade kvinnor, papegojor och storslagna strider till havs (dock inga träben någonstans). Mycket politiskt inkorrekt film där Powers karaktär helt sonika smockar till O'Haras och slänger henne över axeln första gången de träffas. Allt med glimten i ögat förstås. För den som själv vill se vad jag talar om finns hela filmen här. Matinédags:

 

blomsterprakt vår

Magnolian har precis slagit ut på Park Avenue och i förrgår bar jag hem tulpaner, påskliljor och vide. Jag har sådan vårlängtan att jag nästan spricker. Samtidigt gör det ju ont när, ja ni vet. Det går för fort. Men vackert är det och snittblommorna (odlade i New Jersey) är vår inomhus. Några kvistar forsythia står också i vatten, men där har det inte hunnit hända så mycket ännu.  

Tematrio: Asien - Kina

1. Först en av de mest perfekta filmer jag vet, Hongkong-regissören Wong Kar Wais In the Mood for Love (2000). Året är 1962 och herr Chow hyr ett rum med sin fru. Samma dag de flyttar in, flyttar också fru Chan och hennes make in i lägenheten bredvid. Herr Chow och fru Chan upptäcker av en slump att deras respektive makar inlett en kärleksaffär. För att förstå situationen träffas herr Chow och fru Chen i hemlighet för att spela upp scener där de låtsas vara makarna, men i processen börjar känslor att spira också mellan dem:

2. Utomjordiskt snygga Maggie Cheung bär så kallade cheongsam/qipaos hela filmen igenom, närmare bestämt 21 (!) stycken. Det är en klänning av traditionellt kinesiskt snitt som var praktiskt taget nationaldräkt under första halvan av 1900-talet. Snittet på klänningen blev också mycket populärt i väst.

  

3. Slutligen en novellsamling av Eileen Chang, Love in a Fallen City (1943), där de flesta berättelserna handlar om just kärlek av olika slag och utspelar sig i Shanghai eller Hongkong. Novellen som gett samlingen dess namn har också filmatiserats 1984, men fick jag önska skulle jag resa i tiden och erbjuda den kvinnliga rollen till kinesisk-amerikanska skådespelaren Anna May Wong (1905-1961), en 1920-talsflapper som alltför ofta fick nöja sig med roller som blyg lotus, eller ännu hellre till kinesiska stumfilmsstjärnan Ruan Lingyu (1910-1935), som tog livet av sig vid bara 24 års ålder, och vars naturalistiska spelstil vid den tiden överträffade de flesta skådespelares både i öst och väst.

Anna May Wong

Ruan Lingyu

William Hazlitt och huvudvärk

Efter en helg framför datorn och en helt ny läroplattform på jobbet (å, bara att behöva skriva "läroplattform" är tråkigt!) vaknade jag med en förskräcklig huvudvärk i morse. Två koppar kaffe och ipren, men ingenting hjälpte. Kröp tillbaka i sängen med William Hazlitts Selected Writings. Läser i "My First Acquaintance with Poets" följande beskrivning av Samuel Taylor Coleridge. Hazlitt minns hur han som ung man slagit följe med poeten längs en landsväg och hur Coleridge för en slags oavbruten monolog. Och inte nog med det:

In digressing, in dilating, in passing from subject to subject, he appeared to me to float in air, to slide on ice. [...] I observed that he continually crossed me on the way by shifting from one side of the foot-path to the other. This struck me as an odd movement; but I did not at that time connect it with any instability of purpose or involuntary change of principle, as I have done since. (218)

Att utläsa en personlighet efter hur personen går. Det kan Hazlitt såklart bara göra i efterhand, när han lärt känna Coleridge bättre. Men lite roligt är det. Och min huvudvärk är som bortblåst.

F. Scott Fitzgerald - "This Side of Paradise" (1920)

This Side of Paradise (1920) är F. Scott Fitzgeralds debutroman och första upplagan sålde ut på bara tre dagar. En hejdundrande debut, med andra ord. Fitzgerald var bara 22 år gammal när romanen kom ut. Huvupersonen i This Side of Paradise heter Amory Blaine och är ungefär i samma ålder som Fitzgerald var då. I korthet handlar romanen om hur Amory finner att de ideal och de idéer han köksfilosoferar om under studietiden vid Princeton visar sig vara helt värdelösa när han väl lämnat universitetet bakom sig och går ut i den riktiga världen.

Romanen är väldigt fokuserad på Amory, men man får komma ihåg att den kom ut året efter första världskrigets slut. Amorys desillusionerade världsbild delades nog av många manliga läsare och det förklarar kanske romanens framgång. Och jag skriver manliga läsare med flit, för det är strikt talat manliga erfarenheter som skildras i romanen och kvinnor (och barn) beskylls mer än en gång för att vara en stor orsak till att mäns tankar och ideal reduceras till rent materialistiska. När en man skaffar familj krymper hans ambitioner till att bli en bra familjeförsörjare, konkluderar Amory, medan fruarna blir statussökare (vilket pressar männen att försaka sina ideal ännu mer).

Det här med hur kvinnor och män skildras i This Side of Paradise intresserar mig särskilt eftersom jag läser hans romaner i jakt på fiktiva skildringar av hans då blivande fru, Zelda. Det är nämligen de här "biofiktiva" versionerna av Zelda som Nancy Milford försöker ändra på i sin biografi från 1970, och som fått mig att undra över varför man övergått till att återigen skriva s.k. biofiktion över Zelda.  

I This Side of Paradise blir Amory förälskad i två unga kvinnor, men det är framförallt den ena av dem, Rosalind, som anses vara ett fiktivt porträtt av Zelda. Rosalind och Amory vill gifta sig, men  då han saknar förmögenhet slår Rosalind upp förlovningen och hon gifter sig med en annan. I verkligheten bröts också förlovningen mellan Scott och Zelda pga av pengabrist, men Milford menar att det var Scott som vägrade att gifta sig innan han slagit igenom som författare, medan Zelda struntade i hans karriär. Hon kom ju från en välbärgad familj som kunde ha hjälpt dem på traven ett tag. Det var för att Scott hela tiden sköt upp datumet för giftemålet som Zelda tröttnade, menar Milford.

Vem som har "rätt" spelar väl ingen roll, egentligen, så här hundra år efteråt? Nja, anser jag. Det gör det nog, i alla fall spelar det kanske viss roll vilken version som presenteras som den "sanna" och av vem. För läser vi inte biografi för att inspireras och lära oss? Se här bara en i övrigt okej "dokumentär" om Fitzgerald, presenterad av Jay McInerney (en författare som ofta jämförts med F. Scott F), där McInerney konsekvent läser Scotts romaner som självbiografier och där Zelda mest framstår som en otrogen och bortskämd "ball and chain":

McInerney är ju en författare och ingen begär väl att han ska presentera något annat än en "bra" berättelse i den här filmen, men tyvärr är den berättelsen också misogyn. Zelda var ju t.ex. också författare och dessutom en kompetent dansare, vilket McInerney inte nämner. Istället påpekar han att Zelda blev "jobbig" när familjen flyttar till Frankrike för att Scott skulle få skriva i fred. Att hon kunde ha känt sig rastlös och funderat över hur hon skulle förverkliga sig själv medan Scott skrev faller honom inte in. Han nämner inte heller att Scott troligtvis var otrogen mot Zelda redan innan de for iväg till Frankrike. Istället nämns bara Zeldas ev. otrohetsaffär på Rivieran, för den berättelsen passar ju så bra in i McInerneys biografiska läsning av The Great Gastby. Det hjälper inte alls att Scott och Zeldas barnbarn kallar Scott för "historierevisionist" när han önskar att han aldrig gift sig med  Zelda i ett brev till deras gemensamma dotter, för framför henne sitter ju ännu en historierevisionist (även om alla biografer nog kan kallas det).

Nu ska jag läsa vidare i Fitzgeralds produktion. Nästa roman är The Beautiful and Damned (1922), som kom ut bara två år efter This Side of Paradise.

jerka: ljudböcker

Dags för en jerka där Annika undrar vad vi tycker om ljudböcker. Jag har försökt lyssna på ljudböcker och det brukar gå sådär. Rena uppläsningar har jag svårt att koncentrera mig på. Tankarna far iväg åt annat håll.

Radiodramatiseringar gillar jag däremot och vill gärna rekommendera BBCs dramer av Dorothy Sayers pusseldeckare. De här inspelningarna är underbara och jag är glad över att bli påmind om dem på det här sättet. Jag har nu klickat hem både The Nine Tailors och en box innehållande Gaudy Night, Murder Must Advertise, Clouds of Witness, Busman's Honeymoon och The Unpleasantness at the Bellona Club av den anledningen. Ett bra sätt att träna engelsk hörförståelse också (says the teacher).

container gardens

Har man inte tillgång till en riktig trädgård är en krukträdgård ett bra alternativ. När Mr B och jag bodde i London hade vi en långsmal balkong full av tomma och ogräsfulla krukor. Det tog några veckor att förvandla platsen till en grönskade oas men den kunde vi sedan njuta av år framåt.

Altanen här på Manhattan är betydligt större, men min krukträdgård förhållandevis blygsam. Delvis beror det på att vi inte vet hur länge vi bor kvar, delvis på att jag fortfarande är osäker på vilka växter som klarar sommarhettan (ca 30-35 grader varmt juni-augusti) och den rätt bistra vintern. Mars rekordvärme (25 grader varmt idag) har i alla fall fått växterna i krukorna att börja spira. Hortensiorna t.ex. har uppenbarligen bara väntat och väntat på våren och knopparna antyder redan små gröna blad. Om båda blommar är en annan sak. Den ena hortensian blommar på höstens utväxt och har det varit för kallt i vinter blir det inga blommor. Den andra, däremot, blommar på vårutväxten så den har jag större förhoppningar om. Bilderna nedan från idag och förra sommaren:   

juli 2015, New York

 

22 grader varmt

Plötsligt kom värmen och behovet av uteplats blev akut. Altanen sopades, regnskydd plockades bort, möbler tvättades och gamla döda plantor inspekterades. Ja, hortensiorna och den japanska lönnen verkar ha klarat vintern utomhus (knoppar!). Byggnaderna mittemot glödde i sista solljuset när jag gav upp för kvällen. Nu är jag redo för vår...